a)  a2)  a2b)  a3)  a4)  a5) 
b)  c)  d)  e)  e2)  f)  g)  h)  i) 
j)  k)  l)  m)  n)  o)  p) q)  r) 
s)  t)  u) v)  x)  y) z)  å)  ä) 
ö)  Ia)  Ib)  Ic)  Id)  Ie)  If)  Ig)  Ih)  Ii)
Ij)  Ik)  Il) Im)  In)  Io)  Ip) 
Iq)  Ir) Is)  It)  Iu)  Iv)  Ix)  Iy) 
Iz)  Iå)  Iä)  Iö)  IIa)  IIb)  IIc) 

Fig. 1. Kända vapnen med en sparre (chevron, dachsparre, sparren, winkel, gable, scaglione) av guld på rödt fält. Vapnen (a-c) representerar vapnen med vapenmotivet "gules chevron or" kända i Sverige och de andra dem från övriga delar av Europa (för en fullkomlig lista, se tabell 5). a) Wilkin-Husgafvel-släktens vapensådant som på Riddarhuset (nr. 2102) och sådant som det har varit åtminstone sedan 1500-talets slut (familjemedlemmar kallades ursprungligen Vilken, Wilcken, Wilkin, Wilken eller Welcken, senare Husgafvel, Huusgavel eller Husgabel, för det senaste, se Arméns rulla 1684, en gren adapterade namnet Junkar). I vapnet finns det enligt det husgafvelska vapnets vapenbeskrivning (såsom man känner det från 1600-talet) "en sköld av rödt fält och deruti en fristående något spetsig sparre av guld och twärs öfwer densamma en blå halfmåne" (Lagus, 1860, ursprungligen Dahlsteen, 1769, se Hausen, 1887, s. 273), a2) Sigfrid Jönsson Wilkins (den äldre) sigill i 1568. Notera bågen i stället för en halvmåne. a2b) En annan version av Sigfrid Jönsson Wilkins d.ä. sigill (spegelbild av a2), a3) Husgafvel-vapnets variant  i den Stiernmanska samlingen (se också Tilas' geneal. saml., tom I, Husgafvel, i svenska riksarkivet). Sköldens form tyder på 1500-1600-talens skifte. Notera att arcus under sparren är upp och ner jämförande med a2. Anders Anton von Stiernman, kansliråd, gjorde det första inventariet i riksarkivet efter slottets i Stockholm brand, a4) Kyrkoherde Jöns Wilkins sigill i 1576. Notera, att objektet på sparren är troligen en båge med en avbruten sena. a5) Sigfrid Jönsson Wilkins (den yngre) sigill 1612. Också i den här varianten är objektet bakom sparren troligen en båge med en avbruten sena. Notera, att i a2 sparren når "bordure", och att i a4 halvmånen är helt bakom sparren, inte framför den liksom i fig. 1a eller under den liksom i a2-a3. Färgena i a2-a4 baserar sig på färgena i den enda ännu existerande varianten i fig. 1a. Mera om Wilkin-Husgafvel-Junkar-släktens vapenvarianter här. b) Sparre av Aspnäs-familjens vapen, där det också finns "en sparre av guld på rödt fält", men inget annat. Likadana vapen har haft de flanderska familjerna Ghistelles (nr. 48, Paul Bergman: Armorial De Flandre du XVIme Siecle ), Staeden (nr. 475, Bergman ) och Staden (nr. 564, Bergman ),  den normandiska släkten Lombelon des Essarts en Normandie (blason: De gueules au chevron d'or, WN 444), Anglebermes -, Axelles- Boullaye -, Coudreau -, Cronenberg -, de Prediz -, Du Mont -, Essart-, Ganthois -, Herzelle -, Kloot- , Mabillon -, Monchanain ( Montchanin )-, Mons -, Mont en Bresse-, Moulle -, Nettancourt en Champagne-, Swart- , Quinidi an Comtat Venaissin- Van Axel -, Hugues Bekars de Maizey och Vanbecourt-släkterna ( Blasons des familles d'Europe ). c) Muhl-släktens (ursprungligen Maule) vapen, där enligt vapenförklaringen finns det "i rött fält en sparre, nedan åtföljd av tre (femuddiga) stjärnor (en över två ställda), allt av guld" (se också De Geer av Tervik, nr. 271, Klingspors Vapenbok/Raneke: Svensk Adelsheraldik, s. 268), d) den franska Frigault -släktens vapen, där det också finns en sparre av guld på rödt fält och nedan den en vit (av silver) halfmåne, e) Vapen som hörde till rådgivaren av konung Ludwig XI, Philippe de Commynes av Flanders. I det här vapnet finns det en sparre av guld på rödt fält och på dess sidor och nedan det ett musselskal (Musselskalet är den Heliga Apostol Jakobs och pilgrimernas symbol, sparre [chevron, dachsparre, sparren, gable] är den Heliga Josefs och Beskyddets symbol och halfmånen såsom i Husgafvel- och Frigault-vapnen är den Heliga Jungfrun Marias symbol), e2) Vapen till Jean de Commines, no: 8 medlem i Toison d'Or. Han kallades också Jean de la Clite eller Jan van de Clite (d. 1443). Det finns ännu en tredje variant av det här vapnet med den följande blasonen: "gules, a chevron Or between three escallops argent, all within a bordure compony Or and gules". Vapnet användes av familjen Ruwerschuere, som var nära familjen Clyte (Clite = de Commines), f) Earl (de Erlegh)-släktens vapen, som är annars likadan som vapen tillhörande Philippe de Commynes , men i Earl-vapnet finns det en grå marginal och i sparrens spets finns det en ring, som symboliserar den femte sonen, g) Den engelska Tarleton-släktens sköld med en sparre av guld på rödt fält, men på gulden finns det små svarta ornamenter och på röda fältet finns det 3 svarta heraldiska rosor. h) den engelska Rich -släktens vapen, som kan ses också i en målning om kampen i Agincourt i det 100-åriga kriget (1337-1453), i) Winke av Danmark -släktens vapen. Notera att de femuddiga stjärnor kallas "Mullets" på engelska. j) Georg Abbots vapen. Georg Abbot var till exempel Ärkebiskop i Canterbury i 1611-1633. k) Gedding -släktens vapen. l) Hermann -släktens vapen från Chelons-de-Champagne (Armorial de Chalons-en-Champagne). m) Philip och William de Kymes vapen (Humphery-Smith, 1973, s. 109). n) Bossardt von Nusshof -släktens vapen (Staatsarchiv des Kantons Basel-Landschaft). o) Plattner von Lausen -släktens vapen (Staatsarchiv des Kantons Basel-Landschaft). p) Dade of Norfolk-släktens vapen (William Smith: Book of Sutes or Ordinaries, Coll. Arms, Smith's Ordinary, EDN 22, fo. 43v, se Woodcock-Robinson, 1988, Oxford Guide of Heraldry, s. 9). Den här släkten var släkt till Comyn (Comines)-släkten, men Comyn-släkten använde på 1100-talet tre vekeknippor i sitt vapen. q) Adam -släktens vapen. r) Duncan-släktens vapen. s) Ellison -släktens vapen. t) Blanchard -släktens vapen. u) Austin -släktens vapen. v) Arthur -släktens vapen. x) Parker -släktens vapen. y) Wenlock -släktens vapen. z) Mathieu-släktens vapen, å) Finn -släktens vapen, ä) Forkin -släktens vapen, ö) Hinson -släktens vapen, Ia) Brown (Broun)-släktens vapen, Ib) Burgoyne -släktens vapen, Ic) McCarville -släktens vapen, Id) Dennis-släktens vapen, Ie) McEneany -släktens vapen, If) Impey of Norfolk-släktens vapen, Ig), Keary -släktens vapen, Ih)  Kirkwood -släktens vapen, Ii) Knight- släktens vapen, Ij) Smith of Leicestershire -släktens vapen, Ik) Strickland -släktens vapen, Il) Danvers -släktens vapen (Northampton), Im) Hinde -släktens vapen, In) Martin-släktens vapen, Io) Owain -släktens vapen, Ip) Penfold -släktens vapen, Iq) Chamber-släktens vapen, Ir) de Cobham-släktens vapen, Is) Golding-släktens vapen, It) Hunter-släktens vapen, Iu) Angleney-greveskapets (en ö i norra Wales) vapen, Iv) den friherrliga branchens (nr. 90, Raneke: Svensk Adelsheraldik, s. 141) av den estniska släkten Nieroth vapen. Med Nieroth är det intressant, att de adliga (nr. 2274) och grevliga (nr. 52) brancherna och en annan friherrlig branch (nr. 372) inte har "en sparre av guld på rött fält" i vapnet. Ix) Stenbock-Fermor-släktens vapen. Till höger (l.dx.) det svenska Stenbock (nr. 12)-vapnet och till vänster det baltiska Fermor-vapnet (Reichsgraf 12.6.1758, Klingspor & Hildebrand, 1882: Baltisches Wappenbuch, s. 32, F.& G. Beijer, Stockholm), Iy) von Totleben-släktens vapen (Klingspor & Hildebrand, 1882). Notera, att sparren är böjd, Iz) den norska Kinck-släktens vapen med "i rødt en sparre fulgt av tre seksoddete stjerner, alt gull". Släkten har kommit till Norge från Skotland. Iå) den norska Coucheron-släktens vapen med "i rødt en sparre over en gull rose". Släkten har kommit till Norge från Luxembourg via Nederländer. Iä) Jean des Essarts, se fig. 1b., Iö) van der Camps-släktens vapen, IIa) Otard-släktens vapen, IIb) Bettrums (ett område i Tyskland) vapen. IIc) Bailliodz-släktens (Preussen) vapen (Siebmacher, J., 1878, "Der Blühende Adel des Königreichs Preussen", s. 77), . Baillie (e) = fogde.

---

Summary in English
Zusammenfassung auf Deutsch
Sommaire en français

FÖRETAL

1. INTRODUKTION
2. METODERNA
3. LITERATURÖVERSIKTEN, FRÅGESÄTTNINGARNA, HYPOTESERNA OCH RESULTATEN
3.1. HUSGAFVEL (WILKIN)-SLÄKTEN
3.1.1 Vem var den Erik Larsson, som fick godset i Sandby i Vekkelaks år 1396?
3.1.2. Erik Larssons avkomlingars vapen
3.1.3. Nord-europeiska frälsesläktshistorien och Erik Larsson i Vekkelaks
3.1.4. Erik Larssons nationalität och roll i händelser innan 1396
3.1.5. Motivets "gules chevron or" geografiska distribution
3.1.6. Anknytning till normanderna och Plantagenet-kungadomen?
3.1.7. Vapen med många gyllene sparrar på rött fält och andra varianter
3.1.8. Gemensamma rötter med Wilcken-släkten på Fehmarn?
3.1.9. Normandernas avkomling Erik Larsson?
3.1.10. Varjagerna och Vekkelaks?
3.2. BRANDH-, BRANDSTAKE- OCH PILHJÄRTA-SLÄKTERNAS OCH DE ANDRA VEKKELAKS FRÄLSESLÄKTERS URSPRUNG
3.2.1. De motiven "brinnande vedträ/brandon" och "eld-gaffel/brand-stake/eld-kil/eld-hake"
3.2.2. Motivet "En pil och ett hjärta"
3.2.3. Hermigier-släkten
3.2.4. Fader Huggenssons avkomlingar i Huggut-släkten på Bötesö
3.2.5. Poitz
3.3. ANDRA SLÄKTER, PERSONER OCH GRUPPER VARS KONTAKT MED VEKKELAKS INTE HELT KÄNNS
3.3.1. Tott-, Horn- och Vasasläkterna
3.3.2. Sparre-släkterna
3.3.3. Ryting-, Bonde-, Finne-, Brask- och Tawast-släkterna
3.3.4. Medeltida Vekkelakska eller möjligen Vekkelakska personernas släktingar kända från literaturen
3.3.5. Vilken Olsson i Elimäe, hans söner och andra som kallades Vilken, Vilkenssöner eller Vilkensdöttrar i medeltids-Sverige
3.3.6. De europeiska 1200-talets släkter med "gules chevron or" i vapnet.
3.3.7. Riddare, riddarordnar och riddareväsendet i Viborg slottslän under medeltiden
3.3.8. Judendomen i den medeltida Viborg Slottslän
3.3.9. Några blandade upptäckter
3.4. VEKKELAKS SLÄKTERS Y-KROMOSOMERS HAPLOTYPER
4. DISKUSSION
4.1. Gules chevron or i Europa
4.2. Husgafvel (Wilkin)-släktens stamfaders Erik Larssons faderkandidat Lars
4.3. Om vapenbeskrivningar
4.4. Det ursprungliga Pilhjerta-vapnet
4.5. Brandh- och Brandstake-släkternas baltiska ursprung?
4.6. "En sparre av guld på rött fält" och Småland-Öland
4.7. Vekkelaks medeltida släkters etniska ursprung (publiceras senare)
4.8. Från fadern till sonen

5. SAMMANDRAG
6. REFERENSER

"In der russischen historischen Wissenschaft hat keine Frage eine so leidenschaftliche Polemik und so verschiedene Meinungen hervorgerufen wie diejenige von der Bedeutung der Normännen (Waräger) in der ältesten Periode der russischen Geschichte. Aus vielen Quellen (skandinavischen, russischen, byzantinischen und arabischen) erfärhrt man, dass sie in der Wikingerperiode auf der sich weit erstreckenden osteuropäischen Ebene bald als kühne kriegerische Seefahrer auftreten, die bis in die entlegensten Grenzgebiete des Landes als Eroberer und Plünderer dringen, bald als Kaufleute, die als Vermittler zwischen dem Westen einerseits und dem Osten und Byzanz anderseits tätig sind; bald treten sie als Eroberer und Organisatoren in den einzelnen slawischen und finnischen Stammgebieten auf, bald sind sie als Gefolgsmänner und Ratgeber der russischen Fürsten tätig. In den Geschichtsquellen wird die Entstehung der russischen Staates und der Name "Rusi" mit dem Namen der Normannen verbunden" (Raudonikas, W.J., 1930, "Die Normannen der Wikingerzeit und das Ladogagebiet", Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, del 40:3, Stockholm, Akademiens förlag, Victor Pettersons bokindustriaktiebolag)

Paleobotaniska undersökningarna har visat, att svedjebruk av korn har förekommit vid Vekkelaks kusten redan i vår tideräknings början, men att intensiv odling har börjat i Vekkelaks på den tidiga vikingatiden och fortsatt i ett sträck ända till historisk tid (Miettinen, 1997, "Strukabergets ögonspänne från järnåldern", s. 21, i: "Pyttis, från korståg till nutid", Pyttis kommun, ref. Tolonen). Gamla gravar från vikingatiden finns på öarna Korusala (Kuorsalo på finska), Hästön (Hevossaari på finska) och Stamö (Tammio på finska) framför Vekkelaks, som nuförtiden heter Fredrikshamn, och stenstrukturer tydande på vikingatiden är kvar också på öarna Långvira (Pitkäviira) och Svartvira (Mustaviira) framför Pyttis liksom på Yttre Stamö (Ulko-Tammio, Fig. a) i Fredrikshamns skärgård. Vid gränsen mellan Vekkelaks (nuförtiden Fredrikshamn) och staden Kotka finns på Hästön några stenstrukturer, som påminner om skepp, liksom de skepp-liknande stenstrukturerna, som har byggts i vikingatidens Sverige (Miettinen, 1985, Viikinkien reittejä Suomenlahden pohjoisrannikolla, ss. 95-114, i: Itämeren alueen esihistoria ja keskiaika, Kymenlaakson maakuntamuseon julkaisuja n:o 7). I Orslaks i Vederlaks har också funnits en typisk vikingatidens grav och på Pitkäpaasi (Långhell, nuförtiden i Ryssland) ö i östra Vederlaks har hittats 900-1000-talens gravar (Rosen, R., 1960, "Kymijoen suuseudun asutushistoriaa", i: Kymin Historia I, s. 90). Hela skärgården framför Vekkelaks-Fredrikshamn och Kymmeneälvens mun är full av gamla ortsnamn, som är klart ursprungligen svenska (Rosén, 1936, "Suur-Vehkalahden asutushistoria ruotsalaisen paikan- ja henkilönimistön valossa", i: "Vehkalahden Pitäjän historia I", ss. 37-64), men vilka skrivs nuförtiden på ett finskt sätt.

Vekkelaks nämnas i skritfliga dokumenter första gången år 1336, när Viborgs hövidsman Peter Jönsson skriver till borgare i Tallinn (då Reval), att de kan sälja sina produkter i tre "civitas" i Karelen: Viborg, Vederlax och Vekkelaks (LEC DCCLXXVII, 30.9.1336, I:2:299). Fastän ordet "civitas", dvs. en stad, betyder här inte en stad i den mening som ges till ordet i dag, är det här märkvärdigt, emedan de flesta av de medeltida marknadsplatserna var bara lokalt viktiga; handelskontakter till andra sidan av havet var sällsyntare (Fenger, O., 1993, "Social structure", i: Pulsiano, P. & Wolf, K.: Medieval Scandinavia. An Encyclopedia, s. 605) och Revals handelsmän hörde antagligen inte till de minsta av alla.

Den här Peter Jönsson ("dictus Hak", FMU nr. 299, 3.6.1321), som lät de revalska borgarna att sälja sina produkter i Vekkelaks, hörde till den småländska Bååt-ätten (Anrep, 1858, s. 364), vars förfäder hade agerat som konungar i Sverige och Gardarike och som Jarlar av de Orkney-öarna (Anrep, 1858, s. 364) och tagit del i krigståg till England och Irland på vikingatiden (Anrep, 1858, s. 364). Peter Jönsson köpte med pengar lånade av sin broder Karl, som var biskop i Linköping, tillsammans med sin bror Sune Jonsson (Anrep, 1858, s. 364-365) Viborgs slott och slottslän efter förhandlingarna från Efflerus, den tidigare konungen Birger Magnussons fogde (FMU nr. 293-295, 25.-26.8.1320), som inte annars hade givit Viborg till den nya konungen Magnus Eriksson. Viborgs slottslän, inkluderande Vekkelaks, hölls av de småländska som en pant tills konungen skulle betala samma summan till dem (FMU nr. 299, 3.6.1321). Betalningen dröjde och de småländska och deras avkomlingar stannade i Karelen för en längre tid.

I bevarade kartorna, Vekkelaks nämnas först i 1519, i Olaus Magni karta.(se en detalj av kartan ovan). Vekkelaks kyrka nämnas första gången  2.2.1396 i Viborg slotts fogde, riddare och riksråd Erengisle Nilssons (Hammerstaätten), Per Jonsson Bååts broder Erengisles dotterssons (Bendix, 1989, ÄSF I: 235), brev till en Erik Larsson (FMU nr. 1054). Samma år nämnas Vekkelaks kyrka igen, när Viborgs hövidsman, riddare och riksråd Karl Ulvsson, vars faders andra fru var Margareta Sunesdotter Bååt, Per Jonssons broders dotter (se fig. 33), bekräftar Erengisle Nilssons brevs innehåll.Vekkelaks kyrkosocken formades 1427, efter Wiborg (1295), Sawlax (Sawlahti, St. Michel, 1329), Mola (Äyräpää, 1352), Vederlax (1370) och Jääskis (1415, se Akiander, 1868, "Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift").

Den här Erik Larsson fick gods på Vekkelaks kyrkas malmenom, som hade ägts innan honom av en inte bättre identifierade Lars Blekare (FMU nr. 1054, 1057). Den här Lars Blekare hade rymt ut ur landet utan lov (enligt Erengisle Nilsson i sitt brev till Erik Larsson 2.2.1396, FMU nr. 1054), och hans gods blev dömda till kronan. Orsakerna till detta är inte kända, men kan ha varit politiska i natur. Det är också möjligt att det var fråga om drottning Margaretas stora frälseransakningen, som började i 1396 i Götland (Jaakkola, 1950, "Suomen Myöhäiskeskiaika", ss. 34, 549, Werner Söderström Ab, Borgå), men rörde dock Österland i större del bara i 1405 (Jaakkola, 1950, s. 65). Jaakkola (1950) har diskuterat möjligheten, att några av Vekkelaks knapesläkter, som enligt honom har representerat olika sediment av frälsen i Karelen (Jaakkola, 1959, "Suomen Myöhäiskeskiaika II", s. 449), hade redan frälsestatus innan Unionstid och fick bekräftande i 1396 (s. 116), i Unionens tidiga skede, och föreslog, att frälseståndet organiserades på nytt först i Viborgs län, och bara senare i Österlandets västra delar (s. 116). Anthoni (1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel", s.116) påpekar, att Vekkelaks berördes inte av årets 1405 räfst och föreslår, att det här berodde på att Erik Larsson, Hannus Olofsson och Olof Niklisson hade fått sina brev under uniontidens första år.

Orsaken till att frälseståndet organiserades på nytt först i Viborgs län är inte känd, men Drottning Margareta och Erik XIII av Pommern var speciellt aktiva i Karelen. Hon grundade både ett dominikan och ett fransiskan kloster i Viborg och Erik XIII gav Viborg stadsrättigheter  19.8.1403, när han besökte Viborg. Hela Viborgs län gavs av Erik XIII som förläning till Tord Bonde 12.8.1403 (SDk nr. 16155, SD 375), som var en av de vittnena i Carl Ulvssons förstärkande brev till Erik Larsson om Vekkelaks kyrkas malm i 21.3.1396 (FMU nr. 1057).

Den ovannämnda Lars Blekares senare liv känns inte, men en "Lasso Blakker" fick burskap i Kalmar i 1402 (Modéer, I. & Engström, S., 1945-1949, Kalmar stads tänkebok, Samlingar utgivna av svenska fornskrift-sällskapet, s. 132).

I 1396 var tiden spännande. Konung Albrekt av Mecklenburg hade störtats om makten, hade varit i fångenskap, men hade frilöstes mot lösen och försökte nu få sitt rike tillbaka för sin son. Riket var utan en riktig regent, fastän det redan var känt bland makthavarna, de riksråden, att det kommer att vara den danska drottningen Margareta, som härskar landet i framtiden. Konung Albrekts tidigare drots Bo Jonsson Grips son Knut Bosson härskade Österlandet tillsammans med biskop Bero II Balk och inhemsk Jeppe Djäkn var Finlands lagman. En fred med Novgorod ryssarna hade slutits i Nötö 1323 (FMU nr. 313,314), men det hade redan brutits, när konung Magnus med stöd av Påven Clemens VI hade gjort ett korståg mot de "hedniska" vasallerna av mongolerna, ortodox-ryssarna, i 1348-1351 (FMU nr. 587-590, 14.3.1351): man kunde inte vara säker på den östra gränsen heller. Ett härjningståg till Kronoborg (Kurkijoki på finska), som hörde då till Novgorod, var under planering (se tabell 13). Kyrkan var i kris: det fanns påvar i både Avignon och Rom, men lokalt i Viborgs län växte den katolska kyrkan starkt efter det korståget till Karelen, som hade tagit plats i 1293: Kymmene laxfiskerier hade givits till Vadstena kloster (SDk nr. 11639, 26.2.1380) och det fanns redan en kyrka i Vekkelaks (FMU nr. 1054, 2.2.1396).

Erik Larsson, som förde i skölden en "husgafvel" (Sigfrid Jönssons d.y. utlåtande i 1623, se Ramsay, 1909, s. 194), hade kommit till Vekkelaks trakten redan tidigare och köpt Bredskall ödesby på St. Johannisdagen 1383 (SDs huvudkartotek, brev. nr. 12437, 24.06.1383). Bredskall, som redan namnet berättar, är ett stort skallformigt berg, som lyfter sig klart ovan skogen och som kan ses från långt. Det var en utmärkt plats att försvara, speciellt om befästad. Det var också mycket förmånligt beläget mellan Newitte (Nevotho, Näwitto, Stoor Neffuite by, Stor Neffuitto by, Nevetth, = nev-vitte, gammaltyska, menar en ny fiskarsby, Neuvoton på finska nuförtiden, Rosén, 1936, s. 86), där en tysk koloni hade bott redan på 1200-talet (Rosén, 1936, s. 84-89), och Strömsby, en gammal marknadplats mellan den egentliga Vekkelaks vik och kyrkosjön, där också en befästning på Linnavuori, ett befästat berg med ett urgammalt namn "Pirkkula" (Birk-ola, Rosén, 1936, s. 94) tydande på en handelsplats, hade funnits sedan urgamla tider (Rosén, 1936, s. 94), och nära vilket kyrkan nu var på byggandet eller redan färdig i dess första form.

Folket hade byggt kyrkan tillsammans med kyrkobyggarna, som folkstraditionen känner även i dag: "när det långa männens folk hade gått bort, stannade bara kyrkomästarna kvar" (Rosén, 1936, ss.133-134). Av allt att döma har de kyrkobyggarna varit munkar, men om de var dominikaner, cistercienser, fransiskaner, augustiner eller några andra, vet man inte. Den nästa kyrkan väståt, Pyttis kyrkan, byggdes på 1400-talet av cisterciensermunkarna från det estniska Padis klostret (Kivenoja et al., 1936, s. 15). Det har föreslagits, att också Vekkelaks kyrka har blivit byggd av cistercienserna, och på Vekkelaks kyrkas västra gavel har man ca. 1450 byggt av tegel ett Jerusalem patriarkornas kors, när gaveln har blivit förhöjd (Kivenoja et al., 1936, s. 45; Woodcock & Robinson, The Oxford Guide to Heraldry, s. 200). Ett sådant Jerusalem patriarkornas kors användes i vapnet av benediktinerna (Fig.2, Leonhard, Das Grosse Buch der Wappenkunst, s. 40), till vilka också cistercienserna hörde som en reformrörelse. Cistercienserna själv använde dock en shackrutad balk i sitt vapen (Leonhard, 1978, Das grosse Buch der Wappenkunst, s. 40), vilket föreslår att Jerusalem-patriarkornas kors kan ha gjorts till Vekkelaks kyrkas gavel av de gamla benediktinerna. Det finns inga dokumenter att stöda det här föreslåendet. Drottning Margareta hade dock redan i 23.2.1392 fått av påven lov att grunda ett dominikankloster i Viborg (SDs huvudkartotek nr. 14035, 23.2.1392), till vilkens län också Vekkelaks hörde.

Det här så kallade Jerusalem patriarkornas kors byggdes till Vekkelaks kyrkas gavel dock 50-100 år efter den första fasen av Vekkelaks kyrkan blev färdig innan 1396 (Kivenoja et al., 1936, s. 25), när Erengisle Nilsson skrev sitt brev till Erik Larsson. Det kan vara värt att notera, att den andra fasen i Vekkelaks kyrkas byggande med höjning av gaveln med gråsten och tegel hände efter Erik Larsson hade fått sina gods på Vekkelaks kyrkas malm. Hade Erik Larsson någonting att göra med byggandet av kyrkans fas II och hade han någonting att göra med det att korset i kyrkans förhöjda gavel var just Jerusalem patriarkornas kors tydande på benediktinerna (hans avkomlingar använde en "husgafvel" i vapnet) eller satsade unionsregenter på kyrkobyggandet i Vekkelaks liksom de hade satsat på grundandet av kloster i Viborg?

Dominikanerna, som hörde till augustinerna med en pil (eller två pilar) i ett brinnande hjärta i vapnet, var dock dominerande i Finland och Åbo Stift, till vilket hela Österland hörde, var det ända inom katolska kyrkan, som använde dominikanska liturgin (Kari, R., 2004, "Suomalaisten keskiaika", s.130). Bara Tyska Orden använde samma liturgin i hela kyrkan (Kari 2004, s. 130).

Kyrkan, vars väggarna var och ännu är 2 m tjocka och var i den initiala fasen av Vekkelaks kyrkas byggande 7 m höga (Kivenoja et al., 1936, s. 9), var klart också en befästning. Den som ägde landet på kyrkans malmenom, var klart ansvarlig också för kyrkans och områdets försvaring. Erik Larsson med "husgafvel" i skölden fick det här ansvaret med sina gods på Vekkelaks kyrkas malm, när en aggression kunde väntas från vilken vindriktning som helst.

I den här artikeln undersökas, varifrån de första kända personerna i Vekkelaks i Viborg slottslän kan ha kommit till orten strax efter det sista korståget (1348-1351) österåt. Det här göras med hjälp av literaturen om bevarade medeltida dokumenterna och heraldik, och med att forska deras vapenmotivs geografiska distribution med hjälp av statistik. Artikelns mening är också att ge ursprungliga referenserna till de framtida generationerna så att varje generation behöver inte börja sin undersökning från grundnivån.

Literaturanalys

I den här undersökningen användes den klassiska literaturundersökningens metoder med strävan att basera alla kritiska påståendena på en originalreferens. Alla skandinaviska diplomatarierna (Diplomatarium Fennicum [= Finlands medeltidsurkunder + Åbo Domkyrkas Svarta bok], Diplomatarium Suecanum, Diplomatarium Norvegicum, Diplomatarium Danicum, Diplomatarium Islandicum, Diplomatarium Orchadensis, Shetland's Documents), baltiska urkunderböcker (Liv-, Est- und Curlands Urkundenbuch) och andra (t.ex. Das Revaler Pergament Rentenbuch 1382-1518, Das Revaler Bürgerbuch 1409-1624, Revaler Schiffslisten 1425-1471 und 1479-1496, Stockholms stads skottebok, Livländische Güterurkunden, Revaler Urkunden und Briefe von 1273 bis 1510, Urkundenbuch der Stadt Lübeck, Codex Diplomaticus Prussicus, Finlands frälsekataloger, landsböcker osv.) gicks genom för att hitta tips om Vekkelaks släkters ursprung.

Geografiska heraldiken

Vapenmotivens geografiska distribution användes för att undersöka, var de förekom mest. Vapenmotivets förekommandes frekvens i olika europeiska geografiska områden (genom tiderna) jämfördes statistiskt.

Y-kromosomernas haplotypanalyser

Y-kromosomernas haplotyper analyserades från blodprov liksom tidigare beskrivits (Roewer, L., Kayser, M., de Knijff, P. et al. 2000. A new method for the evaluation of matches in non-recombining genomes: application to Y-chromosomal short tandem repeat (STR) haplotypes in European males, Forensic Sci. Int. 114,  31–43). I sin korthet, cell membranerna föstördes och DNA isolerades. DNA-primers tillades till reaktionsmixtur tillsammans med nukleotiderna adenosin (A), tymidin (T), cytosin (C) och guanin (G) och en entsym kallad Taq (polymeras). Reaktionsmixturen varmades och kylades 30-40 gånger så att en mängd av kopierna av de polymorfiska loci kunde produceras. De olika polymorfiska loci identifierades på basis av deras längd. Haplotyperna konstruerades (kombinationerna av de 9 olika polymorfiska loci [minimal haplotyp] eller 12 polymorfiska loci [förlängd haplotyp).

Vekkelaks släkters Y-kromosomers haplotyper jämfördes med olika Y-kromosomernas haplotypers databaser (http://www.ystr.org., http://www.ysearch.org, http://smgf.org, http://www.ybase.org) för att se, om deras etniska urpsrung kunde identifieras.

Hypoteserna i den här delen av den här undersökningen formades på basis av historisk (dokumenter) och heraldisk data. De var de följande:

1) Husgafvel-släktens Y-STR-haplotyp är en av de vanligaste skandinaviska eller anglo-normandiska Y-STR-haplotyperna (vapenmotivet "gules chevron or" förekommer speciellt i Frankrike och på Brittiska öarna)

2) Brandstake-släktens Y-STR-haplotyp är en av de vanligaste baltiska haplotyperna (vapenmotivet "azure brandon in bend natural" förekommer i Baltien, Preussen och Polen)

3) Pilhjärta-släktens Y-STR-haplotyp är en av de vanligaste skandinaviska haplotyper

Dessa hypoteser testades med en analys av Y-STR-haplotyper i 5 medlemmar av Husgafvel-släkten, 3 medlemmar av Brandstake-släkten och 5 medlemmar av Pilhjärta-släkten.

Projektet planerades i Husgafvel-släktens fall så, att om varje mans Y-STR-haplotyp är inte densamma, den så kallade modalska Y-haplotypen (vanligaste upprepningarnas nummer i varje loci) skulle jämföras med data i den europeiska Y-STR-haplotypreferensdatabasen (http://www.ystr.org; Alla Husgafvel-släktens medlemmar härstammar enligt de kända existerande släktträden från två linjer som har grenat sig ca. för 300 år sedan).

I Brandstake- och Pilhjärta-släkternas fall tillsammans 5 män planerades att bli rekryterade från alla olika grenar av dessa släkter (e.g. Brandstaka-Bock, Brandstaka-Stöder, Brandstaka-Paavola, Pilhjärta-Tepponen, Pilhjärta-Anttila, Pilhjärta-Heikkilä, Pilhjärta-Jaakkola etc.; grenarnas gemensamma stamfader känns inte från genealogierna, som känns till 1540-talet; linjerna kunde möjligen representera också en klan av många olika släkter), och om behövs 5 män från varje linje.

Statististiska metoder

Vapenmotivens frekvenser i olika områdena jämfördes med X²-test. p < 0.05 ansågs som statistiskt märkvärdig.

3.1. HUSGAFVEL (WILKIN)-SLÄKTEN

3.1.1. VEM VAR DEN ERIK LARSSON, SOM FICK GODSET I SANDBY I VEKKELAKS ÅR 1396?

Att Erik Larsson (Vekkelaks) har fått det här godset i Sandby nära Vekkelaks kyrka (Fig.2) är väldokumenterad i två brev, som finns kvar ännu i dag:

1) en av riddaren Erengisle Nilsson Natt och Dag d.ä. 2.2.1396 (FMU nr. 1054), daterat i Vekkelaks
 
 

"Alle the thetta breff höre och see helser jagh Erengisl Nielsån, riddere och fougtte i Wiborgh, kärligen medh Gudi. Thet see allom mannom witterligt att jagh haffwer giffuit thenne breffwisare Erich Larsån thet godset, såm Lars Blekare upå malmenom åtte wid Wekelax kirkio, hvilckit godz under konungen lagliga war dömpt, ty at för:de Laris Bleker rymde aff landet bårtt utan orloff, och godzset lågh i monge åår, i så måtte, att han skall tiene ther aff eljes och skatt giöra. Scriptum Wekelax in purificatione beati virginis gloriose, sub meo sigillo dorso...in ipso in testimonium permissioni" (Hausen: Finlands medeltidsurkunder I:463; nr. 1054, Hausens källa är Tilas' geneal. saml., tom I, Husgafvel, i svenska riksarkivet.)

Versionen av brevet i Tilas' samling, "ex copia perantiqua":

"...jagh haffwer giffwit thenne breffwisare Erich Larsån thet godzset såm Lares Blekare upå malmenom åtte wid Wekelax kirckio, hwilckit godz under konungen lagliga war dömpt.Ty at för:de Laris Bleker rymde aff landet bårtt utan orloff, och godzset lågh i monge åår, i så måtte, att han skall tiene ther aff eljes och skatt giöra."

(Notera, att i Tilas' ursprungliga version finns det en punkt efter ordet "dömpt" och en ny sats börjar med ordet "Ty".)

En tolkning till det moderna språket:

"...jag har givit denne brevvisare Erik Larsson det godset som Lars Blekare hade på malmen vid Vekkelaks kyrka och vilket under konungen lagligen var dömt.
Emedan den förenämnde Lars Blekare rymde av landet bort utan lov, och godset låg i många år, i så måtte, att han skall tjäna därav eller/annars också skatt göra."

Enligt Otto Kalkars "Ordbog till det aeldre danske sprog (1300-1700)" (s. 453) i www-addressen: http://www.hist.uib.no/kalkar/indeks.htm ordet "eller" ser ut att ha haft de följande formerna: eller-ellers-allers-aellaes-ellis-elles. Ordet "eljes" har inte nämnts som sådant, men orden "aellaes", "ellis" och "elles", som har använts i meningen "eller" i 1403 och 1404 (aellaes) eller också i meningen "annars" är inte mycket fjärran, t.ex. 1. "i Siaelaend aellaes annaerstedh", 2. "alle maen, thettae breff høraer laesit aellaes seer" (Kalkar, s. 453). Också nuförtiden har ordet "eljes" meningen "annars, i annat fall" (Molde, 1964, Illustrerad svensk ordbok, s. 271).

Erengisle Nilssons brev är klart av typen "charta" (Pulsiano & Wolf, 1993, "Medieval Scandinavia. An Encyclopedia.", "Diplomatics", ss. 137-138), emedan det dokumenterar givandet av ett gods och givaren själv skriver om saken.
 

"Witterligit see thet allom them thetta breff höra eller see, thet ärliges mann her Erengisell Nielsån, riddere, sade thet för migh, Karll Wlsån af Tofftom, riddere och höffwitzmann i Wibårgh, i närwaru ärlige mannom her Joen Dansånn, Toordh Bonde och Finwidh Rawalsån och andre godhe mannom närwaro, att the godzen, ther then förnempde herre Erengisle Nielsån sålt och upplatit haffwer Erich Larsån, såm nu är nempdemann i Wekelax, effter ty hans breff tillyder, såm Erich aff honom...the godsen haffwer, att  for:de uti Bredskalleby och Lars Blekis godz å Malmenom the wåre rettelige under kronone fallen och huset i Wiborgh. Ty efter hans witnom och breffwom thå stadfester jagh thet köp och the gåfwo, som breffven tillyda, och förbijuder hwariom manne thet godset för Erick eller hans ärffwom hindra eller qvelie. Til mero wisso och större stadfestilse hengier jagh mitt insigle för thette breff. Datum Cronobårgh anno Domini 1396, in beati Benedicti abbatis." (Hausen: Finlands medeltidsurkunder, I:465, nr.1057).

Karl Ulvssons brev kan tolkas som en "charta", emedan Karl Ulvsson stadfäster givandet av Vekkelaks kyrkas malm till Erik Larsson, men det kan också tolkas som en "notitia" (Pulsiano & Wolf, 1993, "Medieval Scandinavia. An Encyclopedia.", "Diplomatics", ss. 137-138) på basis av att brevet dokumenterar en händelse, som har redan tagit plats, och Karl Ulvsson talar om godsets givare i tredje person och i preterit form (imperfekt och pluskvamperfekt). Karl Ulvssons svaga position som den tidigare ur makten störtade konungens marsk i närvaro av den nya regentens starka man, Tord Bonde, skulle tala för det alternativet, att brevet var mera som en "notitia", men dock är det just Tord Bondes närvaro som vittne, som ger detta brev och hela givandet av godset vikt (se nedan), varför det här brevet de facto fungerar som en "charta". Brevet är det sista, där Karl Ulvsson Sparre nämnas som Viborgs hövidsman.

Det ursprungliga brevet, med vilket riddare Erengisle Nilsson har sålt Bredskall till Erik Larsson i 1383 har med största sannolikhet gått förlorad, men det emellertid finns kvar en 1600-talsuppgift i en volym i Riksarkivets (Stockholm) Biographica-samling (Anteckning i Biographica H 34: Husgafvel, RA -  notis i odaterad inlaga från 1600-talets slut av Olof Eriksson Husgafvel; uppgiften har fåtts med docent Claes Gejrots, Huvudredaktör för Svenskt Diplomatariet, vänliga hjälp; Olof Eriksson Husgafvel skickades av Vekkelaks knapar till Riksdagen 14.9.1693 med ett brev undertecknat av de då levande representanterna av familjerna Pihlhjerta, Husgafvel, Brandstake, Wilcken och Sälle, brevet kan ses tryckt i Renvall: Kansanedustuslaitos I, s. 173, originalet i Riksarkivet i Stockholm; se också Juva et al., 1968, Suomen historian dokumentteja, s. 300). I den här anteckningen i Biographica H 34 finns det den följande texten:
 

"Men mehrbe:te Bredhskalla [Bredskall i Vekkelaks socken] hafwa mina Förfäder för 300 åhr sedan af Ernest Nielsson Riddare [säkerligen felläsning för Erengisle Nilsson] köpt, som sielfua köpebrefuet, Dat: Wijborg S. Johannis dagh 1383 det nogsampt utwijser." (Anteckning i Biographica H 34: Husgafvel, RA)

Formuleringen tyder på att originalet, eller en avskrift av detta, förelåg vid tiden för anteckningens tillkomst.

Alltså, på basis av de här breven och Olof Erikssons utlåtande, ser det ut, att Olof Erikssons "förfäder" (se Olof Erikssons utlåtande) köpte Bredskall, men Erik Larsson fick Sandby på Vekkelaks kyrkans malmenom. Det kan vara värt att notera, att enligt Olof Erikssons utlåtande, Bredskall köptes av hans "förfäder", inte nödvändigt av bara Erik Larsson själv. Carl Ulvsson dock skriver "...the godzen, ther then förnempde herre Erengisle Nielsån sålt och upplatit haffwer Erich Larsån, som nu är nempdemann...", tydande på att det var just Erik Larsson, som köpte åtminstone en del av Bredskalleby.

Emedan Vekkelaks berördes inte av 1405 års räfst, klassifierade Anthoni (1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel", ss. 95, 116) dessa två förstnämnda brev (FMU 1054, 1057) som en av de första frälsebreven på Unionstiden i Österland och speciellt i Viborg slottslän och som bekräftelser på redan existerande frälse. Den här tolkningen stöds av det faktumet, att Tord Bonde, drottning Margaretas förtroendeman och tidiga anhängare i Österland (SDk nr.12068, år 1382), som fick Viborg slottslän som förläning, när konung Erik besökte Viborg i 1403 (12.8.1403, SDk nr. 16155, SD 375) var bland de vittnena i Carl Ulvssons brev 21.3.1396 till Erik Larsson (FMU nr. 1057).

I vad kommer till bekräftelsen på redan existerande frälse, stadgades I Nyköpings recess i 1396, att:
 

"aengen scal bliwa fraels aff them, som fraelse aere wordne i thenne forscrefne tiid, vtan the som the hafwe synderli aff wars kera herra konungxs nadh eller the som innan thenne forscrefne tiid aero wordne fraelse epter ty som laghboken wthwisar, oc bewise thet medh lagom innan siex wikor epter thet at förnämpda war herra konung Erik eller war fru drottning Margareta lather thet lysa medh annars thera bref i hwario laghsagu, eller forwerfue thet synderlika af konungxsens nadh, oc the fraelse thog aenkte annat skattegodz aen the at the bliwa fraelse vtan thera eghit, som the magha fraelse medh laghom" (Sveriges traktater med utländska makter II, bihang V; Anthoni, 1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, s. 95)

Eftersom enligt den ovannämnda Nyköpings recess ingen skulle bli frälse av dem, som hade blivit frälse i konung Albrekts av Mecklenburg tid (1364-1389) utan de, som hade den nya konungens nåd eller de som hade blivit frälse innan konung Albrekts tid och kunde visa det, och emedan det känns inte, att Erik Larsson skulle ha synnerligt förvärvat konungens nåd i saken och inget sådant nämnas i Erengisle Nilssons och Carl Ulvssons brev (FMU 1054, 1057), skulle det se ut, att Erik Larsson eller kanske hellre hans fader hade haft frälse redan innan konung Albrekts tid. Om så, skulle det här mena, att Erik Larssons släkt hade haft frälse redan innan 1364 och Erik Larsson hade kunnat visa det i 1396. Om Carl Ulvssons brev till Erik Larsson var en bekräftelse av redan existerande frälse, liksom både Jaakkola (1950, "Suomen Myöhäiskeskiaika", s. 116) och Anthoni (1970) föreslog, borde man notera, att han bekräftade bara Bredskall, Vekkelaks kyrkas malm och huset i Viborg, inte Strömsby, som senare, åtminstone från 1500-talets början, hörde till stor del till Erik Larssons avkomlingar i Wilkin-Husgafvel-släkten. Det här skulle tyda på att Strömsby kom till Erik Larssons avkomlingar genom äktenskap.

Enligt Alsnö stadgan (SDk nr. 1122, DS 799), som hade givits redan i 1279 av konung Magnus Birgersson, skulle frälse (skattefrihet) ges till de män, som kunde göra rusttjänst (ofta större landägare, som i ledungen hade tjänat som skeppsmästare [skeppsledare] med en plikt att ha en järnskjorta och ett armborst (en båge) med de vanliga sköld, svärd, spjut och hjälm, Barfod, J.H.P., 1993, "Warfare", i: Pulsiano, P. & Wolf, K.: Medieval Scandinavia. An Encyclopedia, ss. 717-718 [se Sigfrid Jönssons d.ä. vapen med ett spjut bakom skölden, en hjälm och en båge i skölden i tabell A, skikt XIII, a]; innan Alsnö stadgan tog alla fria landägarna del i ledungen, som traditionellt var militär i natur, men förändrades på 1200-talet till skatte; det är möjligt, att ledungsplikten hann inte vara i effekt i de Karelens nya svenska kolonier, som formades efter korståget i 1293 (ledungslama-skatten nämndes av konung Magnus Ladulös 29.7.1281, Registratur Ecclesiae Aboensis nr. 14, ss. 8-9, och ännu i  28.3.1305 och även i 14.9.1441 av konungar Birger och Kristofer, Registratur Ecclesiae Aboensis nr. 20, 498, ss. 13-14, 392), men på de områdena väster om Kymmeneälvens Langfors gren , som koloniserades av en svensk befolkning redan efter Birger Jarls korståg till Tavastland i 1249 innan året 1279 och kanske på områdena, som koloniserades redan på vikingatiden [t.ex. Hitola-Kronoborg på Ladogas västra strand, Uino, P., 2003, "Viikinkiaika", i: Sihvo, H. & Kaukiainen, Y. (huvudred.): Viipurin läänin historia, del 1 (Karjalan synty, red: Saarnisto, M.), ss. 313-382] kan kanske i princip ledungsplikten ha varit i effekt; bevis dock saknas). Nyköpings recess i 1396 förändrade situationen klart. De, som hade hört till den skattefria frälsen därför, att de hade utrustat en man och häst, behövde nu en bekräftelse för sin status som frälsemän. Erik Larsson fick den här bekräftelsen i sina brev, liksom Anthoni (1970, ss. 95, 116) föreslog, emedan hans gods hörde till hans avkomlingar som frälsegods senare.

Nyköpings recess i 1396 förändrade situationen också på ett annat sätt. Det räckte inte, att frälsemannen själv fick bekräftelse på sin frälse. I Telgestadgan, som kung Magnus Eriksson hade givit  17.7.1345 (SD 3972), stadgades det nämligen, att om frälsemannens änka eller dotter blev gift med en bonde, förlorades skattefrihet (se också Anthoni, 1970, s. 243). Alltså, i princip om en frälseman fick inte en bekräftelse på sin frälse enligt Nyköpings recess, blev han en bonde, och om hans fru var en frälsekvinna, var hennes arvgods i princip kanske också i fara. Om en frälsemans frus frälsestatus förlorades, ser inte utt att ha varit så farligt, emedan enligt riksföreståndare Sten Sture d.ä.:
 

"...laghen innehåller att frelsman, som får skattebonde dotter, frelser hennes godz medh sitt." (27.9.1498; FMU nr. 4807).

Enligt Anthoni (1970, s. 244) hände det dock ofta vid tillkomsten av Magnus Erikssons landslag, att frälsekvinnans giftermål med en ofrälse man ledde inte till förlorandet av frälsedgods. Frälsedotterns make har bara åtagit sig frälsetjänsten. Det här förändrade sig dock senare.

Det kan vara märkvärdigt, att Tord Bonde hade varit som vittne också i ett annat brev, som Carl Ulvsson av Tofta hade skrivit, nämligen, i ett brev, där Carl Ulvsson Tofta 2.3.1403 ger bort nästan alla sina förläningar i Sverige, inkluderande också två städer (SDk nr. 16030, SD 290). Funktionen av Tord Bondes närvaro, när Carl Ulvsson har skrivit sitt brev till Erik Larsson 21.3.1396 kan därför, på samma sätt, ha varit att försäkra, att Erik Larsson får bekräftelse för sina gods i Bredskall och Vekkelaks kyrkas malm.

Carl Ulvssons förstärkande brev till Erik Larsson om Bredskall, Vekkelaks kyrkas malm och huset i Viborg (21.3.1396, FMU nr. 1057) daterades dock i Kronoborg. Emedan Tavastehus hette Kronoborg och den andra Kronoborg (Kurkijoki på finska) i Karelen med starka skandinaviska rötterna från vikingatiden på basis av arkeologiska fynd (Uino, 2003, "Viikinkiaika n. 800-1100 jKr.", i: Saarnisto, M. [ed.]: "Karjalan synty", ss. 313-383; Saksa et al., 2003, "Ristiretkiaika 1100-1300 jKr.",  i: Saarnisto, M. [ed.]: "Karjalan synty", ss. 383-475) på Norra Ladoga-trakten hörde inte till Sverige i 1396, skulle det först se ut, att Carl Ulvsson skrev brevet i Tavastehus, men emedan den karelska Kronoborg och Kylälahti, som hörde till Novgorods Karelen då, förstördes av Viborgs "gränsmän" just i 1396 (FMU nr. 1064); The chronicle of Novgorod 1016-1471, övers. Michell, R. & Forbes, N., Camden third series vol. XXV, år 1914, London Offices of the Society, ss. 167-168; se tabell 13, år 1396), blir det mera trovärdigt, att Erik Larsson av Vekkelaks var med på tåget till Kronoborg-Hiitola området och fick Carl Ulvssons förstärkande brev där efter Kronoborgs förstörning. Emedan Erengisle Nilsson skrev sitt brev om Vekkelaks kyrkas malm 2.2.1396 i Vekkelaks  (FMU nr. 1054) och drygt en månad senare handlas samma saken i Kronoborg, ser det ut att tåget till Kronoborg kanske kan ha tagit plats mellan 2.2.1396 och 21.3.1396 och att  infallet till Kronoborg kan ha varit över i 21.3.1396, när Carl Ulvsson förstärker i Kronoborg Vekkelaks kyrkas malm, Bredskall och huset i Viborg till Erik Larsson. Om Carl Ulvssons förstärkande brev skrevs i Kronoborg i Karelen, är det också möjligt att brevet var en belöning i natur.

Den första novgorodska krönikan (a) och nikonska krönikan (b) beskriver infallet till Kronoborg-trakten på det följande sättet:
 

a) År 1396 · kommo Tyskarne (= Svenskarne) till Karelska landet och bekrigade 2
 socknar: Kyrieski och Kylälaks och uppbrände kyrkan; och furst Konstantin jämte
 Karelarne förföljde dem och togo en fånge och sände den till Novgorod. (FMU nr. 1064).

b) År 1396 ·kommo Tyskarne till Karelska landet med en krigshär och intogo fem socknar, Kirjeski
 och Kolovanski och de andra; och furst Konstantin Vasiljevitsch Bjeloserski gick att
 förfölja dem, men upphann dem icke, utan grep endast en fånge, som han sände till
 Novgorod.(FMU nr. 1064).

c) A.D. 1396, A.M. 6904 "The same year the Nemtsy came to the Korel country, and ravaged the Kyur and the Kyulola villages, and burned the church; and Knyaz Kostyantin pursued them with the Korel people and captured the native interpreters and sent them to Novgorod. (The chronicle of Novgorod 1016-1471, övers. Michell, R. & Forbes, N., Camden third series vol. XXV, år 1914, London Offices of the Society, ss. 167-168)

(Krönikans text för året 1396 fortsätter på det följande sättet: The whole Ontonov monastery was burnt, and the Church of the Holy Mother of God, which had been leaded, was destroyed by fire, also the Church of the Purification. There was a sign from the image of the Holy Sovereign Lady in St. Eupati's in Shcherkova Street: wine appeared to flow from the ikon.)

Översättarna av Novgorods krönika till engelska, Michell och Forbes, tänkte, att förstörningen av Kronoborg ortodox-kyrka i 1396 av de "Nemtsy" (tyska eller svenska) var en fortsättning av kedjan av korstågen mot Novgorod (korstågen i området: 1240, 1249, 1293, 1300, 1348-1351; The chronicle of Novgorod 1016-1471, övers. Michell, R. & Forbes, N., Camden third series vol. XXV, år 1914, London Offices of the Society, "Introduction", ss. XXII-XXIII).

Man vet efter traditionen, att Erik Larsson kom till Vekkelaks från Viborg, och på basis av Karl Ulvsson Sparres brev daterad i Cronobårgh den 21 mars 1396 (FMU nr. 1057) ser det ut, att "nempdemann i Wekelax" Erik Larsson hade ett hus i Viborg 1396. Hade Erik Larsson det här huset i Viborg redan innan han köpte Bredskall, kan inte läsas från de existerande dokumenterna.

Man vet att den medeltida Viborg (Vi = en offerplats) fanns på Viborg slottets ö och på näset mittemot slottet och att i början var de viktigaste byggnaderna där kyrkan (nämnas 1. gången 9.5.1403, när påven Bonifacius IX utlovar aflat åt dem, som på vissa bestämda dagar besöka Minoriterbrödernas kyrka i Viborg, SD 2966, suppl. till åren 1401-1420, utg. af K.H. Karlsson, s. 108), rådhuset, ett fransiskankloster (nämnas 1. gången 30.4.1403, när påven Bonifacius IX utnämner biskopen i Åbo, domprosten i Uppsala och dekanen i Reval till konservatorer och domare för minoriterklostret i Viborg, Åbo stift, SD 2965, suppl. till åren 1401-1420, utg. af K.H. Karlsson, s. 106) och ett dominikankloster (nämnas 1. gången 23.2.1392, SDk nr. 14035, 23.2.1392). Fastän Viborgs råd nämnas första gången 1393 (Gardberg & Welin, 1996, s. 18), kan man anta, att det inte fanns många hus i Viborg 1396. Viborg fick stadsrättigheterna 19.8.1403 (Herlitz, Privilegier I, 64; se också Juva et al., 1968, s. 148-149 och fig. 10), dvs. 110 år efter Tyrgils Knutsson ledde korståget till Karelen och grundade Viborg slottet (1293) och ca. 200 år efter en runsten i Uppsala med texten "Han to i Uiburkum" gjordes, troligen tydande på en stad "Uiburkum" (Gardberg & Welin, 1996, s. 12).

Man vet inte, var Erik Larssons hus i Wiborg exact taget fanns, men i alla fall ser det ut, att Erik Larsson som en husägare i Viborg 1396 är en av de första kända Viborgborna. Den äldsta ännu existerande kartan över Viborg är från 1640-talet, och där finns det 64 byggnader utom slottets ö i de nuvarande stadsdelarna Befästningen och Tjärnäset. Det här innebär inte den så kallade "gamla Viborg", dvs. den gamla troligen redan pre-kristen staden nordväst om Viborg slottet.

Att det har funnits växelverkan mellan Vekkelaks och Viborg på 1300-talet, demonstreras också av det brevet, som Carl Ulvsson och hans son Knut Carlsson av Tofta har tillsammans skrivit i Korusala (= Kuorsalo på finska, en ö framför den nuvarande Fredrikshamn, tidigare Vekkelaks Nystad) i 10.5.1387 (Herlitz: Privilegier I, 59; se också Juva et al., 1968, s. 148). I det här brevet ger Carl Ulvsson och hans son Knut en äng vid Viborg slott till stadens invånare.

Både breven handlande Erik Larssons gods har skrivits innan konung Erik XIIIs hyllning (23.7.1396 vid Mora stenar).

För Erik Larssons i Vekkelaks identitet, se  3.1.3.

Fastän det är troligt, att Erik Larsson kom till Vekkelaks från Viborg (trad.), där han ägde ett hus (21.3.1396, FMU nr. 1057) vet vi inte varifrån han kom till Viborg eller om han var född där. Tidpunkten just efter konung Albrekt av Mecklenburg hade dragit sig från tronen tyder på att Erik Larsson var hellre svensk eller dansk än tysk, men till och med ett baltiskt ursprung är inte omöjligt. Tidpunkten efter Nötös fred (år 1323) utesluter den möjligheten att han hade kommit från Novgorod (se tabell 13). På Alnsö stadgades i 1280 att den tjänstemannaklassen, inhemsk eller uthemsk, som gjorde vapentjänst till häst skulle åtnjuta frälse, dvs. skattefrihet, men Koskinen (1884, "Suomenmaan keskiaikaisesta aatelistosta", Hist.Ark. VIII, 92, ss. 1-46) tog den ställningen, att ca. 100 år efter Nötös fred (1323) var Finlands ledande grupp av utländskt ursprung och bara därefter kan man se de första tecken om en inhemsk adel. Det ser ut, att med ordet "inhemsk" menade han finsk, finländsk eller svensk contra dansk, tysk, flamisk eller engelsk. I alla fall, konung Magnus Erikssons landslag från 1347 nämner inte ens en plats i Finland där den såkallade "sköldmönstringen" för inhemska frälsemän skulle ta plats, men konung Kristoffers landslag från 1442 gör det: frälsemän från alla "Österländer" bör komma till Åbo (Koskinen, 1884, Hist.Ark. VIII [92], s. 19). Den här förändringen i lagen kan tolkas så, att antal finländska frälsemän har stigit mellan 1347 och 1442 så mycket, att det har lönat sig att organisera en separat sköldmönstring i Åbo. Rosén (1936, Vehkalahden Pitäjän historia I, s. 278) föreslog, att Wilkin-Husgafvel-släkten hade haft landegendom i Strömsby, Vekkelaks, redan innan Erik Larsson köpte Bredskall och fick Vekkelaks kyrkans malmenom. Det borde också kommas ihåg, att det fanns i Livland redan på 1230-talet estniska såkallade fribönder, som hade fått skattefrihet och frihet från arbete därför, att de hade börjat samarbeta med de tyska och katolska kyrkan efter erövringen och förstörelsen av Tarto (Dorpat på tyska) stad (Russow, B., 1584, "Chronica der Prouintz Lyfflandt", suom. Reko, T., 2004, "Liivinmaan kronikka 1584", s. 68).

3.1.2. ERIK LARSSONS AVKOMLINGARS VAPEN

I frälseransakningen år 1623 berättade Erik Larssons avkomling Sigfrid Jönsson Husgafvel den yngre (Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, H:fors, 1909), att "redan Erik Larsson fört en husgafvel i skölden", dvs. redan han hade ett vapen , men om han hade det redan när han kom till Vekkelaks, kan man inte läsa från dokumenterna. Det var redan 1383, när han kom till Bredskall (Rosén: Vehkalahden Pitäjän Historia I [Vekkelaks sockens historia I], 1936), alltså innan han fick godset i Sandby i Vekkelaks. Det här vapnet med "husgafvel" känner man ännu i dag, dock inte nödvändigt som identiskt med det ursprungliga vapnet, emedan det ser ut, att tidigt har vapnet haft en båge under sparren (Ölands fogde Sigfrid Jönsson Wilkins den äldre sigill 1568, fig. 25e och fig.1a2, Sigfrid Jönsson d.ä. nämnas i skölmönstringen i Linköping i 1537 [Ekman, 1950, s. 28] och som Norra Ölands fogdes Nils Hofuenskilds man i 1539, i 1545 blev han hela Ölands fogde) i stället för den halvmåne/elddone-liknande objektet över sparren som finns i den nuvarande vapenversionen (se Fig. 1a). I alla fall, samma vapnet med "husgafvel" används av Erik Larssons avkomlingar i familjen Husgafvel. Kan det här vapnet ge oss information om vem Erik Larsson egentligen var och varifrån han kom till Vekkelaks?

Husgafvel-vapnets klassificering

Husgafvel-släktens vapen kan klassificeras som typ HA (Raneke, 1975, Bergshammar-vapenboken - en medeltidsheraldisk studie, Lund Universitet, Lund, s. 105), dvs.  det innehåller en häroldsbild, en sparre, och en allmän bild, en halvmåne eller en båge (se fig. 1), fig. 25). Dock, också termen "husgafvel" har använts för sparren i Husgafvel-vapnet, och i det fallet skulle vapnet representera typ AA (två allmänna bild). Vapen av HA-typ förekommer i Berghammars medeltida vapenbok mest i Flanders (ca. 36 %) och i Brabant (ca. 34 %) och minst i Artois (ca. 12 %), Danmark (ca. 14 %) och Polen (ca. 16 %, Raneke, 1975, ss. 136-141). Vapen av A-typ förekommer motsvarande mest i Polen (ca. 83 %) och Danmark (ca. 57 %, Raneke, 1975, ss. 136-141) och minst i Flanders (ca. 16 %), Hainaut (ca. 31 %) och i Brabant (ca. 33 %, Raneke, 1975, ss. 136-141). Alltså, om Husgafvel-vapnet representerade typ HA, liksom Sigfrid Jönsson Wilkins d.ä. vapen med en full sparre (fig. 1) och 1600-talets blason (Lagus, 1860, s. 559, ursprungligen Dahlsteen, 1769, se Hausen, 1887, s. 273, se också legenden för fig. 1) tyder på, skulle det vara mera sannolikt, att vapnet har sitt ursprung i Flanders eller Brabant än i Polen eller i Danmark, men om det representerade typ A, skulle det på den ovannämnda basis mera sannolikt ha sitt ursprung i Polen eller Danmark. Vapnets typ ger dock inte ett specifiskt bevis om vapnets ursprung.

Husgafvel-vapnets tinkturer, "gules" (fältet), "or" (sparren) och "azur" (halvmånen), representerar de vanligaste förekomna tinkturerna på medeltiden (Raneke, 1975, ss. 136-141). Därför tyder de inte heller specifiskt på något geografiskt område. Dock, tinkturen "or" (guld) har på medeltiden i Bergshammar-vapenbokens vapen använts i bara 10,3 % av vapen i Danmark, och den motsvarande figuren i Frankrike är 27,7 % (Raneke, 1975, ss. 136-141) och i de östra tyska områdena ca. 18 % (Raneke, 1975, ss. 136-141). Den här olikheten i tinkturens "or" användande mellan Danmark och Frankrike skulle tyda på att Husgafvel-vapnet är inte nödvändigt ursprungligen skandinaviskt. Dock, tinkturen inte heller kan ge något specifiskt bevis om vapnets ursprung.

Hjälmprydnaden i Husgafvel-vapnet har förändrats med tid. De äldsta varianterna har två horn som hjälmprydnad, både buffelhorn (Sigfrid Jönsson Wilkin d.ä., 1568, fig. 25e) och raka horn (Stiernmans samling, se Tilas' geneal. saml., tom I, Husgafvel, i svenska riksarkivet, fig. 25d). I den medeltida Bergshammar-vapenboken saknas hjälmprydnaderna nästan helt på franska områdena och Angleterre och de förekommer sällan i Marches du sud och i Öst-Europa (Raneke, 1975, s. 142). Det här kan dock inte tolkas så, att hjälmprydnaderna inte alls användes på dessa områden. Att de kända Husgafvel-vapnets varianter alltid åtminstone från 1500-talet har en hjälmprydnad skulle dock tyda på att vapnet inte är från de franska områdena eller Angleterre, eller att hjämprydnaderna har tillagts senare i Skandinavien. Vapnet kan inte särskilt klassifieras på basis av hjälmprydnaden.

I vapenhorisonten beskriven av Raneke (1975, Bergshammarvapenboken - en medeltidsheraldisk studie, Lund Universitet, Lund, s. 8) delas tidsluckan 1150-1479 till tio 33 år länga skikten. Om den här skiktningen fortsättas längre, fås de följande skikten :

Tabell A. Wilkin-Husgafvel-Junkar-släktens bevarade vapens datering.

Skiktet	Åren	Vapens bärare	Vapen eller blason	Referens
I	1150-1182
II	1183-1215
III	1216-1248
IV	1249-1281
V	1282-1314
VI	1315-1347
VII	1348-1380
VIII	1381-1413	Erik Larsson	"redan Erik Larsson fört i skölden en husgafvel och på hjälmen en eldhake" (Sigfrid Jönsson Wilkin d.y. i frälseransakningen i 1623)	Ramsay, 1909, s. 194
IX	1414-1446
X	1447-1479
XI	1480-1512		Emedan Sigfrid Jönsson d.ä. nämnas i sköldmönstringen i Linköping i 1537 (se nedan skikten XII och XIII), dvs. han måste ha varit åtminstone 20 år gammal och då ha blivit född i ca. 1517, har hans fader blivit född i ca. 1480-90. Emedan samtidigt med Sigfrid Jönsson d.ä. har kyrkoherde Jöns Wilkin (hade också bokstäverna "IIV" i sigillet, troligen tydande på Jöns Jönsson Vilken, se också Korhonen, 1981, ss. 132-133) av samma släkten använt en annan variant av samma vapnet, har troligen åtminstone den tidigare generationen innan Sigfrid Jönsson d.ä., dvs. hans fader Jöns (Vilkensson, Ramsay, 1909, ss. 194-195) använt det samma grundvapnet. Annars skulle den andra varianten inte ha behövts.
XII	1513-1545		Sigfrid Jönsson d.ä. nämnas i sköldmönstringen i Linköping i 1537 (Ekman, 1950, s. 7, 28, 60; se Historiska Handlingar 3 för vapensyn i 1537): han måste ha haft en sköld då: troligen den samma som han använde senare i 1568 (se nedan i XIII:a).	Ekman, 1950, "Siffred Jönsson, Weckelax-knapen som blev amiral och landsherre i Öland, Tryckeri AB, Borgholm, Öland
XIII	1546-1578	a) Sigfrid Jönsson Wilkin d.ä., ståthållare i Kalmar, fogde på Öland, 1568. Sköldens form tyder på 1510-1520-talen (Raneke, 2001, del II, tilllägg s. 101), enligt en tysk källa en sådan sköldform har använts på 1500-talet (Hukmann, Deutsche Wappenkunst, s. 21). En mycket primitiv (rundkullig) kittelhjälm (tunnhjälm): tyder även på förgotik och 1200-1300-talen (Hukmann, s. 35; Wise, ss. 28-31; Hildebrandt & Biewer, 2002, äHandbuch der Heraldik. Wappenfibelä, s. 87; Leonhard, äDas grosse Buch der Wappenkunstä, s. 293-299). En sådan hjälm av järn (1,5-5,4 kg) har troligen gått som arv från fader till sonen.  I Sverige har en sådan rundkullig kittelhjälm introducerats omkring 1300 (Bäckmark, M. & Wasling, J., 2001, "Heraldiken i Sverige", Historiska media, Lund, s. 23) och ersatts av stickhjälmen på 1400-talet (Bäckmark & Wasling, 2001, s. 23). I den här sigillen från 1568 finns det en äldre hjälm än skölden, vars sköldform tyder på 1500-talets början. Det här styrkts av Henrik Klasson Horns samtidiga sigill (i 1559, Blomstedt, 1921, "Henrik Klaunpoika Horn", s. 369): i den här sigillen är klart en 1500-talets bygelhjälm (se fig. 28).     a2) Siffred Jönsson Wilkins d.ä. andra sigill (en spegelbild av a, sköldformen inte samma som i a, Ekman, 1950, s. 24). Fastän vapnet har använts av Sigfrid Jönsson Wilkin d.ä., tyder sköldformen bäst på året 1483 efter jämförelse av det här vapnet och sköldformerna av olika åren mellan 1150-1645 (Raneke, 2001, "Svenska medeltidsvapendel II, tillägg, s. 100). Bland de tyska sköldformerna finns en från året 1511, som är ganska likadan med den här sköldens form, men inte identisk (Neubecker, O., 1990/2002, s. 77). Enligt Leonhard (1978/2003, ss. 120-121) hör den här sköldformen till den tidiga renessansen ("Schild mit beidseitigen Einschnitten", sköld nr. 20, s. 120, sköld nr. 2-4, s. 121), som började på 1300-talet i Italien, men blev i 1400-talets mitt en paneuropeisk stil. Hjälmen är äldre även här.  Emedan sköldens form tyder på 1400-talets slut - 1500-talets början och det inte finns en monogram i vapnet, är det inte uteslutet att den här sigillen har ursprungligen hört till Sigfrid Jönssons fader, Jöns Vilkensson. b) Jöns Wilkin, kyrkoherde i Vekkelaks, 1576. Objektet på sparren är troligen en båge med en avbruten sena. c) Husgafvel-vapnet i Stiernmanska samlingen. Sköldens form tyder tidigast på 1577 (Raneke, 2001, "Svenska medeltidsvapendel II, tillägg, s. 100), men i Italien har en sådan form förekommit redan i 1470 (Neubecker, O., "Heraldik", s. 76). Bygelhjälmen tyder på 1400-1500-talen (Bäckmark & Wasling, 2001, s. 23; Leonhard, 2003, s. 296). Objektet under sparren är en båge utan en sena.	a)  a2)   b)   c)	a) Rosén, 1936, "Vehkalahden pitäjän historia I", s. 306; Riksarkivet, Stockholm a2) Ekman, 1950, "Siffred Jönsson,Weckelax-knapen som blev amiral och landsherre i Öland, Tryckeri AB, Borgholm, Öland Neubecker, O., 1990/2002, "Heraldik. Wappen - ihr Ursprung, Sinn und Wert", Orbis Verlag, München. Leonhard, W. 1978/2001, "Das grosse Buch der Wappenkunst. Entwicklung, Elemente, Bildmotive, Gestaltung", Bechtermünz, Weltbild Verlag GmbH, Augsburg. b) Ruuth, 1891: "Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua. Historiallinen arkisto 11, 285-348, kuvaliite s. 23 c) Tilas' geneal. saml., tom I, Husgafvel, i svenska riksarkivet, vapnet ritat av den Stiernmanska samlingen.
XIV	1579-1611	a) Olof Eriksson, slottsfogde i Koporie, se också Olof Eriksson i skiktet XVII. b) Hans Persson Junker, underskrev finska adelns trohetsförsäkran till hertig Karl i 1602. Hans Persson till Bredskall, Sigfrid Jönsson till Tavastby och Olof Eriksson till Bredskall använde då samma sigillet (Aminoff, T.G., "Finländska frälsesigill från tiden 1568-1602", s. 12). Det kan frågas, om det här var avsiktligt. Landet hade ju varit i ett inbördeskrig mellan Hertig Karl och Konung Sigismund, där sidans väljande mellan den sittande konungen och hertigen var säkert mycket svårt och där ett felaktigt val kunde leda till tråkiga konsekvenser till hela släkten. Var det så, att bara en släktgrens sigill användes för att undvika möjliga senare konsekvenser till alla släktgrenar? Per Junkars vapen har beskrivits redan i 1598 (Helläkoski). b2) Hans Perssons sigill i 1602 Aminoff, T.G., 1978, "Finländska frälsesigill från tiden 1568-1602" i:"Gentes Finlandiae IV, ss. 7-27) c) Heiden Jönsson Wilkin, Befallningsman i Kymmenegårds län 1625	a)  "förde i signetet en stjärna"    b)  b2)    c) "brukade i signetet en husgafvel"	a) Ramsay, 1909, s. 196 b) Rosén, 1936, s. 279; Ramsay, 1909, s. 214; Aminoff, T.G., 1978, "Finländska frälsesigill från tiden 1568-1602" i:"Gentes Finlandiae IV, ss. 7-27) c) Ramsay, 1909, s. 195; Finlands Nationalarkiv 3554:146
XV	1612-1644	a) Sigfrid Jönsson Wilkin d.y., Häradsskrivare i Borgå län, lagläsare, 1612. Objektet på sparren är troligen en båge med en avbruten sena.  b) Per Hansson Junker, major, 1633 (ett mödernevapen?, se tabell 10) c) Erik Jönsson Wilkin, fogde i Kymmenegårds län i 1609 och slottsfogde på Koporie befästning i Ingermanland i 1613  d) Matz Wilkin, som rustade till adelsfanan i 1618	a)      b) c & d) Henrich Fleming bevittnade i frälseransakningen 14.3.1618, att "Desse med det wedernamn Wilkin (menar Matz Wilkin och Erich Jönson Wilkin), hafua...till Skiöldemercke fört en eldhgaffel och een röd eeldhana."	a) Ruuth, 1891: "Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua. Historiallinen arkisto 11, 285-348, bildbifogan s. 23 b) Ramsay, 1909, "Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden", s. 215 c & d) Jesper Mattsson Krus Förteckning öfwer nye och gamle frelsis...a. 1618; en del av Lagus, 1860, "Undersökningar om Finska Adelns Gods och Ätter", s. 83, se texten och jämföra med Wiborgs befallningsman i 1545-1555 Måns Nilssons av Achtis vapen i fig. 25l); Ramsay, 1909, s. 196
XVI	1645-1677	Hans Mattsson Wilkin, kapten, 1650 (ett mödernevapen?)		Hausen, R. (1882): Afbildningar af vapensköldar fordon uppsatta i Finlands kyrkor, nr. 225
XVII	1678-1710	Olof Eriksson.  Objektet på sparren är nu mera som en halvmåne än en båge med en avbruten sena.	Det här vapnet kan vara en bevarad teckning om det vapnet målat på ett kyrkofönster, vilket krossats då krutkällaren vid stadens övergång 28.6.1742 sprängdes (Hausen, 1887, ss. 204-205). I det fallet kan årtalet likaväl vara 1594 och den Olof Eriksson, som nämnas under vapnet, vara den Olof Eriksson till Bredskall, som var Koporie befästnings (Ingermanland) befallningsman i 1581 (Ramsay, 1909, s. 196), emedan som kyrkas glasmålning skulle vapnets stil inte längre tyda så starkt på 1600-talet. Då skulle det här vapnet höra till skiktet XIV.	Hausen, R. (1887) Anteckningar gjorda under en antiqvarisk forskningsresa sommaren 1876 i Östra Nyland, ss. 204-205, Pl. III, fig. 15)
XVIII	1711-1743
XIX	1744-1776	Elias Husgafvels vapen i Riddarhuset i Stockholm, 1776 Objektet på sparren är nu en halvmåne. På hjälmen en adlig krona, två strutsfjärdar och en 5-uddig stjärna.		Riddarhuset, nr. 2102
XX	1777-1809	Huusgafvel-släktens vapen i  Carlskiölds (1781) vapenbok  (se också fig. 32j)		Carlskiöld, P. (1781) "Svea rikes ridderskaps och adels wapn-bok, innehållande alla på svenska riddare-huset introducerade greflige, friherrlige och adelige ätters sköldemärken; med tilökning till närvarande tid utgifven MDCCLXXXI, Stockholm (skraffering enligt Petra Santa 1638 och Colombiene 1639; se Gatterer, J.C., 1774, "Wappenkunde", tabell 1)
XXI	1810-1842
XXII	1843-1875
XXIII	1876-1908	Huusgavel-släktens vapen i Klingspors (1895) vapenbok		Klingspor, C.A. (1895) Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok. Omfattande alla kända så väl introducerade som ointroducerade ätters vapen. Centraltryckeriet, Stockholm. (skraffering enligt Petra Santa 1638 och Colombiene 1639; se Gatterer, J.C., 1774, "Wappenkunde", tabell 1)
XXIV	1909-1941	Husgafvel-Vilken-släktens vapen i Ramsays (1909) bok om frälsesläkterna		Ramsay, J. (1909) Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden. Husgafvel och Vilken, s. 194. Förlagsaktie- bolaget Söderström & C:o, Helsingfors.
XXV	1942-1974	Huusgavel-släktens vapen i Dahlbys (1964) uppslagsbok	"Sparre, överlägsen av halvmånformigt föremål"	Dahlby, F. (1964) Svensk heraldisk uppslagsbok. Lexikon över svenska sköldemärken tillhörande samtliga på riddarhuset introducerade ätter samt icke introducerade ätter. Förord av statsheraldikern C.G.U. Scheffer. Bonniers, Stockholm, ss. 106-107.
XXVI	1975-2007	Husgafvel-släktens vapen i Oksanen & Oksanens (2003) bok om de Vekkelaks knaparnas historia.		Oksanen, E.-L. & Oksanen, M. (2003) "Vehkalahden knaapit" ("De Vekkelaks knaparna"), omslagsbild. Karisto Ab:s boktryckeri.

Se fig. 1, fig. 25, fig. C. Peder Månsson Utters vapenbok (Uppsala Universitets bibliotek, år 1590) eller den svenska vapenboken från året 1562 (Paris, Bibliothèque Nationale, latin 18410, se Nordenfalk, C., 1940, "En svensk vapenbok från 1562", Meddelanden från Riksheraldikerämbetet IX, ss. 76-123; innehåller bara landskapsvapen) innehåller inte Vekkelaks knapesläkters vapen.
 
 

Generella aspekter om vapen-motivet "gules chevron or"

Bland de mera än fyra tusen svenska adelsvapen, som finns i C.A. Klingspors Vapenbok (Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok), finns det mera än 120 vapen med en sparre, men bara två vapen med "en sparre av guld i rödt fält": Huusgavel (Erik Larssons efterföljare, nr. 2102) och Muhl (nr. 1351, Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok). Sparre av Aspnäs-vapnet (Raneke: Medeltidsvapen, s. 113), som också har "en sparre av guld på rödt fält" finns inte i Klingspors bok därför, att släkten har inte existerat med detta namn: namnet "Sparre av Aspnäs" har givits till släkten senare av forskare på basis av sparre-vapnet med samma tinkturer och det att några släktmedlemmar har bott i Aspnäs i Våla härad i Uppland (Gillingstam, 1965, "Sparre av Aspnäs" i: Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter, del I, häfte 2, s. 188). Kända representanterna av Sparre av Aspnäs-släkten har också inte funnits i Sverige-Finland efter 1300-talets slut (Gillingstam, 1965, "Sparre av Aspnäs" i: Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter, del I, häfte 2, s. 188).

I Baltien har det enligt Klingspor inte funnits sådana familjer, som har haft "en sparre av guld i rödt fält" som huvudteman i skölden, men familjer Fermor och Stenbock-Fermor har som en del i deras vapen med många delar "en sparre av guld i rödt fält", och familjen Totleben har en böjd sparre av guld i rödt fält i nedre delen av sitt vapen med två delar (Klingspor: Baltisches Wappenbuch, 1882). Också en estnisk familj, Nieroth, dess friherrliga branch (nr. 90, d. 1740?, Raneke: Svensk Adelsheraldik, s. 141) har en sparre av guld på rött fält i sitt vapen som en del av många delar.
 

"Gules chevron or" i medeltida målningar

Som ett intressant fynd måste också nämnas, att i en ca. 600 år gammal målning om korstågarna från Frankrike och Genova på väg till Tunisien i italienska skepp i juni 1390 (Riley-Smith: The Oxford Illustrated History of the Crusades, 1994) finns det 3 vapen med "en sparre av guld på rödt fält" liksom i Sparre av Aspnäs-, Husgafvel- och Muhl-släkternas vapen (Fig.3.).

I den danska Kirkerup stenkyrka finns det en målning (från 1350-talet) om Kristi Uppståndelse, och i den här målningen finns det i Kristi fötter en liten riddare, som har i sin sköld en sparre på rödt fält. Efter 650 år är det inte klart, om sparren har varit vit (av silver) eller gul (av guld). Riddaren klart vaktar den platsen, där Kristus stod upp från döden. Den här platsen är såsom känt den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem.

Fig. 5. En gammal takmålning från 1350-talet i Kirkerups stenkyrka. a) "Kristi Opstandelse". Märk den lilla riddaren i Kristi fötter. Riddaren, som har en sparre av guld eller silver på rödt fält i sin sköld, ser ut att vakta den platsen där Kristus stod upp från döden. Den här platsen är såsom välkänt den Heliga Gravens kyrka (St. Sepulchre) i Jerusalem. Emedan nästan alla korstågstidens riddarordnars principiella mål var att skydda det Heliga Landet och speciellt den Heliga Gravens kyrka, kan man fråga, om målaren ville tyda på skyddandet av just den Heliga Graven i Jerusalem med att sätta den här - av allt att döma danska - riddaren att vakta platsen där Kristus stod upp. b) Riddaren förstorad. Du kan se mera med att klicka här . Harald Hårdråde (konung i Norge 1047-1066) och Sigurd Jorsalafar (konung i Norge 1103-1130) av allt att döma seglade till Jerusalem med sin här och stannade där för en tid (Snorri Sturlusson, Kringla Heimsins, Sagan om Harald Hårdråde, översättad till finska av Hollo, J.A. & Tynni, A., Norjan Kuningassaagat, ss. 435-499, 517-538), men det var mera än 200 år innan den här målningen gjordes.
 

Det finns också en målning om korstågarnas avgång till det tredje korståget till det Heliga landet (Fig.6). I den här målningen kan man se en riddare, som har "en sparre av guld" i sin sköld.

Fig. 6. Avgången till det tredje korståget år 1190 (Kungliga Biblioteket i Bryssel, MS. 5, fo 251, målad på 1300-talet). På förgrunden det Heliga Römerska Imperiets Kejsare Fredrik I med en örn i sin utrustning (till höger) och Kungen av Frankrike Philip Augustus med fleur-de-lys i utrustningen (till vänster). Notera bakom dem till vänster en riddare med "en sparre av guld" i skölden och på den högra skouldran. Det tredje korståget började i Amiens i Flanders, men Kejsarens armé avgick från Regensburg. En del av korstågare avgick från Bretagne.
 

I en 1300-talets målning om turnerspel kan ses en riddare med "gules chevron or" i skölden (fig. 7).

I en målning om den engelsk-franska kampen i Agincourt (norra Frankrike), av en okänd målaren bär riddaren, som ser ut att försvara den engelska kungen, en sköld med rödt fält och deruti en sparre av guld och på sparrens båda sidor och undan den tre kors (Fig.8). Motivet "en sparre av guld på rödt fält" eller "gules chevron or" i heraldiska språket är detsamma som finns i Erik Larssons och Husgafvel-släktens vapen.

Fig. 8. En målning om kampen i Agincourt 25.10.1415. I den här kampen, som var en del av det 100-åriga kriget, engelsmännen tillsammans med burgundiska (inkl. fländerska) riddarna vann franska riddarna och fick efteråt Normandien i 1419 med hjälp av Greven av Burgundi, Johan den fruktanslöse. I figuren bär en riddare framför den engelska kungen Henry V en sköld med en sparre av guld på mörkrödt fält (rutan). På sparrens båda sidor och undan den finns tre kors. Riddaren ser ut att försvara kungen. Det kan vara intressant, att Philippe de Commynes, som också hade en sparre av guld på rödt fält i sitt vapen (se ovan) växte upp efter sin faders död i Burgundi med sin gudfader Filip den Gode av Burgundi, Johans (den fruktanslöse) efterträdare. Filips efterträdare var Carl den skallige och efter honom kom Marie av Burgundi, som var gift med Österrikes Maximilian, senare Det Helige Römerska Imperiets Kejsare Maximilian I. Både Cluny och Citeaux, de viktiga klostern i korstågenas histori fanns i Burgundi. Du kan se målningen större här eller med att klicka figuren. Den engelska släkten Rich har använt ett sådant vapen. Berkeley (Arlingham, co. Gloucester)-släktens en gren har också använt ett ganska likadant vapen med en blason "Gu. a chev. or betw. three crosses crosslet or." (Burke, 1884/1969, s. 74, se Fig. 12e).
 

I det 100-åriga kriget användes alltså ett vapen med en sparre av guld på rödt fält, men den mannens sköld, som ser ut att skydda Henry V i målningen ovan, är inte det enda exemplar. Också i kampen i Nogent-sur-Seine i 1359 (Jean Froissart, Chronicles, 1400-t., Bruge) användes det i flaggan (Fig.9.). I den här flaggan finns det många gyllene sparrar på rödt fält, men truppstyrkans identitet blir oklar. Släkten Crevecoeur har använt ett vapen med många gyllene sparra i rött fält, men så har gjort också flera andra släkter (se fig. 19).

Också i en målning om engelska trupperna ingående till staden Caen i Normandien i 1346 i det 100-åriga kriget finns det en flagga med en sparre av guld på rödt fält (g 10). Truppstyrkan som har "gules chevron or" i sin flagga rider framför den engelska huvudtruppstyrkan, men klart hör till den samma sidan.

De målningarna, som innehåller "gules chevron or",  tyder på Frankrike och England som områdena, där det här vapenmotivet har förekommit. Av de i literaturen existerande mera än 337 släktsvapen med motivet "gules chevron or" (se nedan), mest hör till släkterna som har bott på Engelska Kanalens båda stränder i Frankrike, Normandi, Flanders och de brittiska öarna (se tabell 5).

Hade Erik Larsson, vars avkomlingar använde "gules chevron or" i sina vapen, kommit från Engelska Kanalen, där det har vapenmotivet har existerat mest?

Innan analyseringen av de här vapnen med motivet "gules chevron or", ska vi titta närmare till Sverige. Vilka möjligheter finns det att hitta Erik Larssons rötter i den kända svenska släktshistorien?

3.1.3. NORD-EUROPEISKA FRÄLSESLÄKTSHISTORIEN OCH ERIK LARSSON I VEKKELAKS

De kända dokumenterna om svenska frälseläkternas historia berättar inte, vem Erik Larsson var. Tyvärr ger de här dokumenterna en ofullkomlig bild. Erik Larssons namn och vapen ger oss i alla fall några tips, om var försöka att hitta hans rötter. Bara hypoteserna kan formas.

Innan analysen av de olika hypoteserna, bör ordet frälse" definieras. Enligt Riddarhuset definieras frälses ursprung på följande sätt: "Sveriges adel räknar sitt urspung från tidig medeltid. På Alnsö stadgades 1280 att den tjänste-mannaklassen som gjorde vapentjänst till häst skulle åtnjuta frälse, dvs. skattefrihet. Det är viktigt att notera, att hörande till frälse var inte hereditärt innan Gustaf I Wasa. Friheterna tjänades med hårda plikterna i försvar.
 

 Hypotes I (Fig. 11a)

"Erik Larsson hörde till familjen Sparre av Aspnäs"

I en blason (blasonernas mening är att målaren kan måla vapnet utan att ha sett det) från 1600-talet skrivs det om Husgafvel-släktens vapen följande: "En sköld av rödt fält och deruti en fristående något spetsig SPARRE af guld, samt twärs öfwer densamma en blå halfmåne" (Lagus: Undersökningar om Finska Adelns Gods och Ätter, 1860). Början av den här vapenförklaringen leder målaren att måla Sparre av Aspnäs-familjens vapen , som också har "en sköld av rödt fält och deruti en sparre av guld".

Efter att målaren har målat Sparre av Aspnäs-familjens vapen (efter vapenförklaringen) målar han då "twärs öfwer densamma en blå halfmåne" för att få Erik Larssons nuvarande avkomlingars i Husgafvel-släkten vapen. Om man alltså söker likadana vapen som Erik Larssons avkomlingars i Husgafvel-släkten vapen med "en sparre av guld i rödt fält", ser det ut, att det inte finns många sådana i Sverige: Sparre av Aspnäs och Muhl bland ca. fem tusen kända svenska och baltiska adelsvapen. Av dessa, känner man bara delvis Sparre av Aspnäs-familjens släktantavlorna från 1300-talet. Tyvärr finns det inte någon med namnet Erik Larsson i dessa Sparre av Aspnäs-familjens släktantavlor (Gillingstam, 1965, i Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter, del I, häfte 2, s. 189), bara a) en Lars Karlsson, som har tagit del i 1350 i det ryska fälttåget (Karlsson, 1911, "Lars Karlsson", i Leche et al: Nordiska familjebok, 2. uppl., s. 1250),  och dött 1359, och som alltså kan ha varit närvaro i Karelen på väg till eller från Ryssland i 1350, och som därför skulle kunna teoretiskt ha varit fader till Erik Larsson, speciellt om Erik var född i Viborg, varifrån han enligt traditionen har kommit till Vekkelaks, b) Lars Arvidsson (Gillingstam, 1957, "Gren", i: Wernstedt: ÄSF, del I, häfte 1, s. 55), vems moder var Lars Karlssons dotter Ingegärd Larsdotter Sparre av Aspnäs och fader Arvid Kettilsson Gren (vapen: "spets från sidan") och c) Lars Vilhelmsson, vars släktrelationerna känns inte, men som var Magnus Gislessons (Sparre av Aspnäs, = en förkortning av Erengisle) vicehäradshövding i Tjusts härad i Småland (SD 7703, 7913, 8133a, X 17 eller 30.5.1368, 6.7.1369, 1.6.1370, 18.1.1371) och som använde sparre i sigillet (Raneke 1982: Svenska medeltidsvapen I, s. 125, och III, tillägg ss. 114,125), föreslående konfidentiella förhållande kanske av släktskaps natur mellan honom och Magnus Gislesson (se hypotes 8).

Lars Arvidsson, Lars Karlssons dotterson, dog senast år 1378 (RA perg 8.9 1378; regesten RPB, nr 1367). Hans moder Ingegärd dog 1378-1380 (RPB, nr 1367; RPB, nr 1547), och hennes jord i Långhundra socken i Uppland (RPB, nr 1367) och i Aska socken i Östergötland (RPB, nr. 1547; Gillingstam, Ätt. Ox. o. V., s. 84) ärvdes av hennes halvbroder Magnus Porse (Liljeholm i a. st.), vems fader Knut Porse hade varit gift med moder (änka) till konung Magnus, och varit konungens styvfader (ÄSF, del I, häfte 3, s. 482) innan Ingegärd Larsdotters moder. Om Lars Arvidsson hade en son, kan man fråga, om han var närvarande, när arvet efter hans farmor (fadern Lars hade dött redan tidigare), Ingegärd Larsdotter Sparre av Aspnäs, delades till hans farmors halvbror, Magnus Porse, nära till konung Magnus, ca. år 1380. Erik Larsson, som hade i vapnet en sparre av guld i rödt fält liksom Sparre av Aspnäs-ätten, köpte Bredskall by (Reitkalli på finska) i Vekkelaks år 1383 (Rosén, 1936), snart efter Ingegärd Larsdotters död.

Dock måste man komma ihåg, att "Sparre av Aspnäs"-släktens släktantavlor känns inte alls fullkomligt. Om Lars Arvidsson hade haft en son, som som fullvuxen hade seglat bort till rikets östra gräns, skulle det ha varit möjligt och även troligt, att skriftliga dokumenterna om honom skulle ha varit få.

För denna hypotes (Lars Karlsson eller Lars Arvidsson hade en son med namnet Erik) talar de följande faktumena:

1. Det är fråga om Sparre av Aspnäs-ätten, som hade i vapnet en sparre av guld i rödt fält liksom Erik Larssons i Vekkelaks avkomlingar i Husgafvel-släkten (enligt Sigfrid Jönsson Wilkins d.y. utlåtande i frälseransakningen i Åbo Hovrätt i 1623, hade också Erik Larsson använt "husgafvel" i skölden, Ramsay, 1909, s. 194).

2. Riksråd, riddare och fogde i Viborg Erengisle Nilsson, som skrev brevet om gods i Sandby till Erik Larsson 2.2.1396 (Hausen: Finlands Medeltidsurkunder, nr. 1054), var en svärson till Märta Gisledotter Sparre av Aspnäs (Bendix, 1989; i Wernstedt-Gillingstam-Möller: Äldre svenska frälsesläkter, del I, häfte 3, s. 236). Raseborgs Hövitsman (senare också Viborgs hövidsman, SD3011, 25.4.1404, suppl. till åren 1401-1420, utg. K.H. Karlsson, s. 144) Tord Röriksson Bonde, som nämndes i Carl Ulvsson Sparres brev till Erik Larsson 21.3.1396 (Hausen: Finlands Medeltidsurkunder, nr. 1057) som vittne av vad Erengisle Nilsson hade sagt om Erik Larssons gods, var en son till Rörik Bonde och Märta Gisledotter Sparre av Aspnäs (Gillingstam: Äldre Svenska Frälsesläkter, del II, häfte 1, s. 103). En Finvid Ragvaldsson (Peter Finvidssons ätt, Gillingstam: Äldre Svenska Frälsesläkter, del II, häfte 1, s. 62), häradshövding i Håbo i Uppland, var gift med Rörik Bondes och Märta Gisledotters (Sparre av Aspnäs, Gillingstam, 1965, i Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter, del I, häfte 2, s. 188) dotter, och var alltså också en svärson till Märta Gisledotter liksom Erengisle Nilsson. Han har varit som sigillvittne i Viborg redan 12.5.1394 (FMU I:442, nr. 1022). Riksråd, riddare och hövitsman i Viborg Carl Ulvsson Sparre av Tofta, som skrev det förstarkande frälsebrevet till Erik Larsson 21.3.1396, var Märta Gisledotters mors kusin (Gillingstam, i Wernstedt: Äldre Svenska Frälsesläkter, del I, häfte 2, s. 188). Hans dotter, Margareta Karlsdotter, var senare gift med Märta Gisledotters sonson och Tord Bondes son, Knut Bonde. (Fig.11).

Den femte personen med i att ge gods till Erik Larsson var Joen Dansson. En Jon Dansson (Stolpe) , riddare och son till riksrådet Dan Nilsson (Stolpe), har levt i 1392, men om han var densamme som den nämnd i Karl Ulvsson Sparres brev till Erik Larsson som vittne, vet man inte. Det är också möjligt, att denne Joen Dansson är densamme som Jonis Dansson, nämndeman Jop Jönssons (av Vekkelaks) frus bror (Åbo Domkyrkans Svarta Bok, brev daterad 17.2.1427 i Vekkelaks, nr. 424, s. 322). En Johan Dansson har varit kanik i Strängnäs i 1324 (SDKnr. 3294, 15.08.1324), men han ser ut att vara för gammal för att vara den Joen Dansson, som var närvaro, när Karl Ulvsson förstärkte Erengisle Nilssons gåva till Erik Larsson (FMU 21.3.1396). Han kan också vara den riddaren Jon Dansson, som pantsatte sina gods i Tjust i Småland i 1375 (SDs huvudkartotek nr. 10680, 5.6.1375, SD 8774), när Västerviks stad, Tjust härad och Stäkeholms borg hade givits i pant till bröderna Johan och Vicke Ummereise tills hertig Albrekt eller hans söner betalar pantsumman tillbaka (Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 9786, 29.9.1370, DS 8197, se 4.2). Att den här riddaren Jon Dansson, som hade gods i Tjust i Småland var just det vittnet Joen Dansson i 21.3.1396 stöds av det faktumet, att alla de fem personerna, som var med i givandet av Vekkelaks kyrkas malm till Erik Larsson, hade anknytningar till Småland (se nedan).

En Jon Dansson, riddare, har beseglat tillsammans med Erengisle Jonsson, Erengisle Nilssons morfar (Anrep, 1858, ss. 364-365; Bendix, 1989, ÄSF I: 235, se fig.33), 22.3.1378 i Bergen (Regesta Norwegica VII, åren 1370-1390, nr. 716, s. 267; DN XI nr. 64). För den här Jon Dansson talar att han var i 1378 i Erengisle Jonssons, Erengisle Nilssons morfars och Viborgs fogde Per Jonssons brors, sällskap.

Alltså, fyra av de fem personer, som var med i att ge Erik Larsson godset i Sandby ser ut att ha haft länkar till släkten Sparre av Aspnäs. Tre av dessa fem var direkt under Märta Gisledotter Sparre av Aspnäs: en son och två svärsöner. Det här faktumet tyder starkt på Märta Gisledotter Sparre av Aspnäs som en faktor bakom givandet av Sandby till Erik Larsson. Var Erik Larsson i nära släktförhållandet till Märta Gisledotter Sparre av Aspnäs? Lars Karlsson Sparre av Aspnäs (riddare från 1335, riksråd från 1346 och konung Magnus' drots 1358, dog 1359, Gillingstam 1965, i Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter, del I, häfte 2, s. 188), som tog del i det ryska fälttåget i 1350 (Karlsson, 1911, "Lars Karlsson", i Leche et al: Nordiska familjebok, 2. uppl., s. 1250),  var Märta Gisledotters kusin, men man känner bara en dotter av Lars Karlsson, inga söner. Ingen av de kända Märta Gisledotters döttrar var gift med en man med namnet Lars (bara två av Märtas svärsöner känns: Erengisle Nilsson och Finvid Ragvaldsson, se ovan). Erik Larssons fader hette Lars och vapnets motiv "en sparre av guld på rött fält" var densamma med både Erik Larsson (Vekkelaks) och Lars Karlsson Sparre av Aspnäs, och Lars Karlsson har varit i Karelen i 1350, när Erik Larsson kan ha fått sitt början (uppträder i dokumenter i 1396, Hausen: Finlands Medeltidsurkunder, nr. 1057 och 1054), men dokumenten av en släktförbindelse mellan de här två saknas.

Lars Karlsson Sparre av Aspnäs var gift troligen senast i 1346 (DS nr. 4019) med Birgitta Mattsdotter (Hjorthorn, Törne Mattssons ätt), dotter av Matts Törnesson och Ingegärd Svantepolksdotter (Svantepolk Knutssons ätt) samt en änka efter Knut Porse (Liljeholm i PHT 1955, s. 133, Mohlin i PHT, 1957, s. 67).

Om Lars Karlssons mera exact lokalisation i 1350 vet man, att han har varit närvaro i Narva 20.10.1350, och sigillerat ett brev där samma dag tillsammans med Magnus Gisleson, Märta Gisledotters bror (DS 4629, SDs huvudkartotek nr. 6055; se också Sjöstedt: Krisen inom det svensk-skånska väldet 1356-1359, Lund, 1954), föreslående, att också Magnus Gisleson har tagit del i krigståget.
 

3. Lars Arvidsson Gren dog 1378 och hans moder Ingegärd Larsdotter Sparre av Aspnäs år 1378-1380. Erik Larsson köpte Bredskall by i Vekkelaks år 1383, snart efter Ingegärd Larsdotters död.

Mot den här hypotesen I "Erik Larsson hörde till den så kallade Sparre av Aspnäs-släkten" talar det, att man vet inte från dokumenterna, om Lars Karlsson eller Lars Arvidsson hade en son med namnet Erik, och om Magnus Gislessons (Sparre av Aspnäs) vide-häradshövding Lars Vilhelmsson med en sparre i sigillet hörde till Sparre av Aspnäs-släkten och om han hade en son med namnet Erik.

Det är intressant, att Karl Elinason (en variant Eylimi) Sparre av Aspnäs, Ingegärd Larssons farfar, var slottsfogde på Kalmar 1311, 1312 och 1318 (Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter). Nämligen, Sigfrid Jönsson Wilkin den äldre, Erik Larssons avkomling, som levde sin ungdom i Vekkelaks, blev överraskande fogde i Öland i 1545 (Stiernman, 1745, Swea coh Götha Höfdingaminne, s. 293), när Gustaf Wasa var konungen, och hans ställning var så stark, att även striden mellan Erik XIII och hertig Johan försvagade det inte. Han blev också senare 7.1.1564 ståthållare över Calmar Slott och Staden (Stiernman, 1745, s. 293), 4.1.1578 Slottsloven i Borgholm (Stiernman, 1745, s. 293) och en amiral i svenska flottan (Ekman, 1950, s. 36). Man har frågat, hur det var möjligt att komma från Vekkelaks och bli en slottsfogde i Kalmar och en amiral. Det har tvivlats, att tidigare släktrelationerna har spelat en roll i detta (Korhonen: Vehkalahden pitäjän historia II/Vekkelaks Sockens historia II) och det ser ut, att en "Eric Lassaen" riktigt har agerat i Kalmar i 1414-1433 (Kalmar stads tänkebok ss. 34, 47, 48, 51, 54, 55, 65, 66, 71, 140, 142), men om han var densamma som Erik Larsson i Vekkelaks känns inte.

Sparre av Aspnäs-släkten ägde jord i Danderyd i Uppland (Karl Elinason), i Västbo i Småland (Gisle Elinason), i Långhundra, Rasbo och Torstuna i Uppland och i Tjust i Småland (Arvid Karlsson, Lars Karlsson), i Algutsrum i Öland (Lars Karlsson), i Kinda i Östergötland (Lars Karlsson), i Östervålas Aspnäs i Uppland (Gisle Elinasson, Barnam Gislesson, Magnus Gislesson), i Bälinge, i Norunda i Uppland (Gisle Elinasson), i Jönåkers i Södermanland, i Grimsten i Närke och i Aska i Västergötland, i Västbo i Småland och i Vadsbo i Västergötland (Gisle Elinasson), i Lagunda och i Örbyhus i Uppland (Barnam Gisleson), i Ulleråkers i Uppland, i Gästrikland, i Snevringe i Västmanland, i Skällersta i Närke, i Grums i Värmland, i Aska, Bankekinds, Björkekinds,Finspångaläns och Hanekinds i Västergötland, i Tjust i Småland och i Vadsbo, Kinds och Valla i Västergötland (Magnus Gisleson). Om den Erik Larsson, som kom till Bredskall, Weckelax år 1383 (SDs huvudkartotek nr. 12437, 24.6.1383) och fick Vekkelaks kyrkas malm i 1396 härstammade från Sparre av Aspnäs-släkten såsom hans vapen möjligen skulle föreslå, skulle han kanske ha kommit från dessa områden.

Sparre av Aspnäs-släkten var aktiv i Finland. Nämligen, Helena Magnusdotter Sparre av Aspnäs var gift med Arvid Gustafsson Sparre av Vik (vapen: en röd sparre i guldfält; Gillingstam, 1965, "Sparre av Aspnäs", ÄSF, del I, häfte 2, s. 199b), som var lagmannen i Finland. Troligen måste Arvid Gustafsson ha varit närvaro i Finland, av allt att döma i Åbo, och då troligen också hans fru och deras barn. Arvid Gustafsson Sparre av Vik dog 1379 eller 1380 och hans fru Helena Magnusdotter Sparre av Aspnäs mellan 1373 och 1380 (Gillingstam, 1965, "Sparre av Aspnäs", ÄSF, del I, häfte 2, s. 199b). Deras avkomlingar ärvde Magnus Gislesons tidigare sätesgård Örby (Styffe, Skand. 3:e uppl., s. 364). I de äldre svenska frälsesläkternas ättartavlor utgivna av Riddarhuset genom Folke Wernstedt, givs inte deras avkomlingarnas namn, men enligt andra källor har Helena varit moder till Karl Ulvsson Sparres fjärde fru, som troligen (eller Karls Ulvsson Sparres tredje fru Cecilia) var moder till hans dotter Margareta, konung Karl Knutssons moder, men literaturen ser ut att vara litet kontroversiell i den här frågan. Om Arvid Gustafsson Sparre av Vik och Helena Magnusdotter Sparre av Aspnäs har haft andra barn, som har stannat i Finland, vet man alltså inte, men emedan två släkterna med Sparre av Aspnäs-familjens tinkturer i sparre-vapnet har existerat i Finland, Husgafvel och Muhl, är det kanske inte helt uteslutet. Det andra alternativet är att Husgafvel- och Muhl-släkterna har inte varit i släktrelation till Sparre av Aspnäs-släkten, utan har kommit från annanstans. Emedan Erik Larssons fader hette Lars (Laurens, Lafrenz, Laurentius, Lorens, Lorenz, Lorenzo, Lawrence), borde Helena ha dock haft ett barn med detta namn, men det ser inte möjligt ut, att Erik skulle ha varit hennes barnbarn därför, att hon var gift med Arvid Gustafsson senast1369 (Wernstedt: Äldre Svenska Frälsesläkter), och Erik kom till Vekkelaks redan 14 år senare, år 1383. Helenas lillakusin hette dock Lars Karlsson "Sparre av Aspnäs", som dog senast 1359, och hans dotters son hette också Lars. Om dessa personer med förnamnet Lars i Sparre av Aspnäs-familjen hade en son med namnet Erik, vet man inte.

Det borde också nämnas, att en dottersdotter av marskalken Torgils Knutsson, som ledde korståget till Karelen (= området öster om Kymmeneälven eller "Ancoper å", hur den känns i några medeltida kartor) år 1293, blev gift med Magnus Gisleson Sparre av Aspnäs . Sparre av Aspnäs-släkten måste därför ha varit mycket medveten om Karelen och Karelens intresse måste ha varit nära dem.

Man måste ännu komma ihåg, att en kalkmålning i Ängsö kyrka talar för att sparren representerande Elina Gisledotter, Märta Gisledotters äldre syster, var röd på gult fält (Raneke, 1982). Det här vapnet skulle dock se ut att ha kommit från hennes mors sida (se fig. 11).
 
 

Hypotes 2

"Nempdeman Erik Larsson av Vekkelaks var någon av de kända 1300-1400-talens personer med namnet Erik Larsson"

A. Aspenäsättens Erik Larsson

Ramsays utmärkta bok "Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden" (1909) innehåller ingen annan Erik Larsson på 1300-1400-talen än Erik Larsson till Bredskall, Vekkelaks och de officiella släktantavlorna given av Riddarhuset i Stockholm i bokserien "Äldre Svenska Frälsesläkter" (Wernstedt) känner bara en person med namnet Erik Laurensson (d. 1460). Hans far,  Laurens Ulvsson , hörde till den så kallade Aspenäsätten. Laurens Ulvssons fader, Ulv Jonssons, har troligen agerat som pantherre och drots Bo Jonssons lagman i Finland (Jaakkola, J., "Suomen Sydänkeskiaika", 1944, ss. 436-438). Emedan den här Erik Laurensson, son till Laurens Ulvsson, är den ända dokumenterade personen utom Erik Larsson till Bredskall och Sandsby i Vekkelaks med det här namnet bland de välkända äldre svenska frälsesläkter, måste vi också formulera en hypotes, att den här Aspenäsättens Erik Laurensson var densamma som Erik Larsson i Vekkelaks.
 

Vad gjorde Aspenäsättens Erik Laurensson innan 1447?

Erik Larsson (Aspenäsätten) uppträder i literatur första gången 22.2.1447 då han och hans syskon i Skara överenskomma om arvet efter deras fader (B 16, f. 47, Riksarkivet, Stockholm). År 1459 Erik Laurensson nämnes som riddare och riksråd (ArbogaTB, s. 103) och han har levt ännu 1.2.1460 (Diplomatarium Norvegicum 16, nr. 202), men har dött snart därefter och "slöt Aspenäsätten" (Hildebrand, Personhistoriska Tidskriftet 1934, s. 89). Man vet ingenting om hans aktiviteter innan år 1447, vilket kan tyda på, att han har varit borta från sina hemorter och det officiella livet. Om Erik Larsson (med en sparre av guld i rödt fält) i Vekkelaks vet man från existerande dokumenter, att han köpte en by i Bredskall år 1383 och fick frälsegods i Sandby år 1396 (Hausen: Finlands Medeltidsurkunder, ss. 463 och 465).
 

Varför sålde Aspenäsättens Erik Laurensson och hans syskon sina gods i Götland, Värmland och Södermanland 1454-1455?

Det är märkvärdigt, att år 1454 Erik Laurenssons halvsyster Filippa sålde sin jord i Grimstens hd i Närke till konung Karl Knutsson (C4, f. 6 v, RA), vars a) morfar Karl Ulvsson Sparre av Tofta (vapen: en röd sparre i gyllene fält) skrev till Erik Larsson (Vekkelaks) ett jordbrev år 1396, b) mormors mor var (enligt några källor) Helena Magnusdotter Sparre av Aspnäs och c) farfars mor var Märta Gislesdotter Sparre av Aspnäs. Ett år senare i 1455, fem år innan hans död, Aspenäsättens Erik Laurensson själv sålde sin jord i Götland, Södermanland och Värmland till Karl Knutsson (C 4, f. 5, 26 v, 27, RA) och Eriks broder Detlev också sålde sin jord i Södermanland till konung Karl Knutsson samma år (C 4, f. 5 v, RA). Varför sålde de alla sin jord till konungen? Orsaken är okänd, men en så enhetlig verksamhet tyder på ett extern tryck på hela familjen. Emedan jorden har sålts till konungen, är det inte omöjlig att konungen själv har varit den orsaken. Av det har man dock inget bevis, men Märta Gregersdotter (Aspenäsätten) blev moder till Karl Knutssons drottning Katarina. Det ät inte uteslutet, att jordsäljningen hade någonting att göra med detta.

Erik Laurensson (Aspenäsätten) nämnes som riddare och riksråd 1459 (ArbogaTB, s. 103): han har alltså inte förlorat sin position, men var ligger hans jord? Han hade dock jord ännu i Vadsbo, men det var bara en liten del av sin tidigare jordförmögenhet.
 

Aspenäsättens slut?

Erik Laurensson (Aspenäsätten) dog år 1460. Hans (styv?)moder Ida Bülow dog 2 år senare 20.10.1462 och alla hennes barn, Eriks systrar Filippa, Anna, Ermegaard och broder Detlev var alltså då redan döda (Wernstedt: Äldre Svenska Frälsesläkter). Ida Bülow skänkte Aspenäs till Vadstena kloster ett år innan hennes död 29.9.1461 (Rääf, a.a., s. 263) och testamenterade Sundby gård till sin broder Ficke (Wernstedt: Äldre svenska frälseätter) och från honom har det gått till Ermegaard Fickesdotter Bülow och hennes make Måns Bengtsson Natt och Dag och vidare till deras dotter Kerstin Månsdotter Natt och Dag och hennes make Sigge Larsson Sparre, som hade i sitt vapen en röd sparre i gyllene fält (Rosman, Bj.-Säby 1, s. 320 f; Elgenstierna, s. 400). Sigge Larsson Sparre blev stamfader till den så kallade Sparre av Rossvik-släkten (Elgenstierna, s. 400), som hade senare i sitt vapen en sparre av guld på blått fält.

En större del av Laurens Ulvssons jord hade alltså sålts till konungen 1454-1455, Aspenäs hade skänkts till Vadstena kloster år 1461 och Sundby hade givits av Ida Bülow till en annan släkt år 1462. De gamla Aspenäsättens jordförmögenheterna hade alltså gått till nya förvaltare och med det Aspenäsätten såsom man hade blivit van att se den hade "slutit att existera".

Efter 1455, hade Aspenäsättens Erik Laurensson jord bara i Vadsbo socken i Västergötland. Vad hände till den här jorden senare, vet man inte.

Fastän Erik Laurensson (Aspenäsätten) förvarade sin position som riksråd tills hans död, är det klart, att om han hade ättlingar, någonstans, Aspenäsätten som en kunglig ätt hade slutat att existera. Om Erik Larsson (Vekkelaks) var den unga Erik Laurensson av Aspenäsätten, hans ättlingar skulle ha varit tvungna att börja från en nedre nivå fjärran från släktens gamla och nu nästan helt förlorade jord i Götland, Södermanland och Värmland.

Erik Laurensson Aspenäsätten (troligen av Sundby, där hans fader var bosatt [ÄSF] eller av Aspenäs, som var hans moders sätesgård [ÄSF) alltså "slöt Aspenäsätten" (ÄSF). Utom att han var tvungen att försälja sin jord till konungen och att Aspenäsätten redan med det slutade att existera såsom man hade blivit van att se det, måste man dock också komma ihåg, att Aspenäsätten härstammade delvis från Folkungaätten. Bland Erik Laurenssons förfäder fanns det kungar från Erik den helige och de Valdemar-kungarna ända till Karl den store. Aspenäsätten var alltså kunglig i natur, och Erik Laurensson var den äldsta sonen i den här ätten. Om Erik Laurensson hade fått barn med en oadlig kvinna (i äktenskap eller utom äktenskap), skulle också det praktiskt taget ha menat att "sluta Aspenäsätten" som en kunglig släkt.

Vi vet enligt tradition, att Erik Larsson (Vekkelaks) hade tre söner: Vilken, Mårten och en son, vars namn inte känns (Korhonen: Vehkalahden Pitäjän Historia II/Vekkelaks Sockens historia II). Om deras mödrar vet man ingenting. I alla fall är det klart, att det har varit svårt att hitta en fru med en högadlig bakgrund vid den östra gränsen, där folket var ännu i största del hedningar i början av 1300-talet och fiendens aggressioner var inte en raritet. "Svåra förhållanden i hemtrakten vid ryska gränsen hindrade dessa fattiga frälsemäns (släkterna Husgafvel, Vilken, Junker, Pihlhjerta) uppkomst. Deras armod förblandade dem från början med allmogen..." (Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden).
 

Aspenäsättens Erik Larsson och Erik Larsson i Vekkelaks levde samtidigt och hade länkar till Finland?

Erik Larsson (Vekkelaks) har levt på samma tid som Erik Laurensson (Aspenäsätten). Om de här två är densamma personen, har han avlidit i ca. 97 års ålder (1460). Det är en hög ålder, speciellt på 1300-talet, men inte helt omöjlig. Det här skulle också mena, att Erik Larsson har kommit till Vekkelaks omedelbart efter att ha blivit fullvuxen, vilket menade 16 (vikingatider)-20 års ålder.

Erik Larsson (Vekkelaks) och Erik Laurensson (Aspenäsätten) hade samma namnet (Laurensson och Larsson har använts parallellt, till exempel: Sigge Laurensson Sparre, fastän fadern kallas Lars; Erik Laurensson av Aspenäsätten kallas själv Erik Larsson av Wernstedt i boken Äldre svenska frälsesläkter). Om deras släkter ägde jord i samma områden , vet man inte.

Erik Laurensson hörde formalt till den så kallade Aspenäsätten, som - såsom man vet - inte använde en sparre i sigillen, utan en lejonörn, en mytisk figur (kombination av ett lejon och en örn), som användes i vapen. Erik Laurensson (Aspenäsätten) själv har använt lejonörnsigillen 3.5.1447 (Koit, 1957, "Aspenäsätten", i: ÄSF, del I, häfte 1, s. 16).

Aspenäsättens Erik Laurensson var sonsons sonsons son till den Johan Filipsson , som avrättades år 1280 för att han hade varit aktiv som en upprorsledare mot konung Magnus Ladulås och vems far, Filip, enligt några källor kanske också avrättades år 1251 ( Lindahl ) för att ha stridit om makten med Birger Jarl, som ledde det andra korståget till Finland (Tavastland) år 1249. Filip var i alla fall död år 1279. Enligt två hypoteser var Erik den helige Johan Filipssons förfader. Erik den helige ledde det första korståget till Finland tillsammans med Biskop Henrik år 1155. Aspenäsättens förfäder hade alltså visat intresse i Finland.

Det har funnits osäkerhet om Erik Laurenssons moders identitet, men det ser ut, att hans mor var Laurens Ulvssons 2. fru, Ida Bulow. Om så, ser det inte troligt, att han är densamme Erik Laurensson som Erik Larsson i Vekkelaks, emedan Laurens Ulvsson var gift med Ida Bulow 12.6.1425 (RA perg). I det fallet att Ida Bülow var moder till Aspenäsättens Erik Laurensson skulle han vara klart yngre än Erik Larsson i Vekkelaks.
 

B. Erik Lafrinsson, som var sigillvittne i Åsunda Härad i Teda socken 1384

En Erik Lafrinsson har varit sigillvittne i Åsunda härad i Teda socken 5.6.1384 (UUBperg 5.6.1384, SMP 5 s. 707, Raneke: Svenska medeltidsvapen del III, s. 951). Den här Erik Lafrinsson hade i skölden en 6-blading inom en av karvskuror bildad bård. Emedan vapentypen med bård är ovanliga för svenska förhållanden, kan bårdens existens tyda på Norge, där bården är relativt vanligt (Raneke: Svenska Medeltidsvapen del III s. 950). Två ätter med denna bårdtyp och med en ros som sköldemärke fanns i Norge (NS 184, se Raneke: Svenska Medeltidsvapen, del III s. 950). Emot denna hypotes talar Sigfrid Jönsson Wilckens (den yngre) utlåtande i frälseransakningen 1625, att "redan Erik Larsson använde en husgafvel i skölden och en eldhake på hjälmen" (Ramsay, 1909).
 

C. Erik Laurensson (Lek Ofradssons ätt) (Fig. 11c; se också P)

Till Lek Ofradssons (Affradzsson, 13.11.1371, se http://www.sofi.se/SOFIU/smp/pdf/afradh.pdf) ätt hörde en Erik Laurensson, som nämnas 1411 (Raneke: Svenska Medeltidsvapen del I, s. 90 och del III, efter sidan 958) och troligen också i 1413 i Johan Bures Utdrag ur Konung Erik XIIIs af Pommern skattebok (Bidrag till Finlands Historia I, s. 308, "Frälsemän i Älfzborgs län, i Dalaborgs lähn, i Vadsbo), där en Erik Laurensson och Lasse Leghson nämnas tillsammans. Den här ätten hade en fyrdelad sköld med 1. o. 4. fälten av silver, de andra blå och kallades Vålungaätten (se Raneke: Svenska Medeltidsvapen,del III, efter sidan 958, sidan motsvarande sidan 90  del I).

Den här Erik Laurenssons fars, Laurens Lekssons, bror Gustavs (Raneke, 2001, "Svenska Medeltidsvapen", del I, s. 90) fru Katarina Erengisledotter (Bendix, 1989, "Hammerstaätten", i: ÄSF I:234-239) var Erengisle Nilssons (Hammerstaätten, den som gav Wilkin-Husgafvel-släktens stamfader Erik Larsson Vekkelaks kyrkas malm 2.2.1396, FMU nr. 1054) dotter (Bendix, 1989, "Hammerstaätten", i: ÄSF I:234-239) och den här Erik Laurenssons mor, Kristina Bengtsdotter Bielke, var Erengisle Nilssons första frus Margareta Bengtsdotter Bielkes syster (Raneke, 2001, "Svenska Medeltidsvapen I", s. 11).

Erengisle Nilsson hörde alltså klart till Lek Ofradssons ätts närkrets. Det här skulle ge honom ett bra motiv att sälja Bredskall till Erik Larsson i 1383 och att ge denne Vekkelaks kyrkas malm i 1396, om Erik Larsson i Vekkelaks hörde till Lek Ofradssons släkt. Erengisle Nilssons nära förhållande till Lek Ofradssons ätt talar starkt för att Erik Laurensson av Lek Ofradssons ätt är densamme som Erik Larsson i Vekkelaks.

Emot denna hypotes kan tala Sigfrid Jönsson Wilckens (den yngre) utlåtande i frälseransakningen 1625, att "redan Erik Larsson använde en husgafvel i skölden och en eldhake på hjälmen" (Ramsay, 1909), emedan den Erik Laurensson (SD 1379; 4.2.1411), som kan ha hört till Lek Ofradssons ätt (Raneke: Svenska Medeltidsvapen del I, s. 90 och del III, efter sidan 958), använde en "trappskuren ruta" i sin sigill, men om det fanns en horisontal linje i mitten av den trappskurna/enkeltinnade rutan liksom i Knut Posses vapen (se. fig. 11d3), finns det klart en "husgafvel" (stengafvel/murgafvel/trappgafvel) i den kanske till Lek Ofradssons ätt hörande Erik Laurenssons vapen. Erik Larssons i Vekkelaks avkomlingar i Junker-släkten (Ramsay, 1909, ss. 214-215) använde en sådan stengafvel/murgafvel/trappgafvel-typen av husgafvel i sin sköld (fig.11d7), vilket talar för att hypotesen 2C kan vara rätt.

Svagheten med denna hypotes är att det ser inte ut att vara klart att den nämnde Erik Laurensson hörde till Lek Ofradssons ätt, emedan Raneke (2001, "SvMv", del III, efter sidan 958, "Lek Ofradssons ätt") ger bara SD 1379 (4.2.1411) som basis för hans hörande till Lek Ofradssons ätt, och Erik Laurensson i SD 1379 använde en "trappskuren ruta" i sin sigill, när Lek Ofradssons ätt använde en fyrdelad sköld med 1. och 4. fälten av silver och de andra blå (Raneke: Svenska Medeltidsvapen del I, s. 90 och del III, efter sidan 958) och Laurens Lekssons fru hörde till Bielke-släkten med ett annat vapen. Trots detta är det dock möjligt, att Erik Laurensson med en "trappskuren ruta" ("gestufter Kantenwürfel" i det tyska området = en trappskuren tärning på svenska = "a step-up die" på engelska [pl. dice], Leonhard, 2003, "Das grosse Buch der Wappenkunst", s. 168), i sigill var Laurens Lekssons son från ett annat äktenskap eller förhållande. Det är kanske också en möjlighet, att en "trappskuren ruta", som kan också ses som ett slags stiliserat kors ("Quadrierten Kreuz"/"Knotenkreuz", Leonhardt, W., 2003 "Das Grosse Buch der Wappenkunst", ss. 152-153), har menat medlemskap i något orden eller någon grupp, men en sådan enhet är inte känd.

Erik Laurenssons vapens "trappskuren ruta" och Lek Ofradssons ätts "fyrdelad sköld med 1. och 4. fälten av silver och de andra blå" är kanske dock inte helt i konflikt, emedan Garp-släktens Jöns Andersson hade i skölden "tre rutor bandevis satte i skölden, som bandevis var delad och växlad med hvitt och blått" (Anthoni, E., 1965, "Garp", ÄSF I: 149). Garp-släkten använde vanligen trappgavlor (dvs. halva trappskurna rutor) i vapnet (Anthoni, 1965, ÄSF I:148; Ramsay, 1909, ss. 140-141) i vapnet. Den småländska Gusa-släkten använde "en fyrdelad sköld med trappskurna rutor i fälten 2 och 4" (Raneke, 2001, "SvMv", del I, s. 91) och Nils Magnusson av Ivar Nilssons ätt (nämndes 1335-1361; son av Magnus Nilsson och Ingrid, Abjörn Sixtensson Sparres systersdotter, ÄSF I: 64-65), som vanligen använde en fyrstyckad sköld med övre och nedre fälten gula och högra och vänstra fälten röda (Anna Bielkes släktbok, se ÄSF I:64; se också Vekkelaks kyrkas gamla nattvardskalk här: är det en variant av Ivar Nilssons ätts vapen?), använde ganska överraskande två stengavlor (dvs. 2 halva trappskurna rutor) i sin sigill (Anthoni, 1989, "Ivar Nilssons ätt", ÄSF I: 65). Nils Magnussons faders syster var gift med Ingevald Estridason, den Erengisle Nilssons, som sålde Bredskall till Erik Larsson i 1383 (SDs huvudkartotek, brev. nr. 12437, 24.06.1383) och som gav Vekkelaks kyrkas malm till honom 2.2.1396 (FMU nr. 1054) farfar (Anthoni, 1957, "Ivar Nilssons ätt", ÄSF I:64-67; Bendix, 1989, "Hammerstaätten", i: ÄSF I:234-235; Raneke, 2001, "SvMv", del I, s. 104 och del III, motsvarande sidan efter sidan 958).

En Erik Laurensson med en "trappskuren ruta" eller en "enkeltinnad ruta" känns från dokumenter i 4.2.1411 (SD 1379) och 16.8.1417 (SDk nr. 18981; SD 2403). Se G och H (nedan).

Den Junkar-släkten av Vekkelaks härstammande från den Erik Larsson, som köpte Bredskall från Erengisle Nilsson (Hammerstaätten) i 1383 (SDs huvudkartotek, brev. nr. 12437, 24.06.1383) och fick Vekkelaks kyrkas malm av Erengisle Nilsson  i 1396 (FMU nr. 1054, 1057), använde en halv trappskuren ruta i vapnet  (Rosén, 1936, s. 279; se tabell A, fig. 17a, fig. C).

Det skulle alltså finnas två släkter, som kanske kan bindas till Erik Larsson i Vekkelaks på basis av släktförhållandena, händelser (givandet av Vekkelaks kyrkas malm) eller vapenmotiv:

1) den så kallade Sparre av Aspnäs-släkten

- 4/5 av dem, som tog del i givandet av Vekkelaks kyrkas malm till Erik Larsson, var Märta Gisladotters [Sparre av Aspnäs] släktingar, tre av dem nära släktingar [se ovan]
- Sparre av Aspnäs-släktens vapen var "en sparre av guld på rött fält": det samma huvudmotivet som Vekkelaks Erik Larssons avkomlingar i Wilkin-Husgafvel-släkten använde
- Erengisle Nilsson, vars fru var Märta Gisladotters (Sparre av Aspnäs) dotter, kände Erik Larsson i Vekkelaks så väl, att sålde Bredskall by och gav Vekkelaks kyrkas malm till honom

- hade mycket nära förbindelser med Erengisle Nilsson, som sålde Bredskall och gav Vekkelaks kyrkas malm till Erik Larsson
- till ätten hörde en Erik Laurensson, vars mor eller styvmor var Erengisle Nilssons första frus syster och vars farbror var gift med Erengisle Nilssons dotter
- Lek Ofradssons ätt härstammade från Kettil Bielke, "som bragte genom vapen Carelen till Sveriges lydno": släkten hade förbindelser till Karelen

Var det så, att Erengisle Nilsson gav Vekkelaks kyrkas malm till Erik Larsson 2.2.1396 (FMU nr. 1054) på basis av sina nära förhållanden till Lek Ofradssons ätt (se ovan) med sin makt som Viborgs fogde, men behövde stöd av sin frus bror Tord Bonde, drottning Margaretas starka man, och sin frus systers make Finwid Ragvaldsson, dvs. Märta Gisladotters (Sparre av Aspnäs) son och svärson, när den störtade konungens, Albrekts av Mecklenburgs, starka man, Carl Ulvsson (Sparre av Tofta, den tidigare marsken), ville förstärka/förbjuda hela givandet av Vekkelaks kyrkas malm 21.3.1396 (FMU nr. 1057)?

Lek Ofradssons ätts Ofred Leksson, Laurens Lekssons farfar, var gift med Gunhild Tyrgilsdotter (Färla, Tyrgils Klemenssons ätt, ÄSF I:146-147), vars morfars far var Kettil Bielke (ÄSF I:146), "som bragte genom vapen Carelen, som var hedniskt, till Sveriges lydno" (Anrep, 1858, "Svenska Adelns Ättartaflor", s. 189; se tabell 11). Lek Ofradssons ätt hade också andra förbindelser med Bielke-släkten (Erik Laurenssons mor var Kristina Bengtsdotter Bielke; Gustav Lekssons fru var Margareta Bengtsdotter Bielkes dotter; ), vars många representanter agerade som fogdar i Viborg (se tabell 11) och vars vapen fanns i Vekkelaks kyrkas altarduk i 1400-talets slut (se tabell 10; ritad av Elias Brenner 1671/1672 (se Gottlund, 1832, "Otava I", XVIII tabell, fig. 4, bilaga). Också Lek Ofradssons Erik Laurensson, som var Kettil Bielkes sonsdotters dotterssons sonson (se ovan) hade alltså gamla förbindelser i Karelen.

Om Lek Ofradssons ätts Erik Laurensson är densamme som Erik Larsson i Vekkelaks, är den första frågan, varifrån hans avkomlingars i Wilkin-Husgafvel-släkten vapen med "en sparre av guld på rött fält" kom? Ca. 100 år efter Lek Ofradssons Erik Laurenssons förekommande i dokumenter (år 1411) använde Ölands fogde, Kalmar Slotts befälhavare, amiral Sigfrid Jönsson Wilkin av Vekkelaks samma vapnet som Wilkin-Husgafvel-släktens representanter senare (se ovan tabell A, skikterna XI-XIII), vilket skulle föreslå, att vapnet med "en sparre av guld på rött fält" hade kommit från spinnsidan mellan Erik Larsson och Sigfrid Jönsson Wilkin d.ä. Emedan den enda kända släkten, som använde "en sparre av guld på rött fält" i Sverige på 1300-talet, var den så kallade Sparre av Aspnäs-släkten, som försvann från dokumenter i 1300-talets slut (kanske därför, att Märta Gisladotters bror, Magnus Gislasson, som var gift med Tyrgils Knutssons dottersdotter, ser ut att ha blivit utesluten av rådet i 1371; ÄSF I:188-191), skulle det se ut, att det var hellre Erik Larssons fru än frun av "Jens Welckensen von Weckelax" (nämndes i 1529 i Reval, TLA, Ab 1, s. 82), som hörde till en släkt med "en sparre av guld på rött fält", om den här Erik Laurensson med en trappskuren ruta i vapnet är identisk med Erik Larsson i Vekkelaks. Tyvärr känns fruar av de tidiga förfäderna av Wilkin-Husgafvel-släkten inte.

Hypotes 2Cb: Erik Larsson i Vekkelaks hörde Lek Ofradssons ätt, men han, hans son eller hans sonson var gift med en kvinna, vars släktvapen hade som huvudmotiv "gules chevron or"

Lek Ofradssons ätts Erik Laurenssons vapenmotiv, som har kallats "enkeltinnad ruta" eller "trappskuren ruta", kunde också vara ett stiliserat kors, till exempel ett kvadrerat kors (Fig.11d1) eller ett knutkors (Fig.11d2; "Quadrierten Kreuz"/"Knotenkreuz", Leonhardt, W., 2003 "Das Grosse Buch der Wappenkunst", ss. 152-153). Posse-släkten använde på 1400-talet en trappskuren ruta i sigill. Nils Jensen Loupose och hans son Jens Nielsen Lofpose, ättens tidiga representanter, använde vapnet i Fig.11d4, klart ett kors, och Knut Posse, Kastelholms och Viborgs hövdingsman, varianten i Fig.11d3 (Raneke, 2001, "Svenska Medeltidsvapen", del II, s. 714). Härstammade Laurens Lekssons son Erik Laurensson med en trappskuren ruta i vapnet ändå på något sätt från Posse-släkten från Östra Jylland och Randers-trakten?

D. Erik Laurensson (Tibble-Vargarnsätten) (se O)

Den här Erik Laurensson förde 1449 ett georgskors med 1451 ett maltesekors-liknande kors i vapnet (fig. Ab; Raneke, 2001, Svenska Medeltidsvapen, s. 584).

Tibble-Vargarnsättens Erik Laurensson var en häradshövding. Hans son Peder Eriksson bytte av någon anledning vapen och förde 1477 en avhuggen trädstam balkvis (Raneke, 2001, s. 584; se också fig. 23, "Brandstake"). Tibble-Vargarnättens Erik Laurensson var gift med Gertrud Martinsdotter, hans son Peder Eriksson med Margareta Gervinsdotter (Anders Ruskas dotterdotter), och hans sonsdotter, Märta Pedersdotter med Peder Jonsson Knagh, väpnare, häradshövding i Åkerbo och Sten Stures (d.ä.) fogde, till vem Sten Sture skrev ett brev om sköld och hjälm i 24.11.1483 (Hildebrand, 1934, ss. 125, 127). Peder Jonsson hade en son, Erik, med Märta Pedersdotter innan han blev änkling (Hildebrand, 1934, s. 130).

Det ser dock inte mycket trovärdigt ut, att denne Erik Laurensson (Tibble-Vargarnsätten) var den samma som Erik Larsson i Vekkelaks, emedan den här nempdemannen i Vekkelaks Erik Larsson köpte Bredskall redan i 1383. Även om han var bara 16 år gammal då, skulle han ha varit 93 år gammal i 1460, när Erik Larsson i Tibble ännu nämnas (SDk nr. 27603, 3.6.1460). Tilläggligt, den nempdemannen i Vekkelaks använde en "husgafvel" (sparre/murgafvel/stengafvel/en halv trappskuren ruta/en halv enkeltinnad ruta?) i vapnet enligt hans avkomlings, Sigfrid Jönsson Wilkins (den yngre) utlåtande i 1625 (Ramsay, 1909, s. 194). Bara om korset i Tibbles Erik Laurenssons sigill representerar ett riddarorden, kan det teoretiskt vara möjligt, att Tibble-Vargarnättens Erik Laurensson och Vekkelaks Erik Larsson var en och samma person. Erik Larsson i Vekkelaks har dock troligen som en ägare av Vekkelaks kyrkas malm mera eller mindre varit med i byggandet av kyrkans 2. fas och det skulle därför inte vara förvånande, om korset på kyrkans östra gafvel har byggts av hans vilja.
 

E. Erik Lauridsen (Blå)

En skånsk ätt, som använde en delad sköld med ett blått fält till dexter och ett vitt fält med blå bjälkar till sinister (Raneke, 2001, Svenska Medeltidsvapen, s. 204). Erik Lauridsen Blås avkomlingar är inte kända.
 

F. Erik Lafrinsson (tre rosor) (se B)

Den här Erik Larsson nämnas i 1384 (Raneke, 2001, Svenska Medeltidsvapen, s. 499). Hans släkt använde tre 5-bladiga rosor i vapnet. Han hade gods i Uppland.

En Erik Lafrinsson var sigillvittne i Åsunda härad i Teda socken 5.6.1384 (UUBperg 5.6.1384, SMP 5 s. 707, Raneke: Svenska medeltidsvapen del III, s. 951) och använde i skölden en 6-blading (se B).Han kan vara identisk med den här Erik Lafrinsson, vars släkt använde tre rosor i vapnet.
 

G. Erik Laurensson (enkeltinnad ruta) (se C och H )

Den här Erik Laurensson nämnas i 1417 och använde en enkeltinnad ruta i vapnet (SD 2403; Raneke, 2001, Svenska Medeltidsvapen, s. 618).

Den här Erik Laurensson är möjligen densamme som den Eric Laurenzsson med en "trappskuren ruta" i vapnet, som nämndes 4.2.1411 i Sekkistad (SD 1379; se H. nedan) och som Raneke (2001) placerade till Lek Ofradssons ätt (se C ovan; Raneke: Svenska Medeltidsvapen del I, s. 90 och del III, efter sidan 958). Han kan också vara densamme Eric Laurenson som var sigillvittne 12.12.1414 i Björsäter (SD nr. 2028, s. 866).

En likadan trappskura har använts av en Björn Erlandsson och en har hittats i Ystads gråbrödrakloster (ca. 1350; Raneke, 2001, "SvMv", del II, s. 618)

Den här Erik Laurensson hörde hemma troligen i Småland (Raneke, 2001, "SvMv", del II, s. 618).
 

H. Eric Laurenzsson med "trappskuren ruta" i vapnet (se  C och G)

Den här Erik Laurensson nämnas 4.2.1411 i Sekkistad (Sekkijerv = Säkkijärvi?) kyrka (SD nr. 1379, s. 352) som sigillvittne. Han kan vara densamme som Erik Laurensson i C,G ). Hans sigill innehåller en trappskuren ruta. Den Junkar-Husgafvel-släktbranchen använde ett vapen med en "stengafvel/murgafvel" (se nedan), som kan ses också som en halv trappskuren ruta. Möjligen den samma Eric Laurenson som den som var sigillvittne 12.12.1414 i Björsäter (SD nr. 2028, s. 866).

De följande i Sverige (inkl. Finland) har använt en halva trappskuren ruta/stengafvel/trappgafvel i sina vapen: 1) Junkar-släkten (Rosén, 1936, s. 279; se fig. 17a, fig. C), 2) Andris Skyttes ätt (Raneke, 2001, s. 939; se fig. 17d),  3) Garp-släkten (Hausen, 1882, "Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor", nr. 135; Ramsay, 1909, s. 140), 4) Anund Henningsson av Västhorjaätten (Raneke, 2001, s. 151), 5) Ama (Hama)-släkten (Raneke, 2001, s. 157), 6) Daa-släkten (Raneke, 2001, s. 158), 7) Eddeler-släkten (Raneke, 2001, s. 159), 8) Mikael Håkansson (Raneke, 2001, s. 159), 9) Harald Sunesson (Raneke, 2001, s. 216), 10) Håkan Bryniulfssons släkt (Raneke, 2001, s. 192), 11) Karl Ragnfridsson (Raneke, 2001, s. 794), 12) Bing I-släkten (Raneke, 2001, s. 795), 13) Nils Magnusson (Ivar Nilssons ätt; Anthoni, 1989, "Ivar Nilssons ätt", ÄSF I: 65).
 

I. Eric Laurisson i Tenala socken i 1408

"Erik Larsson var den samma som Ericx Laurisson i Tenala socken i 1408."

I SD nr. 918 agerar de följande "dandemaenne": 1) Olaff Mulle, kyrkoherre i "Berna" socken, 2) Ericx Laurisson, 3) Gwnnar Elifson i Localax, 4) Morthen i Harla och 5) Niles Fynne i Loppale som vittnena i ette beslut om jord i Uskela socken.

Mulle-släktens representanter existerade i Vekkelaks tills 1600-talets slut (Korhonen, 1981, s. 168). Den här Olaff Mulle dock var en kyrkoherre i "Bernå", som måste var Bjärnå, emedan Tenala ligger nära Bjärnå kyrka och också Harla ligger i Bjärnå (platserna med namnet "Harla" finns i Finland: 1) nära Lojo i Nummis, 2) i Bjärnå nära Tenala, 3) på Hirvensalo ö i den nuvarande Åbo stad).

Localax (Lokalahti), därifrån Gunnar Elifson var,  finns väster om Vemo norr om Åbo, ca. 150 km från Tenala. Vekkelaks ligger ca. 240 km från Tenala. Om Ericx Laurisson är densamme Erik Laurensson, som fick Vekkelaks kyrkas malm i 1396 (FMU nr. 1054, 1057), måste det frågas, om han hade någon speciell anknytning till Västra Nyland eller till Raseborg slott, som hade just byggts (Gardberg, C.J. & Welin, P.O, 2003, "Suomen keskiaikaiset linnat", s. 83) eller om han hade någon uppgift, vilket tvingade honom att agera också annanstans än i Viborgs län (Erik Laurensson var en nempdeman i Vekkelaks, FMU nr. 1057).

Det är dock omöjligt att knyta den här Ericx Laurisson i Tenala till Erik Laurensson i Vekkelaks på basis av den existerande kännedomen.

J. Eric Laurenson i Björsäter i 1414

"Erik Larsson var den samma som den Eric Laurenson som var sigillvittne i Björsäter 12.12.1414"

En Eric Laurensson var sigillvittne, när Dan Jonsson (!) och hans hustru Katarina Anundsdotter säljer sin lott i Kolsäter till Nils Guttormsson (SDs huvudkartotek nr. 18447, SD nr. 2028, s. 866). Det är intressant, att han var närvaro, när en person med namnet "Dan Jonsson" säljer, emedan en av de vittnena av det brevet (FMU nr. 1057, 21.3.1396), med vilket Carl Ulvsson Sparre som Viborgs hövidsman förstärkte Erengisle Nilssons (Viborgs fogde) givande av Vekkelaks kyrkas malm (FMU nr. 1054, 2.2.1396) till den Erik Larsson, som var Wilkin-Husgafvel-släktens stamfader (Ramsay, 1909, ss. 194-197), hette Joen Dansson.

Emedan den här Dan Jonsson existerade 12.12.1414 (SD nr. 2028), och den Joen Dansson, som var vittne av Carl Ulvsson Sparres brev 21.3.1396 (FMU nr. 1057), troligen hörde till den samma ålderskategorin som de andra vittnena Tord Bonde och Finvid Ragvaldsson (FMU nr. 1057), är det troligt, att Dan Jonsson var hellre yngre än av samma ålder än Joen Dansson. Var Dan Jonsson möjligen Joen Danssons son? Om så, skulle det tala för att den här hypotesen 2J är hellre rätt än fel, emedan det skulle föreslå något slags samband med Erik Larsson i Vekkelaks och Dan Jonssons släkt.

Katarina Anundsdotters patronym är också intressant, emedan Viborgs hövidsman och senare konung Karl Knutsson Bonde köpte i 1444 Stensböle i Vekkelaks av en Kirstin Anundsdotter (FMU nr. 257). En Kristina Anundsdotter skänkte 21.10.1440 till Vadstena kloster en gård till boställe (Vadstena Klosters Jordebok utg. av Kongl. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia genom Carl Silfverstolpe, s.4) åt den präst, som innehade den af henne stiftade prebenda (enligt Messenius Chron.Birg i Uppsala Universitets bibliotek var detta den tomt, der sedan slottet byggdes).

Tyvärr känns den Eric Laurensons, som sigillerade i Björsäter i 1414, sigill inte. Sigillet har fallit bort av brevet.
 

K. Ereke Laurensson i Ambelzberghe/Amundsbergh i 1385-1391

"Erik Larsson var den samma som Ereke Laurensson i Ambelzberghe". En Ereke Laurensson i Ambelzberghe nämnas i 1385, 1386 (DDal 2 s. 6, köpte jord i St. Tuna sn., Dal., se Sveriges Språk- och folkminnesinstitutets publikation "Sveriges medeltida personnamn" i http://www.dal.lu.se/sofi/smp/pdf/erik.pdf), 1387 (16.2., DDal 2 s. 7, se Sveriges Språk- och folkminnesinstitutets publikation "Sveriges medeltida personnamn" i http://www.dal.lu.se/sofi/smp/pdf/erik.pdf) och i 1391 (DDal 2 ss. 9-10, se Sveriges Språk- och folkminnesinstitutets publikation "Sveriges medeltida personnamn" i http://www.dal.lu.se/sofi/smp/pdf/erik.pdf). Tilläggligt, i 1414 nämnas en "Erik i Amundsbergh" (SD 2 s. 808).

Ambelzberghes/Amundsberghes Erike Laurenssons bror hette Peder Laurisson (DDal nr. 293, 10.2.1391, s. 8). Peder Laurissons fru hette Marghitt Jaopsdotter (DDal nr. 293, 10.2.1391, s. 8). Erike och Peder Laurissons och Christin Laurisdotters fader ser ut att ha hett Lauris Arwidzson (DDal nr. 293, 10.2.1391, s. 8). Eriker Laurenssons hustru hette Ingelogh (DDal nr. 294, 10.2.1391).
 

L. Erik Larensson i Ændhredhaböle 1415

"Erik Larsson var densamma som Erik Larensson i Ændhredhaböle".

Erik Larensson i Ændhredhaböle (N. Ny sn, Vrm), byter ängsmark den 17.6.1415 (Originalet i Göteborgs Landsarkiv, Namn och bygd. 1¬. 1913 ff. [NoB] 9 s. 147, se Sveriges Språk- och folkminnesinstitutets publikation "Sveriges medeltida personnamn" i http://www.dal.lu.se/sofi/smp/pdf/erik.pdf). Man vet ingenting om Ændhredhaböles Erik Larenssons släktförhållanden.
 

M. Dominus Ericus Laurencii 1429

"Erik Larsson var densamma som "dominus Ericus Laurencii"

Herr Ericus Laurencii var en medlem i Helga Lekamens Gille i Stockholm (Handlingar rörande Helga Lekamens gille i Stockholm. Ed. I. Collijn. 1. Gillesboken 1393-1487 jämte bilagor. 1921. 2-4. Erogata 1509-28. 1923. 5-6:1. Gillets leuata. 1515¬28. 1930 = HLG 1 s. 27, se också Sveriges Språk- och folkminnesinstitutets publikation "Sveriges medeltida personnamn" i http://www.dal.lu.se/sofi/smp/pdf/erik.pdf). Hans släktförhållanden är okända.
 

N. Munk Erik Laurensson 1430

"Erik Larsson var densamma som munk Erik Laurensson i Uppsala kloster".

En munk med namnet Erik Laurensson har varit i Uppsala kloster 20.4.1430 (se Sveriges Språk- och folkminnesinstitutets publikation "Sveriges medeltida personnamn" i http://www.dal.lu.se/sofi/smp/pdf/erik.pdf).
 

O. Eriker Lauresson i Thybile i 1430 (se D)

"Erik Larsson var densamma som vedervaruman och frälseman Eriker Lauresson i Thybile".

En Eriker Lauresson i Thybile har varit vedervaroman i Hagunda hd i Uppland 21.10.1430. Troligen den samma Erik Thybbele får ett frälsebrev 11.8.1435 (Svenska medeltidsregester 1434-1441, ed. S. Tunberg, 1937, nr. 279). Att Erik Lauresson i Thybile har fått frälsebrevet 1435 tyder på, att han är inte densamma som Erik Larsson i Vekkelaks, emedan Vekkelaks Erik Larsson, som nämnas först i 1383 (se ovan) kan inte längre i 1435 ha varit i ett sådant stridsskick att frälse ges till honom.

Han är troligen samma Erik Laurensson, som Tibble-Vargarnättens Erik Laurensson (se D).
 

P. Erik Laurensson på Åland i 1430 (se också C och Q)

"Erik Larsson var den Erik Laurensson som agerade som en forskalaman på Åland 3.11.1430"

En Erik Laurensson agerade som en "forskalaman" i Sonröda i Saltvik på Åland 3.11.1430 (FMU nr. 1980, del II, ss. 475-476; se  Q). En Erik Laurensson av Lek Ofradssons ätt (se C) använde samma vapenmotivet som Knut Posse (fig.11c & d3), en "friborne" Mårten Erichsson (jämf. Mårten Eriksson, Erik Larssons i Vekkelaks son, Ramsay, 1909, s. 194) i Torp, Åland, känns som nempdeman i Knut Posses, Kastelholms dåvarande (senare Viborgs) höfdings närvaro 15.5.1492 i Gesterby i Sund på Åland (FMU nr. 4405),  en nempdeman Lasse Junckare (av Ragnilsby; jämf. Erik Larssons i Vekkelaks avkomlingar i Junker-släkten, Ramsay, 1909, ss. 214-215) agerade i närvaro av Kastelholms hövidsman Knut Posse som vittne i Kuggböle i Saltvik på Åland (FMU nr. 4537, 11.2.1494), en Per Jönsson (jämf. Erik Larssons avkomling Per Jönsson, Ramsay, 1909, ss. 195, 214), "friborne", agerade som nempdeman i Åbo tillsammans med Knut Posse och Claus Henriksson (FMU nr. 4205, 11.10.1488; för Claus Henrikssons 1. fru, "fru till Strömsby", se 3.3.1.) och en Nils Persson (jämf. Nils Persson Junker, Ramsay, 1909, s. 214) agerade som fogde på Åland i 20.7.1571 (Stiernman 1745/1836, 2. delen, s. 397).

I andra ord, fem män, vars namn, plats i samhället och levnadstidpunkt passar med dem kända i Wilkin-Husgafvel-Junker-släkterna, har bott på Åland på 1400-1500-talen eller agerat tillsammans med Knut Posse. Det här talar för att hypotesen 2P kan vara rätt, men prövar det inte.

Ett bomärke, som har hört till Lars Thomasson och Matts Henriksson Lassas i Eckerö kyrkoby på Åland (fig. 28:If; Tiondeslängd Ra 1640, Ålands Landskapsarkiv 1760, se Dahl, G., 1994, Bomärken på Åland, Ålands Folkminnesförbund r.f., Ekenäs, s. 92) och som har använts också i Nilsas hushåll i Vestansunda by på Jomala på Åland (Dahl, 1994, s. 288) och i Södergård på Finnö i Sottunga på Åland (Dahl, 1994, s. 467) är mycket likadant med alla andra Husgafvel-vapnets versioners sköldfigur, utan Sigfrid Jönsson Wilkins d.ä. vapens och Junkar-grenens vapens sköldfigurer (se fig. C, fig. 25). Bomärket kunde kanske representera ett återskall av det gamla vapnet. Om så, skulle det förstärka hypotesen 20, men inte pröva den.

Ett sådant bomärke känns inte i Vekkelaks, var Wilkin-Husgafvel-Junkar-släkten har bott åtminstone från 1383. Bara vapnet med en sparre (husgafvel, eldgaffel) och båge känns där och på ryska tiden efter förlorandet av frälserätter använde medlemmar av Husgafvel-släkten helt annorlunda bomärken (se fig. 28:Ib & b2).

Det känns inte, om det här bomärket har använts på Åland redan på medeltiden.

Både nempdeman, "friborne" Mårten Erichsson på Åland i 1492 och nempdeman Lasse Junckare (av Ragnilsby) på Åland i 1494 agerade i närvaro av Kastelholms, senare Viborgs hövidsman Knut Posse, som använde en trappskuren/enkeltinnad ruta (med en horisontal linje i mitten; fig. 11d3) i vapnet liksom den Erik Laurensson, som agerade som vittne i 1411 (SD 1379; 4.2.1411) och kanske hörde till Lek Ofradssons ätt (Raneke: Svenska Medeltidsvapen del I, s. 90 och del III, efter sidan 958). Det här skulle föreslå, att om den Erik Laurensson, som använde en trappskuren/enkeltinnad ruta i vapnet i 1411 (SD 1379, 4.2.1411) liksom Knut Posse litet senare, var samma som Erik Larsson i Vekkelaks och om då Mårten Erichsson på Åland i 1492 är hans son och samma som Mårten Eriksson i Vekkelaks och Lasse Junckare på Åland hör till samma släkten som Erik Larssons avkomlingar i Junker-släkten (Ramsay, 1909, ss. 214-215), kan de ha också någon samhörighet med Knut Posses släkt.

Erik Larssons i Vekkelaks avkomlingar i Junker-släkten använde en stengafvel, som kan ha utvecklats från en halv trappskuren/enkeltinnad ruta (tabell A, skikt XIV).

Mot denna hypotes kan tala, att Erik Larsson i Vekkelaks nämndes första gången i 1383 (SDs huvudkartotek, brev. nr. 12437, 24.06.1383). Det här betyder, att om han var ca. 20 år gammal då, skulle han ha varit 70 år gammal i 1430, vilket var ett högt men inte omöjligt ålder i 1430.

Q. Erik Larsson i "nempdene" till vilken konung Erik skrev (se P)

Det finns ett brev från året 1418 (Åbo Domkyrkans Svarta Bok, 9.5.1418, nr. 378, s. 284; se också SD 3, s. 328), där en Erik Laurensson nämns bland de, som satte i "nempdene":
 

"Herr konungh Erikxs bref til de tolff som tha i nempdene satho, swa som aere: Olaf Andrisson, Jacob Pederson, Erich Laurendzson, Hemmingh Koog, Jacob i Pedhersnaeaes, Bjørn i Bertaby, Gunnar Lapp, Nisse i Swaertingxmarum, Michel Munk, Olaff Torgilsson, Biorn Drwmber, Olaff Øndhason."

Emedan konung Erik själv hade skrivit till "dem, som satte i nämnden", måste  det frågas, om det - i det här brevet - var fråga om "konungsnämnden" i Landsrätten i Åbo (Jaakkola, 1950, "Suomen myöhäiskeskiaika I, s. 458; Landsrätten nämnas första gången i ett brev av kung Erik av Pommern till bisittarna i Landsrätten 22.11.1414, FMU nr. 1446; ÅboSvB nr. 349; SD nr. 2027, SDk nr. 18445), dvs. nämnden motsvarande den redan tidigare existerade så kallade  "tolvmannanämnden" inom lagsagan (Sjöstedt, 1954, "Krisen inom det svensk-skånska väldet 1356-1359", s. 182; DS 5:4108, 26.8.1346).

I det fallet  att "nempdeman" Erich Laurendzson i det här brevet är samma som "nempdeman" Erik Larsson i Vekkelaks, skulle  Erik Larssons i Vekkelaks titel "nempdeman" (21.3.1396; FMU nr. 1057) troligen tyda på medlemskap i konungsnämnden i Landsrätten i Åbo eller i lagsagans nämnd, inte på agerande som en medlem av någon lokal nämnd i Vekkelaks.

Emedan de första referenserna om en egen lagman i Karelen är från åren 1447 (FMU nr. 2698), 1455 (FMU nr. 2963; Hemmer, R., "Lagmän i Karelen under medeltiden", ss. 239-240) och 1488 (FMU nr. 4200), dvs. om en egen karelsk lagsaga, är det troligen fråga om nämnden av Landsrätten i Åbo eller tolvmannanämnden av hela Österlands lagsaga (Jaakkola, J., 1944, "Suomen sydänkeskiaika", ss. 94-95) eller kanske möjligen nämnden av Söder-Finne lagsaga, om det sista hade redan formats i 1418 och om en sådan nämnd överhuvudtaget existerade och funktionerade vid sidan av nämnden i Åbo Landsrätt. Finland blev ju delad i två lagsagor bara i 1410 (FMU nr. 1339) - 1435 (ÅSvB nr. 456; Hemmer, R., "Lagmän i Karelen under medeltiden", ss. 243), men den exakta tidspunkten ser inte klart ut.

Fastän nempden av en karelsk lagsaga ser inte ut att komma till fråga innan 1447, en "nempde" i "öster Finlands" lagsaga omfattande troligen området i Viborgs kontroll, dvs. innan Raseborgs byggande från ca. Sandhamn till Karelska näset och därefter från Borgå till östra gränsen kan inte helt uteslutas, emedan i 1332, kallades en Björn "lagman i Östra Finland" (SDk nr. 3890, 14.6.1332, DS 2929), i 1405 kallades Claus Fleming "lagman i Östra Finland" (SDk nr. 16412, 14.2.1405, SD 536) och i 1414 höll en Erich af Kumos, "lagmans doom hafwandis öfver öster Nylandh å herr Clavus Fläminge riddares wegna", ting med almogen i Perno (FMU nr. 1428, 3.3.1414, se R), föreslående någon slags underlagmans position för Erich af Kumos över Östra Nyland, vilkets gräns kom till Kymmeneälvens Langfors gren (i den nuvarande staden Kotka) efter Birger Jarls korståg i 1249 och vilket troligen räckte sig vidare österåt till Vekkelaks ganska omedelbart därefter.

Den nämnden, till vilken konungen hade skrivit innan maj 1418 och till vilken en Erik Laurensson hörde (Åbo Domkyrkans Svarta Bok, 9.5.1418, nr. 378, s. 284; se också SD 3, s. 328), kunde vara Åbo Landsrätts konungsnämnd, emedan Landsrätten nämndes första gången i 1414, men den nämnden, till vilken Erik Larsson i Vekkelaks hörde i 1396, var troligen en lagsagas nämnd, emedan Erik av Pommern kröntes i 1397, varför han troligen inte kunde ha grundat Åbo Landsrätt redan i 1396.

Åbo Landsrätts konungsnämnd kan ha tagit en del av lagsagans tolvmannanämnds funktioner, kanske även nempdemän.

I ett annat brev från året 1430 (FMU 3.11.1430, nr. 1980, s. 475; se P ovan) nämnas en väpnare Erik Laurensson som en av de "Forskaelamanne", som var:
 

"Olaff Anderson, Gisle Storbjörnsson, Erik Laurensson, Jop Jonsson, Olaff Balk, Gunnar Skarpenberg, Hemming Koog, Jop Lap, Nils i Böle, Björn Gök, Nisse Jopsson, Waldemar i Lapsaböle, Knut Jönsson" (6 första nämnas som Väpnare liksom enligt konung Magnus landslags första tingsbalk borde vara; se Koskinen, 1884, Hist.Ark. VIII [92], s. 8). Knut Jönsson var "landzinsdomare".

Emedan den Erik Larsson, som fick gods i Vekkelaks kyrkas malm, var "nempdemann i Wekelax" (Hausen: FMU 21.3.1396, s. 465), är det inte uteslutet, att Erik Laurendzson och Erik Laurensson, som nämnas i de ovannämnda breven som en av de, som "tha i nempdene satho" (Åbo Domkyrkans Svarta Bok, 9.5.1418, nr. 378, s. 284) och bland de "forskaelaemanne" (Hausen: FMU 3.11.1430, nr. 1980, s. 475), är densamma som Erik Larsson i Vekkelaks. Att "nempdene" var densamma som de "forskaelamanne" föreslås av det följande: 1) tre medlemmar i "nempdene" i 1418 är med också bland de "forskaelamanne" i 1430 (Olaff Andrisson, Erich Laurendzson och Hemming Koogh), 2) "nempdene" har 12 medlemmar och det finns 12 "forskalamanne", 3) både "nempdene" och "forskalamanne" delar justis. "Nempdene" ser ut att ha varit ett officiellt organ av hög nivå, emedan i brevet 9.5.1418 nämnas, att unionskonungen (Erik XIII, konung av Danmark, Norge [inkl. Island] och Sverige [inkl. Finland], dvs. konung av hela Skandinavien från de grönländska kolonierna till Viborg och Karelska näset) själv har skrivit ett brev till medlemmar i "nemdpene".

I vad kommer till Jop Jonsson bland de "forskaelamanne", ser det ut, att han kan vara den samma som den "Gudsbonde" Jop Jonsson, som tre år tidigare i 1427 sålde sin hustrus, Mätta Dansdotters, ärfvelott i Märgä i Halikko till hennes broder, Jöns Dansson, i ett brev daterat i Vekkelaks 17.2.1427 (FMU nr. 1828). Jop Jonsson kan därför ha varit från Vekkelaks liksom Erik Larsson. Jop Jonssons frus bror, Jöns Dansson, som sålde det ovannämnda godset i Halikko vidare till biskop Magnus Tavast (FMU nr. 1935, daterat i Viborg 15.2.1430) och som hade i sigillet en sinister-vänd beväpnad hand (FMU nr. 1935, 15.2.1430, Hausen: Finlands medeltidssigill nr. 142), tydande på att han och hans syster Mätta Dansdotter också hörde till Tavast-släkten, kan ha varit den Joen Dansson, som nämnas bland vittnen i Carl Ulvsson Sparres (av Tofta) brev till Erik Larsson 21.3.1396 (FMU nr. 1057) och kanske den riddaren Jon Dansson, som hade pantsatt sina gods i Tjust i Småland (SDs huvudkartotek nr. 10680, 5.6.1375, SD 8774). Att biskop Magnus Tavast har köpt sina släktingars gods i Halikko tyder på någonting likadant, som hade hänt två år tidigare, innan 10.6.1425, när biskop Magnus hade köpt gods från sina släktingar för att grunda en ny kapell, den Helga Lekamens Kapell (nuförtiden Tavastska koret), i Åbo Domkyrka (Jaakkola, 1950, "Suomen myöhäiskeskiaika I", s. 312, se också SDk nr. 20398 ). Det ser ut, att biskop Magnus har gett också det här godset till Helga Lekamens Kapell (Anthoni, 1970, s. 314, "Märy" = Märgä).

En Jop Jönsson var 6.5.1409 en skolmästare i Viborg (SDk nr. 17186, SD nr. 1061). Emedan Viborg och Vekkelaks hörde till samma administrativa området, är det inte uteslutet, att skolmästaren Jop Jönsson (Jacobus Johannis) och den Jop Jonsson, som sålde sin hustrus jord i 1427 i ett brev daterat i Vekkelaks (FMU nr. 1828), var en och samma personen.

En Jeppe Jønsson var rådman i Stockholm i 1448 och dog i 1454 (18.11.1448, 19.6.1454, Stockholms Stads Jordebok 1420-1474, nr. 343, 343a, s. 173-175).

Det är möjligt, att Olaff Andrisson är den frälsemannen Olof Andersson (ÄSF I:46b), som var fader till Valborg Olofsdotter, "en närskyld fränka" till riddaren Nils Korke (Kurck, FMU nr. 1983) och Greger Bengtssons (Folkungaättens oäkta gren [ÄSF I:46b]) fru (gift 25.11.1430). Att den frälsemannen Olof Anderssons dotter har blivit gift i 1430 visar, att hans fader har kunnat leva i 1418 och 1430, när Olaff Andrisson nämns bland de som "i nempdene satho" och bland "forskalamanne". En Olof Anderson, som levde 1405, hörde till den åländska Kodbolstad-släkten, vars en medlem, Björn Pålsson, fick 1.9.1420 Nordens äldsta kända adelsbrev med ett målat vapen, inte frälsebrev, av konung Erik XIII (Ramsay, 1909, s. 237). En Olaf Andirsson van Lasvorn känns också i 29.9.1400 (Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 15478) och en Olaff Andrisson var känd som en borgare och rådman i Stockholm (t.ex. 26.3.1424, 16.12.1448, 4.11.1450, Stockholms Stads Jordebok 1420-1474, utgiven av Kongliga Samfundet för utgifvande af hankdskrifter rörande Skandinaviens historia med understöd af Stockholms stad genom Hans Hildbrand, Ivar Haeggströms Boktryckeri, Stockholm, 1876, nr. 28, 345, 393, ss. 25, 176, 197). Också en Andris Olafsson Brand, som i princip kunde vara Olaf Andrissons son, har existerat i 1444 (20.1.1444, nr. 225, Stockholms Stads Jordebok 1420-1474, s. 124).

Jacob Pederssons identitet är inte klar, men en Jap Petersson var make till Karin Olofsdotter (Stjärnkors) i början av 1400-talet i Sagu, Egentliga Finland (Anthoni, 1965, i: Wernstedt-Gillingstam- Liljeholm: ÄSF, s. 200). En Jakob Pedersson Ille (nr. 60) var 1472-1485 lagman i Söderfinne (Ramsay, 1909, s. 206), men det ser ut, att han har varit för ung i 1418 för att sitta i nämnden.

Olaff Balks identitet känns: han är son till Björn Balk, Finlands biskop, som använde ämbetsnamnet Bero II (Ramsay, 1909, s. 15). Olof Balk nämnas som nämndeman i Töfsala 1380 (Arwidssons Handlingar II, se också Ramsay, 1909).

Gunnar Skarpenberg hörde av allt att döma till den danska Skarpenberg (de Scharpenbergh, även Scharffenberg och van Scharpenbergh)-släkten, vars en medlem, riddaren Johan Skarpenberg, hörde i 1397 till Drottning Margaretas närmaste män och var en annan medlem var Henning Scharpenberg, "Domprost der Kirche zu Riga" (von Toll, R.- Schwartz, P., 1879, "Chronologie der Ordensmeister über Livland, der Erzbischöfe von Riga und der Bischöfe von Leal, Oesel-Wiek, Reval und Dorpat", In. Est- und Livländische Brieflade, 27.6.1424, III Theil, s. 179, Riga, Commissions-Verlag von J. Deubner). Den här släkten var ursprungligen lauenburgisk uradel (känd sedan 1272, Raneke: Svenska medeltidsvapen II, s. 607) och hade i skölden en röd-vit schackrutad pilspets ginbalkvis på blått fält (Raneke: Svenska medeltidsvapen, del II s. 607).

Gunnar Lapps och Jop Laps identitet är inte klar, men på Åland levde en frälsesläkt med namnet Lapp (Henrik Jönssons ätt), som kändes redan på 1400-talet (Ramsay, 1909, s. 254).

En "danneman" Gisle Storbjörnsson från Ål, Åsunda härad, Uppland, nämnas 1428, dvs. samtidigt (D 246, s. 217 (1), SMP; se Raneke, 1982, s. 551). Han var den ända medeltidspersonen, som hade en båge med en pil i sitt vapen (Raneke, 1982, s. 551).

Det är möjligt, att landzinsdomare Knut Jönsson (FMU 3.11.1430) är densamma som den samtidigt levade riksråd Knut Jönsson, som hörde till "Tre Rosor"-släkten, som var västgötalagmannen (Gillingstam 1965, i. Wernstedt: Äldre Svenska Frälsesläkter, del I, häfte 2, s. 175), och som var levande ännu 1438 (FMU, nr. 2265; Svenska medeltidsregester nr. 677).

Emedan ordet "Koog" menar det landet som har vunnits av sjön med avstängningen och torkandet speciellt i Nord-Tyskland och Nederländerna, är det inte uteslutet, att Hemming Koogh hade kommit från Nord-Tyskland eller Nederländerna. Det här stöds av det, att skandinaverna inte ofta använde ett efternamn på 1300-talet. Emedan en Mathius Kogger har kallat sig "underlagman i Österland" i 1352 (SDk nr. 6468, 18.10.1352b, DS 4857), är det intressant, att i båda ovannämnda breven tillsammans med Erik Laurensson nämnas en Hemming Koog som en medlem av "nempdene" (Hemmer, R., "Lagmän i Karelen under medeltiden", ss. 241).

På basis av den ovansagda, ser det inte uteslutet ut, att nempdeman Erik Larsson i Vekkelaks levde ännu i 1430, var en väpnare och medlem i konungsnämnd i Landsrätten i Åbo, och hörde till Österlands ledande grupp med kontakter till konungen ("konungens brev till de 12, som i nempdene satho") och kyrkans ledning (via biskop Beros son Olaff Balk), och till de danska (via Gunnar Skarpenberg) makthavarna och de tyska (via Hemming Koogh) handelsmän.
 
 

R. Erich af Kumos, "lagmans doom hafwandis öfver öster Nylandh å herr Clavus Fläminge riddares wegna" (se P och Q)

I mars 1414 höll en Erich af Kumos (Kumo, Cuma = Kokemäki på finska [se här], en gammal prehistorisk och medeltida ort, där en borg, "Aborch" och en biskopsgård, "Curia Kumo", byggdes redan på 1200-1300-talen, Mäkinen, V., 1975, "Suoomen vanhat linnat", ss. 136-137), "lagmans doom hafwandis öfver öster Nylandh å herr Clavus Fläminge riddares wegna", ting i Pernå och skrev det följande (FMU nr. 1428, 3.3.1414):

 
"Thet skall allom witterligit wara, att thet sin jagh Erich af Kumos, lagmans doom hafwandis öfver öster Nylandh å herr Clavus Fläminge riddares wegna, ting hölt med almogen i Perno a[r]eno epter Gudz bördh MCDXIIII, sabbato ante dominicam Reminiscere, i herr Tord Bondes Järichsons (!), riddara, närvaru och fleere goda manna, stodo thenne xii å tinge: Hans Hoornhuus, Lasse Olufson, Jönis Olefson, Magnus Carlson, Peder Jönis i Labbaby, Mickel kedilmästare, Eskill Hinderson, Magnus Busa, Madtz Buck, Olof Blyberg, Peder Ragwaldson, Jönis Hölwisason, hwilcka nempdh woro i landz syyn effter Jngolf Diegns häredzhöfdinge döme att skilia the delo, som mellan sancti Laur[en]s capell war i Lappträsk och Oluf Jngemarsson um fiskiewatnet, som kallas Tafwistmaya; witnade swå, att the hafde funnit gamal råå ther i mellan. Först raa war i bärgit i Lappträsk och att endelagde steenar och sidan i holmen, och ther lagde the sin handawerk till ther, epter som Oluf Jngemarson brööt upp både gambl råå och nya. Swå witnade och thenna xii tå i nempden såto: Labberads fader [i] Ijdelax, Hendrich Öfwe, Olef Helsingsson, Olef Fredrichsson, Torkill Gregellson, Jönis Rudi, Mickell Eskillsson, Jonis Brunka, Jönis Swart, Henrich Widfors och Mickell Swänson, att swå sandt wara och att för mångom åhrom hafde thenne xii män lagliga stadfäst the förbenämbda råå; thes stodo och till thenna goda män Mickell och Mickel skinnare, som sancti Laur[en]s capells hemmulsmän waro um samma watn. Ty epter thenne twinna xii ransakan, witnom och eede, som the swäria skulu, tå edzört warder, thå dömbde jagh the förbenembde råå staduga och fasta och af Olef Jngema[r]sson xl [mark]:r för rååbrutit, och förbiuder hwariom manne the råå epter mehr hindra eller qwälia, wedh sine 6 [mark]:r för min doom. Datum anno, die et loco prenominato, meo sub sigillo."

I det här brevet är det värt att notera, att det talas om  "lagmans domhavande i öster Nyland". Det här är intressant, emedan Claus Fleming själv även kallades "lagman över Österfinland" i 1405 (SDk nr. 16412, 14.2.1405, SD 536) och redan 73 år innan honom, i 1332, kallades en Björn "lagman i Östra Finland" (SDk nr. 3890, 14.6.1332, DS 2929). Det här lagmans domhavande i öster Nyland nämnt i 1414 (FMU nr. 1428) gäller klart i Viborgs dåvarande läns område, vilket föreslår tillsammans med referenserna i 1332 och 1405, att det har redan tidigt funnits ämbetsmän, som har tagit hand om lagmans uppgifter i öster Finland, fastän det talas om en separat lagman i Karelen bara efter 1447 (FMU nr. 2698; FMU nr. 2963; Hemmer, R., "Lagmän i Karelen under medeltiden", ss. 239-240). Fastän Finland har troligen delats till två lagsagor bara i 1410 (FMU nr. 1339) - 1435 (ÅSvB nr. 456; Hemmer, R., "Lagmän i Karelen under medeltiden", ss. 243), har antagligen lagmans uppgifter delats till mera än en person på basis av lagsagornas olika geografiska delar.

Det borde också noteras, att bland dem, som stod på tinget var

1) Jöns Olofsson (en Jöns Olofsson var broder av Hans Olofsson tho Weckelax eller Hans Olvesson, nämnas 9.10.1430 (FMU II:470, nr. 1974), 19.1.1431 (FMU III:3, nr. 1994) och 11.8.1432 (FMU III:37, nr. 2050), en son av Elsebe Vrolisches eller Elseby Frölischsdotter och en okänd Olof ),

2) Madtz Buck (åtminstone tre med namnet Mats Bock har hört till Brandstaka-Bock-släkten på 1500-1700-talen, Korhonen, 1981, s. 164)

och att bland de vittnena var

3) Labberads fader i Idelax, som har föreslagits att vara Fader Huggenssons, Huggut-släktens tidigaste kända stamfaders avkomling (Anthoni, 1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, s. 116)

.
Erich af Kumos nämndes också 25.6.1415 (ÅSvB nr. 352, s. 262) som en av 15 män, som kom till Landsrätten i Åbo. Han nämndes i detta sammanhang tillsammans med Vilkin af Kumo, vilket föreslår, att Erich af Kumo och Vilkin af Kumo var släktingar, kanske en fader och son. I det fallet skulle Vilkin af Kumo ha patronymen Eriksson.

I 1551 har Jöns Knutsson Kurck, lagman i Österbotten och Satakunta, vidimerat på Måns Nilssons, häradshövdings i Kumo härad vägnar, den 24.2.1534 utgivna dombrev, att Erik Hulckin med sina skiftesbröder fritt skulle njuta och bruka Sarenma, som hans farfader, far och han själv av ålder haft i sina händer, "så att ingen minnes huru de hade det fått" (Bidrag till Finlands historia III, ss. 266-267, nr. 338). Emedan Måns Nilssons (senare också Viborgs befallningsman) syster var gift med Sigfrid Hansson Wilkin, vars farfars far var Erik Larsson, nempdeman i Vekkelaks i 1396 (Ramsay, 1909), och Hulckin = Wilkin, talar existensen av den här Erik Hulckin "af Kumos" för den här hypotesen.

Platserna med namnet "Sarenma" (Saarenmaa) finns 5 stycken i Finland:

1) i Punkalaidun, mellan Huittis och Humppila (Suomen tiekartasto, Oy VP Ab, Helsinki)
2) mellan Ulvsby-Björneborg och Eurajoki, nära Kumos (Suomen tiekartasto, Oy VP Ab, Helsinki)
3) i den nuvarande Tammerfors (Suomen tiekartasto, Oy VP Ab, Helsinki)
4) i den nuvarande Jyväskylä (Suomen tiekartasto, Oy VP Ab, Helsinki)
5) någonstans i Raseborg härad (Dipl.Fenn. nr. 2913, 4.8.1452, Raseborg härads dombok 1736, fol. 6v, "två grannar i Pilpala i Loppis uppgav ett stycke jord, Sarenmaa kallad, liggande inom vissa rår, vilket blivit dömd under dem").

Också andra personerna med namnet Wilkin eller Wilck eller någon annan variant av namnet har existerat i Satagunda, speciellt de följande i Leijstilä ca 10 km från Sarenma nr. 2 (Suvanto, S., 2001, Satagunda personregister i http://www.narc.fi/suvanto, Nationalarkivet; Ulvsby: http://www.narc.fi/suvanto/sivut_1506-1709_ULVILA.pdf ):

1) Vilck Aruidsson (Lk 9.2.1551)
2) Anna Vilck (A-S mp: kk 29.6.1552): troligen Vilck Aruidssons änka
3) Michill Wilcke (Sak kk 7.7.1567)/Michil Vilckesson (Silverskatteregister 1571), Anna Vilcks son
4) Oloff Vilkesson (lm Ulvilan lk 17.2.1470, FMU IV 3413, VA orig. perg.)
5) Jons Wilck Willeby (Sak tk 22.3.1564)
6) Wilck Larson (1558)/"Vilck colonus" (1557)

den följande i Huittis ( http://www.narc.fi/suvanto/sivut_1138-1313_HUITTINEN.pdf ):

7) Oleff Vilcki (1540-1552), som hade bosatt sig i en ödesby (äv 1540: 1/2, 1541: 11/2. Karja 1540: hev 1, härkiä 2, le 3, nk 1, la - , ny 7.5. Olof Vilki mk 1542, Oleff Vilcki mk 1544,1546, Oleff Wilckinen mk 1552.
8) Knut Mårtensson Wilki i Vilkkinen (mk 1540-65, pm 1557, kym 1558-61, 1563. Äv 1540: 1, 1541: 2, 1561: 1 3/4. Karja 1540: hev 1, härkiä 2, le 6, nk 1, la 3, ny 10.875. Kym (panneja) 1558: ruis 1/4, ohra 1/4; 1559: ruis 1/4, ohra 1/6. Lv 1557-61 ka 2 1/5. Knutt Vilkinen mk 1546, 1552, kym 1558, Knutt Vilchi mk 1554, pm 1557, mk 1558, Knutt Wilki kym 1559, Knut Vilcki mk 1559, 1561, kym 1563-64)
9) Siffred Knutsson Vilkin (kym 1562, 1564- . Sigd Vilcki kym 1562, Sigd Vilkÿ kym 1565-67, 1570, Sigd Vilkin kym 1569. Lv 1562: 2. Hv 1571 Siffre Knutsson ku 3, hev 1, le 1, nk 0-2-1-1, la 2, oa 40:7, ny 5.25.)

den följande i Euraåminne:

10) Per Vilckasson/Per Vilcka vv. 1540-1558 (mk 1540-58, kym 1548, 1557-58, äv 1540:2½, 1541:3, 1546:4½, 1554:5½. Karja 1540: hev 1, härkiä 2, le 6, nk 2, la 12, ny 12.5. Peder Olss. mk 1541, 1546, Peder i Sasseby mk 1552, Per (Pedher) Olss. mk 1554-55, 1557, nebb 1560, Per Oleffss.mk 1558. Nebb 1547 Per Oleffs. 6, nebb 1552 Per Olsonn 5, nebb 1553-54 Per Olss. 5-5, nebb 1557-58:3-4. Kym 1548 A-S mp: kk 23.7.1550 Per Olsson i Sassila lk 11.2.1551 Per i Saszbij (sak.l.: Sassi, Saxby?) hade inte grundat en humlegård, fastän det var konungens order, Sk 14.12.1552 Peder Vilcka (sak.l.: Peder Sassilast), 6 synesmän - av vilka en var Per Vilckasson i Sassöö – att forska om Peder Vilckasson hade en del i den kvarnen, som Martti Väipäre hade byggt. Lm Per j Sassöön sk 11.12.1553, Per j Sassöö tk 24.1.1554.)

den följande i Loimijoki:

11) Clemett Vilcki i Vilki godset i 1541-1552 (mk 1541-52, äv 1541:2½. Clemet Polss. mk 1541-42, Clemett Vilcki mk 1544, 1546, Clemet Vilcki mk 1552.")

de följande i Övre Sastamala:

12) Jons Vilkinen (1540-43, äv 1540: 1½, 1541: 3  Jons Olsson mk 1540, Jons Vilkinen mk 1541-42.)
13) Erich Vilcki i 1544-52 (äv 1544: 3. Erich Vilcki mk 1546, 1552)
14) Simon Ersson Vilchi 1553- (äv 1553: 3½, 1558: 3. Kym (panneja) 1558, ruis 1/6, ohra ½; 1559 ruis 1/4, ohra 1/4. Lv 1558: 4. Simon Ersson
Vilchi mk 1554, Simon Ersson Viskeki (?) mk 1553, 1556, Simon Ersson mk 1555, 1558, Simon Erichsson kym 1558, 1561, mk 1559, Simon Vilkine kym 1559, Simon Ersson kym 1562-63, 1565. Sak tk 1560 Simon Vilchinen, sk 1560 Simon Vilchinen, kk 1565 Simon Vilckinen Selkis ej humlegård, kk 1568 Simon Erichsson ibm (Selkis) Simon Erickson i Ylisastamala osti 1566 Turun voudilta suolaa, VA 1043 f. 22v. Hv 1571 Simon Ersson ku 5, hev 2, le 4, nk 1-0-0)

i Kangasala i Vilckileby (Vilkile mk 1540-41, 1543, Vilkilä mk 1542, 1556-60, Vilckilä (Wilckilä) mk 1544, 1546, 1552-55, 1561-62, 1564-71, lv 1557, pm 1558-62, 1564-71. Vilckileby pm 1563) delen:

15) Oleff Larsson Vilcki (mk 1540-72, pm 1558- . Äv 1540: 2, 1541: 3, 1544: 2½. Karja 1540: hev 1, le 9, nk 5, la 6, ny 14.25. Oleff Vilcki mk 1546, 1552, Oluff Vilckilen mk 1561, Oleff (Oluff) Larsson pm 1558, 1568-69, Olaff (Oluff) Larss. pm 1559, 1561-67, 1570-71. Lv 1556-59: ?-6-6-4½ / 1561-62: 1½-3 / 1564-71 ka 2½. Lm Oluff Vilcki kevk 2.6. 1551, Oleff Vilckii Orivesi 24.8.1554. Sak sk 12.1.1561 Oleff Vilki fick bön för erövring av land från Mickel i Eväjärvi, kk 22.10.1566 Oluff Vilcki)
16) Michell Olufson Vilchi (mk 1573-84. Sak stk 5.5.1556 Syväjärven Heikki (talo Ib) t > Michell Vilchi, tk16.3.1560 Marcus Loi_apoica (Kuoreveden Pitkäseltä) t > Michel Vilckilen. 1557 Michel Wilkilen, VA 2032 f. 13. Hv 1571 Vilkilä: Michel Olufson ku 6, hev 2, le 3, nk 1-2-0-0, la 1, oa 66:- , ny 8.625.)
17) Oluff Michelsson Wilckilen  (mk 1585-1612. 886 Sak tk 21.3.1564)
18) Lasse Larsson Vilchi (mk 1540-72, pm 1558-64, 1566- . Äv 1540: 2, 1541: 3, 1544: 2½, 1553: 3, 1557: 2½. Lasse Vilchi mk 1553-55, Lasse Vilki mk 1556. Lasse Larss. (Larsson) pm 1566-71. Lv 1556-59: ?-8-2-6 / 1561-62: 2½-6 / 1564: 8 / 1566-71 ka 2 2/3. Ek 1553 Lasse Vilchi 1 leiv. haukia, VA 130a f. 23. Ek 1554 Lasse Vilchi 1 leiv., VA 1972 f. 70v. Ek 1555 Lasse Vilchi 1 leiv., VA 1978 f. 68. Ek 1556 Lasse Vilchi 1 leiv., VA 1998 f. 43v. Ek 1557 Lasse Vilki haukia 1 leiv. ja ruokakalaa 1 leiv., VA 2030 f. 34v.
Oleff oc Lass Vilchi VA 2092 f. 3. Lm Lasse Vilckii Orivesi 24.8.1554. Sak kk 8.7.1559 Lasse Vilkilen, sk 12.1.1561 Lasse Vilki, tk 21.3.1564 Lasse Vilckilen)
19) Sigfred Larsson Vilchi (mk 1573-84, pm 1565. Pm 1565 Sig Larss. lv 2 ½. Sak Oriveden rovtk 9.1.1551 Sigdt Larsson Vilkilän t, Sk 7.11.1555 Sigfred Vilchi. Sk 17.12.1563 Sig Larsson Wilckilä, sk 12.1.1570 Sigd Larsson Vilckilen Hv 1571 Vilkilä: Sigfred Larsson ku 40, hev 2, le 9, nk 0-4-0-3, la 10, oa 195:-, ny 17.75.

Det är troligt, att de här med namnet "Wilck" eller dess variant i Satagunda  har varit Erik Hulckins (Hulckin = Wilkin) "af Kumo" släktingar, emedan speciellt Lejstilä och Sarenma ligger bara 10 km från varandra, och Huittis, Euraåminne och Loimijoki ligger inte fjärran från Sarenma.. Willeby (Villilä) är granne till Lejstilä. Om Erik Hulckin, vars rätt tillsammans med sina skiftesbröder till Sarenma bekräftades av Måns Nilsson, vars syster Elin var gift med Sigfrid Hansson Wilkin, var en släkting av Sigfrid Hansson Wilkin, är då alla ovannämnda kanske hans släktingar. I det fallet skulle det vara möjligt, att den Wilkin-släkten, vars stamfader nempdeman Erik Larsson köpte Bredskalleby i Vekkelaks i 24.6.1383 och fick Vekkelaks kyrkas malm 2.2.1396, hade sitt urpsrung i Kumo-Ulvsby området.

Tyvärr känns inte vapen av de Wilckins/Hulckins/Wilcks i Nedre Satagunda. Inte heller känns några med namnet "Wilkin" med dess varianter i Satagunda innan 1383, när Erik Larsson förekommer först i Vekkelaks eller överhuvudtaget under medeltiden.

Det ser ut att en långvarig tvist om rån mellan Lejstilä och Willeby har uppkommit.

Man vet inte mycket om "Sarenma".

För den här hypotesen talar, att

1) den här Erich av Kumos agerade som lagmans domhavande, dvs. i juridik liksom nempdemännen,
2) att han agerade i Östra Nyland, vars gräns var i 1249 i Kymmeneälvens Langfors gren (i den nuvarande Kotka 25 km väster om Vekkelaks kyrka) och troligen räckte vidare österåt ganska snart därefter (se nedan).
3) att Erich af Kumos nämndes tillsammans med en Vilkin af Kumo (präst) i samma brevet i 1415, föreslående, att Vilkin af Kumo kan vara Erich af Kumos son eller annan släkting
4) Erich af Kumo har levt samtidigit som Erik Larsson i Vekkelaks
5) i 1551 levde i Kumo härad en "Erik Hulckin" (Wilkin), vars rätt till hans gods förstärktes av ett dombrev 24.2.1534 och det här dombrevet förstärktes av häradshövding Måns Nilsson, vars syster var gift med Sigfrid Hansson Wilkin, Erik Larssons i Vekkelaks sonsons son
6) Personerna med namnet "Wilkin" eller någon av dess varianter har existerat i Satagunda redan i 1415 (Vilkin af Kumo) och i 1470 (Oloff Vilkesson: lm Ulvilan lk 17.2.1470, FMU IV 3413, VA orig. perg.), dvs. när Erik Larsson i Vekkelaks och hans söner har levt.

Mot den talar:

1) att Eriks av Kumo patronym känns inte
2) att det finns ingen orsak att tänka, att Wilkin-släktens vapen med "gules chevron or" har sitt ursprung i Satagunda

Den här hypotesen är trovärdig, emedan distansen mellan Vekkelaks och Satagunda är bara ca. 300 km och Satagunda som ett bosättningsområde är äldre (från 1100-talet, enligt några även tidigare) en Östra Nyland eller Väst-Karelen, inkl. Vekkelaks. Om de med namnet "Wilkin" kom till Vekkelaks från Satagunda, måste det frågas, varifrån kom dem till Satagunda och när. Det är möjligt att forska, om de med namnet "Wilkin" eller någon av namnets varianter i Vekkelaks och i Satagunda har en gemensam förfader, med hjälp av Y-kromosomens haplotyper. Vekkelaks Wilkins Y-haplotyper är på kommande. Det finns en släkt med namnet "Vilkki" i Satagunda även i dag, men om deras Y-kromosomens haplotyp känns, är oklart. 

Om någon med efternamnet "Wilkin" kom till Vekkelaks från Satagunda på 1300-talet, skulle det se ut, att hörandet till frälseståndet började i Vekkelaks, emedan inte mycket tyder på, att de med namnet "Wilkin" i Satagunda hade frälsegods på basis av vad man vet om dem från 1500-talets dokumenter. Det här skulle vara naturligt, emedan i Vekkelaks på Karelens kust var man tvungen att vara färdig för försvar i alla fall. Alsnö stadgan, som hade givits 103 år innan Erik Larsson köpte Bredskalleby i 1383, gav frälserätter till dem, som skulle utrusta en häst och man till konungens armé. Om någon av Satagunda Wilkins hade kommit till Vekkelaks i 1383, skulle han troligen i alla fall ha utrustat sig med en häst och vapen för gränsoroligheternas skull och på det sättet ha kommit till Alsnö stadgans krets.

S. Erik Laurensson murmästare

a) Laurens murmästare, Erik Laurensson murmästare och Morten murmästare i Stockholm

Det känns en Erik Laurensson murmästare i Stockholm i 1466 (Stockholms Stadsböcker från äldre tid, räkenskaper, 3. serien, del I, Skotteboken 1460-1468, s. 240). Han nämnas i kapitlet "Westan mwr". I samma kapitlet nämnas också en Laurens murmästare, också i 1466 (Stockholms Stadsböcker från äldre tid, räkenskaper, 3. serien, del I, Skotteboken 1460-1468, s. 237). Senare i 1467, nämnas i kapitlet "Wester quarter" en Erick Laurensson igen (s. 273), troligen densamme.

Erik murmester nämnas också i 1460 (s. 25, "westan mwr Inchoatum"), 1461 (s. 68, "westan mur"), 1463 (s. 104, "westan mur"), 1463 (s. 141, "wester quarther"), 1464 (s. 174, "westher quarter") och i 1465 (s. 206, "westan mwr").

Erik murmestere känns också i 16.4.1466 från Stockholms Stads Jordebok (1420-1474, Stockholms Stads Jordebok 1420-1474, utg. av Kongl. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia med understöd af Stockholms stad genom Hans Hildebrand, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1876, s. 332-333, nr. 663), när han köpte en tomt i "sancti laurense gatu" i Stockholm och 5.2.1466 nämndes också en Erik Laurenssen som följande:

"Anno domini Mcdlxsexto feria quarta proxima post festum purificacionis marie kom vpa radzstugunne Anders birgessen i Walby sitiande i Kyle soken fore fogaten Jes iwersen her Niels pederssen her Clawes wyse radene nerwarande och kendes ther meth beradne modhe wel fortenkt ath hustru Elin Øleffs dother Hans nielssens epterliffwe haffuer giordh honom ganske fulle nøgia och godhe redhe och erfskichting epter hans brodher fornempde Hans nielssen, gudh hans siel nadhe, bode vm løsth och fast swa ath honom alztinges full och all wel atnøger. Ther meth loth forscrifne Anders birgessen fore sik och hans brødre vegne Erik laurenssen och Bent laurenssen och alle thera erffuingo wegne och epterkomere alstinges frij quit lidugo och løss vm alle hendermere tiltallen til ewerdelige tiidh bode for fødhe och oføde, och loffuer jach vpa alles ware wegna och epterkomere fornempde hustru Elin och hennes arffuingo alstinges skadesløs och nøtlos athalle til ewigh tiid vthan alt argt eller nogre hielpparede. Thette aer begges theris wilkør och saemie och tha thetta inscreffs tha war ther ner oc offuer Arwedh mattessen hans sysken och barn (5.2.1466, Stockholms Stads Jordebok 1420-1474, utg. av Kongl. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia med understöd af Stockholms stad genom Hans Hildebrand, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1876, s. 332, nr. 662)."

I 1481 och 1482 (6.6.1481, 15.7.1482, nr. 944, 979, Stockholms Stads Jordebok 1474-1498, s. 70, 86) nämnas en Erik Mwramestare igen, i 1481 tillsammans med Laurens mwramestare, dvs. 22 år efter Erik Murmester nämndes för första gången och efter 15 års paus.  Det är möjligt, att det är fråga om samma Erik murmästare som i 1460-1466, men det är också möjligt, att Erik Murmästare i 1481 representerar redan en ny generation.

En Erick Laurensson murmester har betalat skatt i Stockholm i 1460-1468 (Stockholms Skottelängder, se Hall, T., Hidemark, O., Wikström, L., Adling, S., 1987, "Murmestarne. Murmestare embetet i Stockholm 1487-1987", s. 16), vilket talar emot hörandet till frälseståndet, men det här är inte nödvändigt i strid med att den vekkelakska Erik Larssons avkomlingar hörde till frälseståndet, emedan det är dock möjligt, att det var de senare medeltida Erik Larssons avkomlingar, som började rusta en man och häst mot frälserätter.

I kapitlet "Westan mur" känns också en Morten murmester i 1462 (Stockholms Stadsböcker från äldre tid, räkenskaper, 3. serien, del I, Skotteboken 1460-1468, s. 100). Morten murmester nämnas också i 1460 (Stockholms Stadsböcker från äldre tid, räkenskaper, 3. serien, del I, Skotteboken 1460-1468, s. 15, "Morten murmester quitade for skorsten i mesterhuset"), 1463 (Stockholms Stadsböcker från äldre tid, räkenskaper, 3. serien, del I, Skotteboken 1460-1468, s. 136, igen i "Westher Quarter"), i 1461, 1462, 1463  (Stockholms Stadsböcker från äldre tid, räkenskaper, 3. serien, del I, Skotteboken 1460-1468, ss. 73, 111, 147, nu "innan mur"). Morten murmester dog i 1464 ("Morten murmester aer døt", Stockholms Stadsböcker från äldre tid, räkenskaper, 3. serien, del I, Skotteboken 1460-1468, s. 170, "Swdrae quarter").

Erik Laurensson i Vekkelaks, som köpte Bredskall i Vekkelaks  på St. Johannisdagen i 1383 (SDs huvudkartotek nr. 12437, 24.6.1383; Johannes döpare är murarnas skyddshelgon), hade en son med namnet Mårten (Ramsay, 1909, s. 194) och hans fader hette Laurens. Den andra fasen i Vekkelaks kyrkas byggande med höjning av gaveln med gråsten och tegel hände efter Erik Larsson hade fått sina gods på Vekkelaks kyrkas malm, i 1400-talets början (Kivenoja et al., 1936, "Vehkalahti. 600-vuotisjuhlan muistojulkaisu, ss. 13-16, 24; FMU nr. 1054, 1057). Det skulle därför inte vara förvånande, om Erik Larsson, hans fader Lars och son Mårten var murmästare.

Morten murmester, som nämnas i 1460-1464 (se ovan), skulle väl kunnat ha varit en son av den Erik Larsson i Vekkelaks, som fick Vekkelaks kyrkas malm i 1396 (FMU nr. 1054, 1057). Att Erik Laurensson murmästare, som nämnas i 1460-1467 (se ovan), skulle ha varit den samme som Erik Larsson i Vekkelaks skulle kräva, att han var i 1467 åtminstone 86 år gammal (om han var 15 i 1396, när han fick Vekkelaks kyrkas malm). Detta är inte omöjligt, men det förutsätter, att det var inte Erik Larsson, som köpte Bredskall i 1383, liksom det har tänkts. I vad kommer till vem köpte Bredskall i 1383, utlåter Olof Eriksson Husgafvel i 1600-talets slut bara att "...Bredhskalla hafwa mina Förfäder för 300 åhr sedan af Ernest Nielsson Riddare köpt, som sielfua köpebrefuet, Dat: Wijborg S. Johannis dagh 1383 det nogsampt utwijser" (SDk nr. 12437). Olof Eriksson Husgafvel sade alltså inte, att det var Erik Larsson som köpte Bredskall, utan hans "förfäder", vilket kan mena likaväl Erik Larssons fader Lars eller även Erik Larssons mors fader. Carl Ulvsson (Sparre), Viborgs hövidsman, skrev dock till Erik Larsson liksom Erik Larsson själv hade köpt Bredskall (FMU nr. 1057).

Fastän Erik Laurensson murmester kan kanske ha levt samtidigt med Erik Larsson i Vekkelaks och Morten murmester har troligen levt samtidigt med Mårten Eriksson i Vekkelaks, är Laurens murmester som Erik Larssons i Vekkelaks fader litet mera problematisk. Nämligen, en Laurens murmester nämnas i 1442 (8.10.1442, Stockholms Stads Jordebok 1420-1474, utg. av Kongl. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia med understöd af Stockholms stad genom Hans Hildebrand, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1876, ss. 114-115),  1460 (Stockholms Stadsböcker från äldre tid, räkenskaper, 3. serien, del I, Skotteboken 1460-1468, s.17, 21, "Westan mwr Inchoatum") och en i 1461 (Skotteboken 1460-1468, s. 64, 65, "Laurens Olsson murmester" eller "Laurens murmester Zeuerins",  "westan mwr"), 1462 (Skotteboken 1460-1468, s. 101, "westan mwr"), 1463 (Skotteboken 1460-1468, s. 137, "westher quarter"), 1464 (Skotteboken 1460-1468, s. 171, "westher quarter"), 1465 (Skotteboken 1460-1468, s. 203, 219), 1467 (Skotteboken 1460-1468, s. 270, "wester quarter"), 1468 (Skotteboken 1460-1468, s. 313, "wester quarter") och en ännu i 1490 (13.12.1490, nr. 1155, Stockholms Stads Jordebok 1474-1498, s. 180). Den första Laurens murmester i 1442 kan i princip just och just vara Erik Larssons i Vekkelaks fader i 80 års ålder, men de senare med namnet "Laurens murmester" kan högst representera en annan generation av samma släkten eller har ingenting att göra med Vekkelaks.

Ändå är det intressant, att en Laurens murmästare och Olaff Bredzscalle agerar tillsammans som "maelis maen", när Ingeborg Hartviks lät up hennes tomt till Jøns muramaestara (25.12.1442, Stockholms Stads Jordebok 1420-1474, utg. av Kongl. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia med understöd af Stockholms stad genom Hans Hildebrand, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1876, s. 86).

Mester Laurens son hette Lasse Laurensson (Stockholms Stads Jordebok 1420-1474, 28.4.1462, nr. 636, s. 317). Måg av Lasse Laurensson hette Per Olsson (4.6.1471, Stockholms Stads Jordebok, nr. 729, s. 366). Lasse Laurenssons hustrus mor hette Lysebetta (Stockholms Stads Jordebok 1420-1474, 29.10.1470, nr. 735, ss. 368-369; Lysebetta = Elisabeth = Elsebe).

Murarmästare har behövts i Österland (Finland, Tavastland och Karelen) på 1400-talet, emedan en stor del av alla sydkustens medeltida stenkyrkor har byggts då, och även ett slott (Nyslott). Emedan det ser ut, att Stockholm var den enda nordiska stad, där murarna bildade ett skrå under medeltiden (Svanberg, J., 1984, "Murare i senmedeltidens Stockholm", i: Sankt Eriks Årsbok 1984, utgiven av Samfundet St. Erik, s. 9-20) och där 4 % av de skattskyldiga var murare (Svanberg 1984, s. 9), är det mycket möjligt, att när Vekkelaks kyrka byggdes, kom murarna från Stockholm, men på andra sidan har det antagits att t.ex. Pyttis kyrka ca. 50 km från Vekkelaks västeråt byggdes av munkarna av det estniska Padis cistensienser-klostret.
 

b) Murarnas vapen, märken och symboler

Junker-släktens vapen med en murgafvel/stengafvel/husgafvel skulle passa till figuren väl (Fig. 17a). Då borde det också frågas, om Junker-Husgafvel-släktens murgafvel-vapen ursprungligen var ett skråvapen. Lika väl borde det frågas, om Husgafvel-släktens gamla husgafvel-båge vapen, vars varianter har använts av Erik Larssons avkomlingar i Wilkin-Husgafvel-släkten (se tabell A), har varit ett skråvapen, fastän både Junker-Husgafvel- och Wilkin-Husgafvel-släkterna har hört till frälseståndet redan under medeltiden.

Ordet "gavel" ser ut att ha haft en speciell mening för de gamla tidernas murare. Nämligen, den instrumenten med vilket en murare finaliserade stenarna i byggnadens vägg hade en skarp med metall förstärkt ända liksom "en husgafvel". Den här instrumenten även har kallats "en gavel" efter dess form.

De nutida frimurarna, som ser ut att ha adapterat i en symbolisk anda några traditioner av den medeltida murarskrån men är dock naturligtvis en helt annorlunda saken än den medeltida murarskrån, har beskrivit "gaveln" som följande:

"The Common Gavel is one of the working tools of the Entered Apprentice Mason.  It is made use of by the Operative Mason to break off the corners of the rough ashlar, and thus fit it the better for the builder's use, and is therefore adopted as a symbol in Speculative Masonry...It borrows its name from its shape, being that of the gable or gavel end of a house; and this word again comes from the German gipfel, a summit, top, or peak ... The true form of the gavel is that of the stonemason's hammer.   It is to be made with a cutting edge, that it may be used to break off the corners of rough stones, an operation which could never be effected by the common hammer or mallet.  The gavel thus shaped will give, when looked at in front, the exact representation of the gavel or gable end of a house, whence, as has been already said, the name is derived." (http://www.phoenixmasonry.org/masonicmuseum/glossary/glossary_g.htm)

eller

"Gavel. An emblem in the degree of Entered Apprentice. It is a hammer with an edge such as is used by stone-masons to break off the corners of stones, in preparing them for the builder's use. In the Masonic system it is employed as a symbol by which the Mason is constantly admonished to divest his mind and conscience of all the vices and errors of life, thereby fitting his body as a living stone for that building, "that house not made with hands - eternal in the heavens." It is also an emblem of authority, and is used by the Master in governing the Lodge. It is sometimes erroneuously confounded with the setting-maul, which is quite a different instrument. The name gavel is probably derived from the German Giebel, the gable or apex of the roof - which its edge resembles. The form of the gavel used by the presiding officer of a Masonic Lodge varies in different sections of the country, as displayed in the annexed engravings, viz:- 1. Is sometimes found among our French and Spanish brethren, and is familialry known as the president's hammer; 2. The setting-maul, which is frequently found in use; 3. The stone-mason's hammer. This is the appropriate emblem of authority in the hand of the Master of the Lodge. The gavel is also called a Hiram." (Macoy, R., 1989 [1815-1895], "A Dictionary of Freemasonry", Gramercy Books, New York, s. 153)

eller

"The Common Gavel. This instrument, made use of by the operative mason, is for the purpose of dressing rough stones, as brought from the quarries in a rude and natural state, and preparing them, by the hands of the workman, as suitable for the builder's use. From this we see how appropriately applicable it is in its symbolical illustration and moral application in the science of speculative Masonry. This instrument, while presented as one of the working tool of an Entered Apprentice, is also placed in the hands of the Master, as the instrument of authority, by which he rules and governs his lodge; and any irregularity, improper or indecorous conduct, is instantly brought to a proper restraint under its influence." (Ernst, J., 1868, "Illustrations of the Symbols of Masonry, Scripturally and Morally Considered.", s. 73).

eller

"Gavel. An instrument of vital importance in the building trade and an emblem of power in a Masonic body." (Graham, E.R., 2001, "The History and Symbolism of Royal Arch Masonry"  s. 149)

eller

"W.M.:  The common gavel is an instrument made use of by operative masons to break off the superfluous corners of rought stones, the better to fit them for the builder's use; but we, as Free and Accepted Masons, are taught to make use of it for the more noble and glorious purpose of divesting our minds and consciences of all the vices and superfluities of life, thereby fitting us, as living stones, for that spiritual building, that house not made with hands, eternal in heavens." (Duncan, M.C., "Duncan's Masonic Ritual and Monitor", 3. upplaga, s. 41)
 

Det är också intressant, att Husgafvel-vapnets varianter från 1500-talet har bågen (arcus) på olika sätt i relation med husgafveln likadant som de tre första frimurargraderna har vinkelmåtten (vinkelhaken) på olika sätt i relation med passaren (fig. ß A) och att Husgafvel-vapnet och den 14. frimurargradens symbol ser ut att ha samma motiv (en gavel/en passare i gavelformen och en arcus, fig. ß B), men olikheterna mellan Husgafvel-vapnets varianter och frimurarnas gradsymboler är för stora att dra slutsatserna härifrån.

Vinkelmåttens position i relation med passaren i de olika frimurargraderna har sina rötter i hur de här två objekterna finns på bibeln, när en frimurare-novis eller frimurare går ed på sitt agerande i en initiationsrit till någon av graderna (Robinson, 1990, "Born in Blood", ss. 201-224).

En gavel av guld, Husgafvel-vapnets huvudmotiv, ser också ut att användas som en symbol av frimurarna (fig. ß  C), men det borde kommas ihåg, att den nutida frimurarorganisationen grundades eller kom till offentlighet bara i 1717 och de kända Husgafvel-vapnets varianter är från 1500-talet (Riddarhusets version känns redan på 1500-talet i kyrkoherde Jöns Wilkens sigill, Stiernmanska samlingens version är klart på basis av den heraldiska stilen från 1500-talet, Sigfrid Jönssons d.ä. sigill är från 1500-talet, se tabell A) och 1600-talets början (Sigfrid Jönsson d.y.). Om Husgafvel-vapnet hade alltså någonting att göra med frimurarorganisationen, skulle det ha sina rötter i tider, när frimurarorganisationen var ännu ett helt hemligt proto-sällskap, om det nu överhuvudtaget fanns innan året 1717.

Det borde också kommas ihåg, att mycket av den symboliken och traditionen, som de nutida frimurarna använder, kan ha formats bara efter 1717. Det är även inte helt klart, om frimurarna alls utvecklades av de medeltida murargillen (Robinson, 1990, "Born in Blood", ss. 188-200). Gaveln är dock i alla fall en instrument av en riktig operativ murarmästare.

Det första kända egentliga murarskråets vapen är känt från året 1472 och gavs av Wilhelm Hawkesloe, Clarenceux King-of-Arms, till "The Company of Masons in London". Den inkluderar än sparre, men är annars helt annorlunda än Husgafvel-vapnet. Fem varianter av det här vapnet känns:

1. Azure on a chevron between three castles argent a pair of compasses somewhat extended of the first (Mackey's Freemason Encyclopedia; http://users.1st.net/fischer/MacEncA3.HTM; )

2. A field of sablys, a cheveron silver grailed, thre castelles of the same garnyshed wt dores and wyndows of the feld, in the cheveron a cumpas of blak.
(The Builder Magazine, august 1929; http://www.phoenixmasonry.org/the_builder_1929_august.htm)

3. Sable on a chevron between three towers ar. a pair of compasses of the first (1472; Burke, 1842/1969, "The General Armory", Company of masons in London, s. 666)

4. Argent on a chevron azure between three castles ppr. masoned sa. a pair of compasses or (Burke, 1842/1969, "The General Armory", Company of masons in Edinburgh, s. 666)

5. Sable, on a chevron between three towers argent a pair of compasses open chevronways of the firstä  The Freemasonsâ Society (as given by Edmondson; http://heraldry.lordkyl.net/glossary/glossary_co.html).
 

En tysk murarmästare Moritz Ensinger har i 1482 använt i sitt vapen två passare på en stolpe (Hiekkanen, M., 2003, "Suomen kivikirkot keskiajalla", s. 29). Passaren av den tiden påminde inte mycket om en husgafvel.

Andra tyska murarvapen (inte heraldiska vapenbeskrivningar):

1. Hyttan i Köln: "Three crowns above two pairs of crossed hammers and crossed axes" (http://: www.phoenixmasonry.org/the_builder_1926_january.htm)
2. Hyttan i Strasbourg: "A bend with two hammers, charged with compasses and square, with an axe." (http://: www.phoenixmasonry.org/the_builder_1926_january.htm)

Benediktinermunkarnas byggningsverksamhet har redan tidigt varit märkvärdigt. Det första nämnandet av egentliga murarna i Sverige är från året 1287, när en stenhuggare, mäster Etienne de Bonneuil gjorde 5.9.1287 i Paris ett kontrakt, enligt vilket han och 10 andra mästare och 10 gesäller skulle bege sig till Uppsala för att leda arbetet med domkyrkans uppförande (Hall, T., Hidemark, O., Wikström, L., Adling, S., 1987, "Murmestarne. Murmestare embetet i Stockholm 1487-1987", ss. 192-193). Det stockholmska murarskråämbetets stadgor utfärdades i 1487, men det finns en notis i Stockholms stads tänkebok tydande på skråets existens redan i 1486 (Hall et al., 1987, s. 119).

Det har funnits marknad för även 20 murmästare i Stockholm på 1400-talet (Hall et al., 1987, ss. 16-18), men det kan ha hört till bilden att Stockholms murare har periodvis ägnat sig åt uppdrag ute i landet - som valvslagning i kyrkor (Hall et al., 1987, s. 17). Det var just valvslagning som började i Vekkelaks kyrka efter Erik Larsson hade fått Vekkelaks kyrkas malm i 1396 (FMU nr. 1054, 1057).

Det tidigaste kända svenska murarskråets vapen är från året 1693 (Stockholm, Hall et al., 1987, s. 241, se fig. ß). Det här vapnet innehåller en husgafvel (gavel, chevron couped, en avbruten sparre) som huvudmotiv liksom i Husgafvel-vapnet. Det här  skulle stöda hypotesen, att Erik Laurensson murmester i Stockholm var detsamma Erik Larsson, som fick Vekkelaks kyrkas malm i 1396 (FMU nr. 1054, 1057), just innan Vekkelaks kyrkas gavel förhöjdes och valvbågarna byggdes, men prövar det inte.

Representerar Husgafvel-vapnet en tidig version av den stockholmska murarskråns vapen?

Det borde noteras, att det här stockholmska murarvapnet från året 1693 är från tiden innan de spekulativa frimurarna kom till offentlighet i 1717.

Den första kända murarmästarens (Etienne de Bonneuil) i Stockholm vapen känns inte, men de följande släkterna med ordet "Bonneuil" i namnet finns i literaturen:

1. de Vernon-Bonneuil (adlad i 1482): "d'azur au croissant d'argent" (http://www.labanquedublason.com/)
2. Chabenat de Bonneuil, herrarna av Bonneuil sur Marne mellan 1650-1789: "D'argent à trois fleurs de pensée de pourpre, tigées et feuillées de sinople, au chef d'azur chargé d'un soleil d'or. (http://www.briantimms.com/chf/09iledefrance.htm)
3. Alexandre de Bonneuil (prestre chanoine de l'église cathédrale d'Angoulesme): "D'or à un chevron ondé de gueules" (http://perso.wanadoo.fr/jm.ouvrard/hozier/hozier19.htm)
4. Bonneville: "D'argent à la fasce d'azur, chargée de huit coquilles d'or (Luz, F., 1996, "Blasons des Familles d'Europe", s. 134)
5. Bonneville en Normandie: "D'argent à deux lions de gueules, posés l'un sur l'autre" (Luz, F., 1996, "Blasons des Familles d'Europe", s. 134)
6. Bonnevilles en Languedoc: "D'azur au lion d'or; au chef cousu de gueules, chargé de trois étoiles d'or" (Luz, F., 1996, "Blasons des Familles d'Europe", s. 134)
7. Bonneval en Limousin: "D'azur au lion d'or, armé et lampassé de gueules" (Luz, F., 1996, "Blasons des Familles d'Europe", s. 134)

De här vapnen är inte likadana med den stockholmska murarskråns vapen i 1693 och kan inte representera dess förebild.

De murarmärkena, som murarmästarna fick av skrået och som de gjorde till stenarna, som de hade påarbetat, är mycket enklare i natur än Husgafvel-vapnet eller Junkar-vapnet. De är inte heraldiska, utan hellre liksom bomärkena (http://freemasonry.bcy.ca/history/marks/freemasonsmarks.html; http://freemasonry.bcy.ca/history/marks/freemasonsmarks.html; http://freemasonry.bcy.ca/aqc/masonmarks/operative.html). Det här föreslår, att det i Husgafvel-vapnets olika versioner är inte fråga om sådana symboler, men på andra sidan har det funnits på Åland ett bomärke, som är mycket likadant med Husgafvel-vapnet (se fig. 28:If). Det finns exemplar om att murarmästarnas märken har tagits i bruk som släktsvapen.

Det finns inga uppgifter till handa om existensen om sådana murarmärken i stenar av Vekkelaks kyrka. Det är möjligt, att deras existens har inte alls forskats. Stenarna i de finländska medeltida stenkyrkorna har också lämnats ganska grova (Hiekkanen, M., 2003, "Suomen kivikirkot keskiajalla", s. 33). Det var säkert svårare att arbeta på granit än på kalksten.

I "Royal Arch Cipher", en lönnskriftkod, som användes av den "Royal Arch"-graden av frimurarna (York rit), betydde det gavel-formade alfabetet "_^" det alfabetet "w" (Duncan, M.C., "Duncan's Masonic Ritual and Monitor",  s. 248). Husgafvel-släkten använde också efternamnet "Wilkin". Användandet av alfabet i vapen hör dock inte till den strängsta heraldiken, men t.ex. Wiborg och Ulfsby städernas medeltida vapen innehöll en stor "W" (Rancken, A. & Pirinen, 1949, "Suomen vaakunat ja kaupunginsinetit", ss. 81, 85), och de medeltida sigillen av städerna Åbo, Raumo och Nådendal alla innehåller alfabet som en central motiv (Rancken & Pirinen, 1949, ss. 80-88), kanske även sigillet av Borgå (Rancken & Pirinen, 1949, s. 83). Det finns också några polska vapen med alfabetet "W" som huvudmotiv.

I Tempelherrarnas lönnskriftkod, som var klart släkt med frimurarnas "Royal Arch Cipher"-kod, betydde "_^" alfabetet "c" (Dale Fazzio, F., 2002, "Kompendium des Ritterordens der Templer von Jerusalem. Die Templer von der Gründung bis zur Gegenwart", ss. 64-65)

Märket "_^" kan också tyda på det arabiska numret "7", emedan det här numret skrevs liksom en sparre under 1400-talet, (se här), men också nummer hör inte till vapnen enligt den strängaste heraldiken.

För att undersöka, om "gules chevron or" generellt tyder på byggandet eller på en hemlig medeltida proto-frimurarorganisation (sparren antas symbolisera skyddandet i heraldik), efternamnen av de mera än 350 släkterna med "gules chevron or" i vapnet analyserades. Av de efternamnen av de mera än 350 släkterna, som har haft en "gules chevron or" i vapnet (se tabell 5), bara de följande kan ses ha något slags betydelse tydande på byggandet eller proto-frimurarna:

1. Husgafvel ("common gavel" = murarens instrument, http://www.phoenixmasonry.org/masonicmuseum/glossary/glossary_g.htm; Macoy, R., 1989, "A dictionary of freemasonry" [1. uppl. 1815-1895], s. 153)
2. Muhl alias Maule (engl. maul = gavel, Robinson, 1990, "Born in Blood", s. 208)
3. Sparre (takens stödande struktur, av träd)
4. Forkin (fork = gaffel = gafvel = gavel)
5. Montante (it. montare = uppresa, skaffa samman, Barezzani, C. & Kalmbach, A., 2002, "Dizionario finlandese-italiano-finlandese", s. 940; Lampén, L. 1978, "Suomalais-ruotsalais-suomalainen sanakirja", s. 223, 407)
6. Masson en Dauphiné et Suisse (fr. franc-maçon = frimurare, Lattunen et al., 2000, "Dictionnaire Finnois Français Finnois", s. 518; it. massone = frimurare, Barezzani, C. & Kalmbach, A., 2002, "Dizionario finl.-ital.-finl.", s. 643)
7. Duncan (Duncans rit i frimureri)
8. Obrador (sp. el maestro de obras = byggmästare, de la Torre Moral & Hammela, A., 2000, "Diccionario finés-español-finés", s. 945)

På basis av att bara 8 av de mera än 350 släkterna (tabell 5) med "gules chevron or" i vapnet har ett efternamn tydande på byggandet, kan den slutsatsen dras, att vapenmotivet "gules chevron or" själv indicerar inte släktens historia i kyrkobyggandet eller murarskrået eller proto-frimurarna. Analysen försvåras av att vapenbäraren kan ha någonting med byggandet eller proto-frimurarna att göra, fastän hans namn inte berättar det.

Att murarskrået har varit välorganiserat i England (en stadga för byggmästare,"Articles and Points of Masonry" i 1430; Hall et al., 1987, s. 192), det tyska området (regler i Regensburg i 1459; Hall et al., 1987, s. 188) och i Sverige (i 1487; Hall et al., 1987, s. 195) redan tidigt och att i skråens regler har ingått att ingen medlem av byggnadshyttorna fick "dela något sammandrag till den, som ej är av vårt handverk" och att de som ansvarade för hyttornas böcker ej själva eller genom någon annan fick utge eller låna ut dessa eller göra avskrift ur dem" (Regensburg, för Sverige, se Hall et al., 1987, s. 200), har orsakat svårigheter att forska murarskråets historia från dokumenter. Därför är det svårt att utreda vem som har hört till murarskrået i Österland (Karelen, Tavastland, Finland) på 1400-talet, fastän det måste ha funnits många murarmästarna i Österland då på basis av de många kyrkor och ett slott (St. Olofsborg i Nyslott) - inte att tala om stenhus i städerna Viborg, Borgå och Åbo, som byggdes på det där seklet.

För den här hypotesen talar, att Vekkelaks kyrkas andra fas med murandet av tegelfasaden och valvbågarna har hänt, när Erik Laurensson murmester, Laurens murmester och Morten murmester har levt och efter Erik Larsson har fått Vekkelaks kyrkas malm (FMU nr. 1054, 1057), att namnet "Husgafvel" och Husgafvel-vapnets motiv kan ses att tyda på en av den medeltida murarmästarens huvudinstrumenter, gaveln, att gaveln har använts i murarnas och frimurarnas emblem och symbolik och att Laurens murmester har agerat tillsammans med Olaf Bredskalle i 1442, men mot den talar att ingenting anknyter Erik Laurensson murmester i Stockholm till Vekkelaks.

Om Erik Larsson i Vekkelaks i 1396 var densamme som Erik Laurensson murmester i Stockholm på 1400-talet, skulle han som en resande murmästare uppenbarligen också ha varit en fri-murare i ordets ursprungliga mening. Det här ordet användes första gången i en förteckning över Londons hantverksgillen i 1376 och igen i 1396 i formen "lathomos vocatos ffre Maceons" i en inskrift i katedralen i Exeter (Hall et al., 1987, s. 192).

Fig. ß. a) A. Husgafvel-vapnets olika varianter från 1500-talet och 1600-talets början (se tabell A) och nutida symboler för de första tre graderna av frimurarna. Notera, att bågen (arcus) i Husgafvel-vapnets olika varianter är framför, under och bakom husgafveln liksom vinkelmåtten är framför, under och bakom passaren (öppnad till gavelformen) i de frimurarsymbolerna av de tre första graderna. Till höger en vanlig geometrisk "dreieck" med både en vinkelmått och en båge. B. Symbolen av den 14. graden av frimurarna med passaren i gavel-formen och den arcus-liknande strukturen bakom passaren. Nedan också en symbol med både en vinkelmått och en båge. Representerar en husgafvel och en båge någon slags tidig sextant? Kvadranter (av en cirkel) användes i sjöfart redan på 1200-talet och de blev vanliga på 1450-talet (se http://www.mat.uc.pt/~helios/Mestre/Novemb00/H61iflan.htm). Kunnandet att mäta vinklar behövdes också i kartografin och i byggandet. C. Ett exemplar av användandet av "gavel" av frimurarna. Till vänster en målning med en gavel av guld i mitten. Den här gaveln av guld är identisk med den husgafveln (chevron couped) av guld i Husgafvel-vapnet. Till höger en frimurarordförandes klubba med en gavel-figur. D. Frimurarorganisationens tradition om en gavel (http://www.phoenixmasonry.org/masonicmuseum/glossary/glossary_g.htm). E. Ett föreslag om hur frimurarnas symbol har utvecklats av Salomons sigill (Robinson, 1990, "Born in Blood", ss. 240-242). Salomons sigill användes av Tempelherrarnas medeltida Riddarorden, och det har tvivlats, att en medeltida proto-frimurarorganisationen utvecklades, när Tempelherrarnas Orden fortsatte sitt agerande på Brittiska Öarna hemligt efter Ordens nedbrytande i 1307 (Read, P., 2001, "The Templars", ss. 303-304; Robinson, J., 1990, "Born in Blood", ss.3-345). Salomons sigill eller Davids sköld, "Magen David" (notera dess protoheraldiska karaktär som en sköldfigur) innehöll två trekanter, av vilka den vars spets var nedåt, representerade kvinnlighet och den med spetsen uppåt manlighet (Frankel, E. & Teutsch, B., 1992, "The Encyclopedia of Jewish Symbols", ss. 161-162). Ett sigill med Magen David från 600-talet f.Kr. har funnits i Judea (Frankel & Teutsch, 1992, s. 161). F. "Gavel" = "Maul" (Robinson, 1990, s. 208). Det har funnits en annan släkt i Finland, som använde "en sparre av guld på rött fält" i vapnet liksom Husgafvel-släkten. Den här andra släkten använde på 1500-talet namnet "Maule" (Elgenstierna: Släkten Muhl, nr. 1351, s. 294). Om hus-"gafvel" och "maule" egentligen tyder här på samma saken liksom "gavel" och "maul", är inte känt, men åtminstone både vapnen har samma huvudmotivet och samma tinkturerna. Frimurarna kom till offentlighet i 1717 och mycket litet känns om deras agerande som en proto-organisation innan 1700-talets början. Murare har dock i alla fall behövts i Österland (Finland, Tavastland, Karelen) på 1400-talet, när också Vekkelaks kyrkas andra fas har byggts, emedan nästan alla södra kustens medeltida stenkyrkor och även ett slott (Nyslott) har byggts då. Erik Larsson kom till Vekkelaks på St. Johannisdagen i 1383 och fick Vekkelaks kyrkas malm i 1396, just innan kyrkas andra fas byggande börjades. b) Murarvapen 1472-2005. Notera, att passaren har i England varit från och med 1472 tills i dag på en sparre, inte ensamt,  och utan vinkelmått. Notera också, att det stockholmska murmästarämbetets sigill i 1693 (se Hall, T., Hidemark, O., Wikström, L., Adling, S., 1987, "Murmestarne. Murmestare embetet i Stockholm 1487-1987", s. 241) innehåller ett husgafvel-huvudmotiv (chevron couped, en avbruten sparre), som är identiskt med husgafvel-motivet i Husgafvel-vapnet. Det här stockholmska murmästarämbetets sigill är från året 1693, dvs. från tiden innan de spekulativa frimurarna kom till offentlighet i 1717, och 297 år efter Erik Larsson fick Vekkelaks kyrkas malm (FMU 1054, 1057).

T. Erick Laurensson, Jacob pwmppamakares måg

I Stockholm nämndes i 29.3.1479 (Stockholms Stads Jordebok 1474-1498, nr. 898) en Erik Laurensson, som var Jacob pwmppamakares måg. Han fick en gård av Jacob "westan mwr" i Stockholm.
Den här Erik Laurensson ser ut att vara för gammal för att vara identisk med Erik Larsson i Vekkelaks.

U. Erik Laurencii, husägare i Stockholm

I 22.9.1479 lät rådman Anders Jönsson upp till sin måg Stefan Skalm en tredjedel av ett stenhus till evärdelig ägo undantagen Erik Laurencii del (Stockholms Stads Jordebok 1474-1498, nr. 907). Den här Erik Laurencii kan vara identisk med den nämnd i T (se ovan), men han har levt för sent för att vara densamme som Erik Larsson i Vekkelaks.

V. Erick Laurensson klockare i Stockholm

Erick Laurensson klockare och hans efterleverska hustru Margit nämndes i Stockholm 22.3.1490 (Stockholms Stads Jordebok 1474-1498, nr. 1117). Det nämndes inte, när Erick Laurensson klockare hade dött, men troligen inte för långt sedan. Det ser ut, att Erick Laurensson klockare kan vara identisk med dem i T och U, men inte med Erik Larsson i Vekkelaks, emedan Erick Laurensson klockare ser ut att ha levt ännu i 1490.

W. Erich Laurenßon, vittne

Den 17.3.1476 agerade en Erich Laurenßon som vittne i Nyköping. Han känns inte bättre, men ser inte ut att kunna vara identisk med Erik Larsson i Vekkelaks på basis av att om han vore densamme som Erik Larsson i Vekkelaks, skulle han vara för gammal.

X. Eric Lassaen i Kalmar

"Eric Lassaen" har agerat i Kalmar i 1414-1433 (Kalmar stads tänkebok ss. 34, 47, 48, 51, 54, 55, 65, 66, 71, 140, 142). För den här hypotesen talar samma namnet och det faktumet, att han ser ut att ha levt samtidigt med Erik Larsson i Vekkelaks, men mot den talar, att hans agerande känns inte bättre.
 

Hypotes 3

"Erik Larsson var släkt till Muhl-familjen"

I den i Sverige adlade Muhl-familjens vapen finns det "i rött fält en sparre, nedan åtföljd av tre (femuddiga) stjärnor (en över två ställda), allt av guld" (Raneke: Den svenska adelns vapenbok). Muhl-familjens medlemmar i 1300-1400-talen känns inte, men man känner ett vapen från år 1497, som - utan att känna tinkturer - är identisk med familjens Muhl vapen. Det här vapnet används av en person med namnet Arvid Karlsson. Han bodde i Öresten i Örby socken i Marks härad i Västergötland (Raneke: Svenska Medeltidsvapen, del 2, 1982, s. 819). Litteraturen känner en Arvid Karlsson, som hörde till Sparre av Aspnäs-släkten, men han levde tidigare. Den här Arvid Karlsson (Sparre av Aspnäs) providerades av påven till kanik i Uppsala år 1331. År 1340 nämndes honom till kanik i båda Uppsala och Linköping och 19.12.1340 skrev han sitt testamente i Avignon och valde dominikanklostret där som sin gravplats (Gillingstam, ÄSF s. 189a). Om han hade barn, vet man inte.

Den första kända representanten av Muhl-släkten, Vilhelm (d. 1659 i Narva), skrev sitt efternamn "Maule". Personer med efternamnet "Maule" har tagit del bland normanderna i kampen i Hastings (1066) och bland Engelsmännen i kampen i Agincourt (1415). Vilhelm Maule kan ha varit av skottisk adel (Elgenstierna, s. 294), men ett tyskt ursprung har också föreslagits (Raneke, 1990, "Svenska Adelsheraldik", s. 294, Klingspor, s. 158). På ön Fehmarn (också Femern) vid den dansk-tyska gränsen har också bott en släkt med namnet "Muhl" tillsammans med släkterna Wilcken, Brand och Stake på 1300-talet (se nedan).

I Vekkelaks har det bott en knapefamilj, som kallades "Mulle" på svenska och "Mulli" på finska. Det är klart, att i finska språket namnet "Muhl" skulle ha förändrat sig till "Mulli" eller "Muhli". Släkten nämnes första gången i dokumenter i Vekkelaks på 1500-talet och det har dött ut i hunger på 1600-talet (Korhonen: Vehkalahden pitäjän historia II/Vekkelaks sockens historia II). Ett ortnamn i Vekkelaks har kommit från den här familjen: Mullinkoski ("Mullifors" eller "Muhlfors"). Också familjen Husgafvel har haft ägor runtom Mullinkoski.

En Niklis Mulle, som kan ha varit den samme som Nicolaus Mulle, kaplan vid St.Maria i Hollola 21.4.1427 (FMU II, 372, nr. 1836), var ärkedjäkne i Åbo Katedral (sigill 24.6.1457 i  Hausen, 1900, nr. 40, se tabell 10) och hade i sitt sigill under jungfru Maria en horn och en stierna. En släktbranch i Vekkelaks använde efternamnet "Hornstierna" föreslående släktskap med ärkedjäkn Niklis Mulle. Det har också funnits en Simon Mulle, kyrkoherre i Borgå (FMU IV:523, nr. 3842, år 1480) och en nempdeman Laurens Mulli (Bidrag till Finlands Historia IV, s. 345, nr. 356).

Hypotes 4

"Erik Larsson hörde till någon av de kända familjerna med en sparre och halvmåne i vapnet"

A. Hake

Denna hypotes baserar sig på det att man känner fem sådana personer i den såkallade Hake-familjen, som har använt ett vapen med en sparre (NDA s. 111, ADA s. 469, Widéen, H.: Franciskanklostret i Skara [VFT-48 s. 78], SD 1672 [a], SD 89[3], TSig G VI:1 [b]) och att två af dessa fem har också haft en växande halfmåne under sparren i vapnet (Raneke: Svenska Medeltidsvapen) liksom i 1600-talets Husgafvel-vapen (Fig.12, se Lagus, 1860, s. 559). Dessa är: Magnus Hake (k. 1401-1434) och Jon Henriksen (k. 1492). Halfmånet är dock inte "twärs öfwer" sparren liksom i Husgafvel-släktens 1600-tals vapen och sparren är inte "fristående". Hake-familjens vapen fyller inte Husgafvel-släktens 1600-tals vapens vapenförings krav helt. I alla fall är Hake-vapnet det ända svenska vapnet där både sparren och halfmånen existerar i samma skölden. Att man inte känner dess tinkturer utesluter vidare analysis.

I Livland känns:

1) Emeke Hake (Stavenhagen, O., 1907, Akten und Recesse der livländischen Ständetage, Band I, erster Lieferung, nr. 26, 16.8.1330)
2) Gotke Hake (Stavenhagen, O., 1907, Akten und Recesse der livländischen Ständetage, Band I, erster Lieferung, nr. 138, 29.3.1392)
3) Gotschalk Hacken, "der dörptschen Rm." (Stavenhagen, O., 1907, Akten und Recesse der livländischen Ständetage, Band I, erster Lieferung, nr. 149, 12.7.1397)
4) Theodericus IV Hake, biskop (von Toll, R.- Schwartz, P., 1879, "Chronologie der Ordensmeister über Livland, der Erzbischöfe von Riga und der Bischöfe von Leal, Oesel-Wiek, Reval und Dorpat", In. Est- und Livländische Brieflade, 20.3.1485, III Theil, s. 363, Riga, Commissions-Verlag von J. Deubner)

Om de livländiska personerna med namnet "Hake" hörde till samma släkten, som Magnus Hake och Jon Henriksen (se ovan), känns inte.

Också den Per Jönsson Bååt, som köpte Viborgs slott och slottslän tillsammans med sin bror Sune Jonsson (Bååt) med 500 mark lånade av deras släkting, kanske en bror, Linköpings biskop Karl (FMU nr. 298, 11.4.1321; Nordisk familjebok, Uggleupplagan, 1905, ss. 819-820, "Bååt") och blev Viborgs höfding efter Efflerus i 1321 (FMU nr. 299, 3.6.1321) och som gav i 1336 Revals borgare rätt at sälja sina produkter i tre civitas i Karelen, inkl. Viborg, Vekkelaks och Vederlaks (LEC DCCLXXVII, 30.9.1336, I:2:299), kallades "Hak" ("dictus Hak", FMU nr. 298, 11.4.1321; FMU 299, 3.6.1321). Orsaken till det här öknamnet känns inte.
 
 

B. Engelska släkterna med en sparre på rött fält och en halvmåne i vapnet

Man bör också undersöka den möjligheten, att halfmånen var ett kadensmärke, emedan den användes som ett kadensmärke i vapen, men senare. På 1300-talet fanns det bara två kadensmärken i bruk i England: 1) "label", som berättade att vapnets bärare var den äldsta sonen och 2) "bordure", som menade, att vapnets bärare var inte släktens huvudman. Det blåa färget är i alla fall i linje med stilen i den Fitzwilliam-Rullan (1269-1339, Humphery-Smith: Anglo-Norman Armory, Canterbury, 1973). Man borde notera, att det finns "bordure gules" i Wilcken-Husgafvel-släktens vapen.

I "Papworth's Ordinary of British Armorials" de närmaste till  Wilkin-Husgafvel-vapnet med en halvmåne är de följande:

1. Gu. crusily patonce arg. on a chevron of the last a crescent az. (M. James Berkele, p. 481)
1b. Gu. on a chev. betw. ten crosses patonce arg. a crescent az. (M. James Berkele, p. 509)

Det här är det enda vapnet i Papworth's bok med den blåa halvmånen tillsammans med en sparre på rött fält (Fig. 12b,c). Sparren är inte av guld utan av silver, men det har funnits variation i tinkturerna från silver och guld till hermelinskinn i många 1300-talets familjer. En annan olikhet är på fältet: "gules crusily patonce argent" i stället för "gules". Här igen har också den Berkeley-familjen använt både alternativen "gules"  och "gules crucily patonce argent" (Burke: The General Armory, p. 74).

Burke vet även två andra varianter av Berkeley-vapnet med en halvmåne (p. 74):

1c. Gu. on a chev. betw. ten crosses pattée ar. a crescent sa. (Thornbury, co. Gloucester)
1d. Gu. on a chev. or, betw. ten crosses pattée ar. a crescent sa. charged with another crescent or. (Bradley, co. Gloucester)

De följande vapnen nämnda av Papworth har samma komponenter, men är redan ganska olika:

2. Gu. a chevron or in base a crescent argent (Alshonier, Skottland).
3. Gu. on a chev. arg. three crescents sa. (Cobham; Norton, Kent)
4. Gu. on a chev. arg. three crescents sa. (John de Foghelston eller Foulstone; Norton, Kent)
5. Gu. on a chev. or three crescents. sa. (Cobham; Hoo och Beluncle, Kent)
6. Gu. on a chev. betw. three martlets arg. a crescent of the first (Walkinton; Walkington, Walkenton; temp. Edward III)
7. Gu. on a chev. erm. betw. three rests or a crescent ...(William Arthur, co. Somerset, Harl. MS. 1386, fo. 94)

Dock, det äldsta kända Vekkelaks Wilkin-vapnet innehåller inte en halvmåne, utan en båge och en annan version av Husgafvel-vapnet i Stiernmanska samlingen (Uppsala Univ.bibliotek) innehåller också en båge, men upp och ner i jämförelse med bågen i den äldsta kända versionen (se Fig. C). Man kan även fråga om också de 1600-talets Husgafvel-vapens versioner  innehåller en båge mistolkat som en halvmåne (se Fig. C), men det är också möjligt att alla fyra kända versionerna följer den ursprungliga blasonen (se Fig. C), som torde ha varit någonting liknande:"Gules, chevron (coupé) or, arc/croissant azure en point. Den här blasonen ser ut att förekomma ganska sällan i literaturen. Det enda kända vapnet med "gules, chevron" och "croissant azure" ser alltså ut att vara de av M. James Berkele, men det är "chevron argent" i hans vapen inte "chevron or" (Papworth, s. 481, 509). Det finns inga dokumenter att stöda Berkeley-släktens representanters närvaro i Karelen på medeltiden, men det borde kommas ihåg att i korstågen till Karelen tog del även norrmän (år 1240, FMU 83) och biskop Thomas, som ledde det första korståget till Karelen i 1240 sägs själv ha varit en engelsman (FMU nr. 95) , kanske då också några andra engelsmän tog del.
 

C. De franska släkterna med "Guillaume" (= Villam, Vilhelm etc.) i efternamnet och en sparre och halvmåne i vapnet

De följande franska släkterna med "Guillaume" i efternamnet och en sparre och en halvmåne i vapnet känns:

1. Guillaume en Orléanais et en Limousin: "Écartelé: aux 1 et 4 d'azur à un chevron d'or, accompagné en chef de deux étoiles d'argent et d'un croissant de même en pointe; aux 2 et 3 d'azur à trois fasces d'or, écartelé de gueules à trois chevrons d'or.
2. Guillaumie: D'argent au chevron de gueules, accompagné de trois croissants de même, 2 en chef et 1 en pointe.
 

Den blåa halfmånens mening?

I Husgafvel-släktens vapen finns det enligt en 1600-talets vapenföring en halfmåne "twärs öfwer sparren" (Lagus, 1860, s. 559). Halfmånen har symboliserat Jungfru Maria i medeltiden (Eriksson [Finska Heraldiska Sällskapet]: Symbolik i Heraldik), men det har också använts av korstågare, muslimer och judar (en halvmåne/créchent/crescent/croissant och en stjärna, Friedenberg, D.M., 1987, "Medieval Jewish Seals from Europe", s. 84) . Erik Larsson anlände till Vekkelaks år 1383, bara femtio år efter Vekkelaks församlingens grundande, 90 år efter korståget till Karelen (ledd av Tyrgils Knutsson år 1293). Kyrkorna byggdes sällan till deras färdiga form i femtio år i medeltiden; troligen har Vekkelaks kyrkan därför varit under byggandet, när Erik Larsson kom. Om så, är det inte uteslutet att han har tagit del i församlingens etablering och kanske också på något sätt i kyrkans byggande, om han har riktigt etablerat sig där i Vekkelaks. Symbolerna i vapnet kan ha signalerat till det dåvarande illiterata folket hans katolska tro. Erik Larsson var enligt riddare Karl Ulvsson Sparres brev år 1396 en "nempdeman i Wekelax" (nämndeman) och det är troligen han som namnas som väpnare bland "forskalamanne" 1430 (se ovan). Han var inte en präst, men han har också säkert vetat, att han kommer till ett område, där det mesta av folket är ännu hedningar. Hans närvaro i Vekkelaks kan ha haft politiska motiver, men kyrkliga motiverna är inte uteslutna.

Man kan också fråga, om Erik Larsson ursprungligen hörde till något andligt riddarorden (se ovan och nedan). Det finns ett i sten hugget kors på Vekkelaks kyrkans yttre vägg, som skulle kunna tyda på Tempelherrarna, vars närvaro i Karelen skulle inte ha varit så förvånande efter korståget 1293, och speciellet emedan det estniska Padis-cistercienser-klostrets munkar kan ha tagit del i Vekkelaks kyrkans byggande liksom i byggandet av Pyttis och Ingå kyrkorna (Kivenoja, 1936). Cistercienserna var nära korstågidéen (se Read, 2000, "The Templars", Phoenix Press, London). Det är också välkänt, att det Tyska Orden var nära på andra sidan av Finska Viken.

Det finns en dokument om "Willekinus (latinsk form av Wilcken), domus Theutonicum Sancte Marie per Livoniam magister omnibus" (Diplomatarium Danicum 1283-1284,  nro 85), som var alltså Magistern av Svärdbroderna i Livland. Halfmånen skulle väl sitta i hans avkomlingars sköld, emedan halfmånen var Jungfru Marias symbol. Magistern Willekinus hade dock också ett annat namn: Wilhelm von Nindorf. Nindorf ligger i Schleswig-Holstein. Ingen med det här efternamnet känns i Vekkelaks. Emedan namnet "Wilkin/Willekinus" menade "lilla Will", har namnet i hans fall klart kommit från hans förnamn.

Det har också funnits Willekin, kanik i Reval (Tallinn) i 1339 (Dipl. Dan. 1339, 9 Maj, nro 158) och en provst, Willeke, i St. Georgskloster i Stade i Schleswig (Dipl. Dan. 1347, 16 Aug, nro 378). Halfmånen skulle ha kunnat komma också från kyrkliga sammanhang, emedan det var inte ovanligt att använda kyrkliga symboler i skölden, om fadern var i ett andligt ämbete. Det har funnits också många andra med namnet "Wilken" i Skandinavien och Livland under medeltiden (se 3.3.5.)

Såsom redan nämnd ovan, en "horisontalt stigande" halfmåne har använts också i samband med korståg, speciellt med dem till Palestinien. Denna symbolik skulle kunna tyda på att den första som har använt det Husgavelska sparre-vapnet med halfmånen har kanske varit med på något korståg - mest troligt på korstågen till Karelen i 1240 och 1293 eller det danska korståget till Estland i 1219 eller det långa korståget mot litauiska hedningar (Christiansen, 1997). Den sista väst-europeiska befästningen i Palestinien, Acre, förlorades till muslimerna år 1291. I princip är det därför möjligt, att de samma riddarna, som tog del i kampen om Acre och måste därefter fly annanstans, tog del i korståget till Karelen två år efter Acres fall liksom de av Tyska Orden tog del i korståget mot litauerna. Korstågena till Palestinien och de korstågena i Norden var inte separata händelser, utan båda förverkligades i katolska kyrkans (påvens) kontroll.

I vad kommer till det husgavelska sparre-vapnet, skulle den ovannämnda möjligheten hypotetiskt mena, att Erik Larsson, hans farfar eller farfars far eller en även tidigare förfader skulle ha tjänat på något korståg och hade därför tillagt den horisontala halfmånen till vapnet. Tyvärr känner litteraturen inte en sådan medlem av Husgafvel-Wilkin- eller även Sparre av Aspnäs-släkten, som har besökt Palestinien eller som har varit med på korståget till Karelen. Erik Larsson själv kan inte ha varit med på korståget till Karelen år 1293. Erikskrönikan , som berättar också om korståget till Karelen, ger inte många deltagarnas namn. Det finns dock material, som tyder på att även ganska stora antal män sändes till korstågen till Palestinien från Norden, speciellt Danmark (Hemtun, 2001 ; Read, 2000, "The Templars", Phoenix Press, London). Det är också märkvärdigt, att motivet "gules chevron or" är typiskt för området på båda Engelska Kanalens stränder (se nedan, fig. 18), området, som sände en stor del av alla korstågare till Palestinien och ett stort antal präster, även biskopar (Henrik, Thomas) till Finland efter de korstågena till Finland, Tavastland och Karelen.

I Konung Magnus och Drottning Blankas testamente (Svenskt Diplomatarium 4069, 1.5.1346) sägs det följande: "Om Konungen icke före sin död skulle komma att fullgöra sin pligt att skicka krigare mot Guds ovänner (tolkad som Turkarne), skola efter hans död utsändas 100 man fullt utrustade. Till fullgörande av dessa legare pantsättas inkomsterna af Finland" ("Aelleghis aerum vi konungh magnus skyldughi enae reysu vt saendae. a. mot fudz owinum. oc kunnum wi franfalla. før aen han aer giord. da sculu vare executores hudrada maen med fullum tyghum oc androm dem dyngom som reysaen tilsigher. utsaendae der de qwaemelicaest gita a mot gudz owinum, oppa warn kost, scadaløsn. forlust. oc fangenscap. oc der byndom wi dem til. vndi derrae syael. oc vaeraeldz heder Framlepis til fulkomilse alla fornaefndae støkke, pa saetium wi all. var jngiaeld. i. finlande skatten. redupennyngae. rughkarpen, falcaelaeghit. oc al annur jngaeld.").

"Guds fiender" kan tyda på turkarna, emot vilka de västländska riken var i krig i 1346. En fred mellan turkarna och de västländska makterna gjordes i 1348, när konung Magnus började sitt korståg mot ryssarna, men de turkarna forsätte snart erövringsaktiviteterna i Asia minor och närmade sig Konstantinopol och kom över till Europa (http://www.newadvent.org/cathen/04543c.htm#VIII, Catholic Encyclopedia ).

Det skulle kunna vara  troligt att Kungens testamente har också förverkligats. Testamentets executorer var ärkebiskopen, biskopar i Linköping och Skara, och fyra lekmän av Konungens råd. Lars Karlsson (Sparre av Aspnäs) var ett riksråd från 1346 och finns bland vittnena i Kung Magnus' och hans drottnings testamente.

Var Husgafvel-släktens äldsta kända stamfader Erik,  som också använde "husgafvel" i skölden (SigfridJönsson Wilkin den yngre, 1625; se Ramsay, 1909) med på krigståget mot Guds ovänner och fick han kanske halfmånen till sitt vapen därifrån, kan man hypotetiskt fråga. Krigståget emot Guds ovänner ser ut att ha varit ett slags sent korståg ( se http://www.newadvent.org/cathen/04543c.htm#VIII, Catholic Encyclopedia ), och halfmånen har använts i vapen som ett märke om att bäraren har tagit del i ett korståg mot muslimerna. Kung Magnus dog i 1365, och om de här 100 män sändes efter hans död, kan Erik Larsson väl ha varit tillräckligt gammal för att delta i ett krig.

Peter I, konungen av Kypros, hade besökt de viktigaste kungahusen i Europa åren 1362-1365 och fick löften om deltagandet till ett korståg mot turkarna från Frankrikes konung, Johan den gode, Englands konung, Edward III, som både tog korset i 1363, Polens konung Casimir och Kejsaren Karl IV (http://www.newadvent.org/cathen/04543c.htm#VIII, Catholic Encyclopedia ). Dock, i 1365, när Peter I avgick med sin flotta mot östen, bara Johanniterna och en förblandad grupp andra var med honom. I alla fall, konung Magnus' löfte om att sända 100 män emot "Gudens fiender" i sitt testamente tillsammans med aktiviten av Peter I i rekryteringen av män från alla delar av Europa mot turkarna tyder på, att det kanske är inte helt uteslutet, att några män från Sverige har varit med på de sena 1300-talets korståg till Palestinien, som började i 1365 och fortsatte sig ända till 1400-talet. Hela slutet av 1300-talet var alltså tid, när européerna var tvungna att försvara sig mot turkarnas invasion i Balkan. Om någon register om svenskarnas deltagande i det här kristendomens försvaringskrig mot islam finns, vet man inte.
 

``King Peter I of Cyprus finally organized an expedition that in 1365 succeeded in a temporary occupation of Alexandria. After a horrible sack and massacre, the unruly crusaders returned to Cyprus with immense booty. Peter planned to return, but no European aid was forthcoming, and after his murder in 1369 a treaty of peace was signed. No further crusades set out with Jerusalem as the objective. What followed were not really crusades in the old sense but campaigns such as the crusades of Nicopolis in 1396 and Varna in 1444, whose purpose was to defend Europe against the Ottoman Turks, a new power in the East.'' ÷ ENCYCLOPÆDIA BRITANNICA

Ett annat alternativ är, att konung Magnus menade att skicka frivilliga riddare att kämpa mot Guds fiender i Livonia, dit tusens av katolska västländska riddare gick för "Reisen" mot hedningar på 1300-talet. Konung Magnus själv använder ordet "reysaen" i sitt testamente (se ovan).

Baserad på ovannämnda, om halfmånen i Husgafvel-släktens vapen tyder på deltagandet i ett korståg, finns det tre sådana korståg, i vilka släktens äldsta kända stamfader Erik Larsson kan ha tagit del:

1) Konung Peters (I) korståg 1365
2) Korståget mot Guds fiender i Livonia (hela 1300-talets slut)
3) Korståget till Tunisia 1390

Av dessa, "gules chevron or" har varit i bruk åtminstone i det korståget till Tunisia (se Fig. 3).

Om man tittar närmare till den norra gränsen mellan katolska och orthodoxa kyrkan, kan man också notera, att Påven Urban VI ville 1378 svenska riddarna att ta korset och ta del i ett korståg mot ryssarna igen (det tidigare, konung Magnus korståg hade  tagit plats i 1348-1351), men utan resultat (Christiansen, 1997: The Northern Crusades). Dock vet man, att några försök gjordes av svenska och finska "gränsmän" i 1395, 1396 och 1411 (Christiansen, 1997, s. 198). Om så, kan man nästan anta, att också Erik Larsson från gränsområdet Vekkelaks kan ha tagit del i dessa försök. Det är också inte uteslutet, att Erik Larsson har fått sina gods på Vekkelaks kyrkas malm som följe av dessa försök i 1396 (se ovan, Erengisle Nilssons brev till Erik Larsson 2.2.1396). Det är intressant, att ännu påven Alexander VI också har givit en bulla - år 1496 - för rekrytering av svenska män till ett korståg (Christiansen, 1997, s. 198), emedan samma år Sten Sture kom till Finland med 40000 män (Lagus, 1860, ss. 558-559). Enligt tradition är det möjligt, att åtminstone en del av trupperna stannade i Vekkelaks innan fortsättningen vidare till Viborg och troligen gavs några Vekkelaks-släkter mera rättigheter då (Lagus, 1860, s. 558-559; Daniel Tilas' samling; se också Rosén, 1936, ss. 269-272 och Oksanen & Oksanen, 2003, "Vehkalahden Knaapit", s. 38), för att de hade tagit hand om truppernas näring i Vekkelaks utan att fråga någon ersättning därom.

Lars Karlsson "Sparre av Aspnäs", som hade "gules chevron or" i sitt vapen (se Raneke: Svenska medeltidsvapen; Gillingstam: "Sparre av Aspnäs" I Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter, del I, häfte II, s. 188) liksom Husgafvel-släkten härstammande från Erik Larsson, kan inte ha tagit del i de ovannämnda korstågen, emedan han har troligen dött i 1359 (Gillingstam: "Sparre av Aspnäs" I Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter, del I, häfte II, s. 188), men han tog del i konung Magnus korståg till Ryssland 1348-1351 (Karlsson, 1911, "Lars Karlsson", i Leche et al: Nordiska familjebok, 2. uppl., s. 1250). Att det här krigståget till Ryssland var ett korståg i natur visas tydligt av de 4 breven, som påven Clemens VI har skrivit 14.3.1351 (FMU nr. 587-590, 14.3.1351). I dessa brev, påven 1) arrangerar pengar till Konung Magnus' krig mot ryssarna, 2) ger order till Tyska Orden (i Baltikum = Livland och Preussen) att stöda Konung Magnus i hans krig mot ryssarna, 3) uppmanar biskoparna i Sverige och Estland att predika korståg mot ryssarna, 4) förbjuder vapentransport till Ryssland. Att Lars Karlsson har senare fått absolution (full syndaförlåtelse på dödens stund, Svenskt Diplomatarium nr. 5630, 1.8.1356, Reg. Auin. 133, fol. 350 v, ep. ccxl [rubrik fol. 339 r: De absolucione anni quarti I], Vatikanark.) av påven Innocentius VI kan ha nånting att göra med hans tidigare deltagande till ett korståg. Det andra alternativet är att hans absolution gavs därför, att han hade varit en längre tid borta från hans hemtrakt och hade inte därför kunnat erkänna sina synd till hemkyrkans pastor. Fick Lars Karlsson också något märke till hans vapen från deltagandet i ett korståg vet man inte, men emedan hans sigill är välkänd, och innehåller bara sparren, ser det här inte troligt ut.

Månen symboliserar i heraldik också "styrka mot världens makt" (serene power over mundane actions, W. Cecil Wade : The Symbolisms of Heraldry or a Treatise on the Meanings and Derivation of Armorial Bearings, London 1898). Denna mening tyder på kyrkliga sammanhang. Halfmånen kan också symbolisera "en person, som kungen har nådligen respekterat" (Halfmåne = Crescent - Signifies one who has been enlightened and honored by the gracious aspect of his sovereign, W. Cecil Wade, 1898 ). Om dessa symboliska meningar gällde i medeltids-Sverige, är dock en annan fråga.

På andra sidan symboliserar en sparre den Heliga Josef och Beskyddandet (Wade, 1898 ), kanske också symboliserade en sparre generellt en man (och en sparre upp och ner, " V " , en kvinna) innan de nuvarande symbolerna för en man och en kvinna hade tagits i bruk. I Husgafvel-vapnet med halvmånen såsom man känner det från 1600-talet (Lagus, 1860), finns det symboler för både den Heliga Maria (halfmåne) och den Heliga Josef (sparre). Den fem-uddiga stjärnan mellan strutsfjärdar i hjälmprydnaden har också varit en symbol för "den heliga kvinnan", Maria.

Den möjligheten, att Erik Larsson eller kanske hellre någon av hans förfäder hörde ursprungligen till någon katolsk riddarorden är värt att granska för en stund, emedan efter den sista befästningen i Palestinien - Acre (Akkon) - föll till muslimerna år 1291, kom nästan hela tyska riddarorden till Baltien och det finns tecken på existensen av de andra katolska riddarorden i Baltien också.

I Sigulda nära Riga finns det en gammal slottsruin, i vilkens gafvel finns det ett stor rött så kallat "cross potent" (gjord av röda tegel, se Woodcock-Robinson, 1988, "The Oxford Guide to Heraldry", s. 200) på vita väggen (gjord av kalksten). I Vekkelaks kyrkans vägg finns också ett kors i vita fältet, med en rign runtom det. Emedan både kriget i Palestinien och korstågen till Karelen leds i princip av påven, ser det inte helt uteslutet ut, att några korsriddarna kan ha kommit till Karelen med de svenska korstågarna efter Acres fall i 1291.

I vad kommer till den ovannämnda hypotesen om katolska riddarorden, är det intressant, att det finns litet västeråt från Vekkelaks kyrka ett område, som nuförtiden kallas "Neuvoton", men vars ursprungliga namn i dokumenterna var "New Hwite" eller "Newitte" (Rosén: Vehkalahden pitäjän historia I/Vekkelaks sockens historia I; Korhonen: Vehkalahden pitäjän historia II/Vekkelaks sockens historia II), som är gammal-tyska och menar "Ny fiskarshamn". Det finns fynd som tyder på att det fanns i detta område en tysk koloni i 1200-talet och även i dag finns det där en by med namnet "Saxby" (Saksala på finska), som tyder på finska namnet för Tyskland, "Saksa" eller Saxonia. Det är också intressant, att det finns en levande folkstradition om Vekkelaks kyrkobyggandets tider, enligt vilken "efter det långa männens folk hade gått bort stannade bara kyrkobyggarna". Alltså de kyrkobyggarna ser ut att ha varit av annat folk än det "långa männens folk" och både "kyrkobyggarna" och "långa männens folk" ser ut att ha varit främlingar, om man kan dra slutsatser av en gammal tradition. Vilket folk "långa männens folk" representerade är okänd, men nord-tyskarna är såsom känt långa även i dag.

Kyrkobyggarna kan ha varit svenska, emedan påven själv hade gjort ett beslut, att Sverige kommer att göra korståg till Finland (syd-västra Finland), Tavastland och Karelen, inte Danmark, som hade försökt detta. Hurdana var de kyrkobyggarna då? En del var säkert munkar, t.ex. från Padis cistercienser-klostret (Kivenoja et al., 1936), men var medlemmar av de katolska andliga militärordnar, dvs. Tempelherrarna, Johanniterna och Tyska korsriddare, som levde enligt munkreglerna, men använde vapen för att försvara kyrkan, om det behövdes, med? Om Erik Larsson ursprungligen hörde till någon av de här militärordnarna, är det dock klart, att han har senare lämnat den, emedan han har tagit en fru och fått barn, vilket var inte tilllåtit för medlemmar i dessa Munkordnar. Såsom man vet, har det dock inte funnits "en rotunda" - enligt några källor typisk för Tempelherrarnas kyrkobyggnader -  i Vekkelaks kyrka, inte heller octagon-formiga strukturer på trakten på 1300-1400-talen och Erik Larsson har kommit till Vekkelaks i 1383, när kyrkans byggande troligen har redan varit i full fart, om det inte har redan blivit färdig.

Halfmånen har också symboliserat rätten. Erik Larsson var år 1396 "en nempdeman" i Vekkelaks, som har tjänat som ett slags justitieämbetsman på området. Det är inte uteslutet, att halfmånen finns i Husgafvel-vapnet därför.
 

Hypotes 5

"Erik Larsson var son till Lars Ulfsson Läma och Helena Magnusdotter"

Denna hypotes är baserad på att Lars Ulfsson Lämas (k. 1.5.1408, SD, nr 961) första fru, Helena Magnusdotter, var dotter till Magnus Nilsson Röde och Helena Jonsdotter Sparre (Jon Kristinassons ätt). Om Lars Ulfsson Läma och Helena Magnusdotter hade en son med namnet Erik, denne har möjligen kunnat ta sitt moders sparre-vapen i bruk. Tinkturerna i Helena Jonsdotters sparre-vapen är inte kända och därför är den här hypotesen svag.

Lars Ulfsson Läma och Helena Magnusdotter hade två eller mera barn, som har dött efter 1.5.1408, men möjligen innan 14.10.1409, när Helena Magnusdotter dog (SD, nr 1198), emedan denna efter att ha ärvt Lars Ulfssons fädernegods i Askeryd i Norra Vedbo Socken i Småland har testamenterat det till Alvastra klostret, där hon också begrovs (SD, nr 961).

Lars Ulfssons faders, Ulf Håkanssons, andra fru var Katarina Bryniolfsdotter, som var Bryniolf Bengtssons och Ingegärd Svantepolksdotters dotter. Ingegärd Svantepolksdotter var senare omgift med Mats Törnesson (Hjorthorn, Törne Matssons ätt) och hennes dotter från detta äktenskap, Birgitta Matsdotter, var ovannämnda Lars Karlsson Sparres (av Aspnäs) fru (Gillingstam, 1965, "Sparre av Aspnäs", s. 189).

För denna hypotes talar tidsskedet och sparre-släktskapet. Emot den talar, att man vet inte vad Lars Ulfssons och Helena Magnusdotters barn hette och att Lars Ulfsson var gift med Helena Magnusdotter 25.2.1381 - bara två år innan Erik Larsson köpte Bredskall. Om alltså Erik Larsson (Vekkelaks) hade varit son till Lars Ulfsson Läma, borde han ha blivit född i god tid innan Lars Ulfsson Läma var gift med Halena Magnusdotter. Det torde inte ha varit möjligt för representanter av två frälseläkter i den tiden. Den här hypotesen är praktiskt taget prövad fel.

Läma-släkten har använt en fyrdelad sköld med en enkeltinnad/trappskuren ruta eller ett kvadrerat kors (Raneke, 2001, SvMv I: 793, SvMv III: s. motsv. s. 793 i del I).
 

Hypotes 6

"Erik Larsson var son till Abjörn Ulfssons (Sparre) dotters och Håkan Götarssons (Vinstorpaätten) son, Lars Håkansson (levande 1366, RPB, nr. 749)"

Denna hypotes baserar sig på farmors släkt (Sparre) och det lämpliga tidsskedet. Emot den talar det faktumet att man vet ingenting om Lars Håkanssons barn.
 

Hypotes 7

"Erik Larsson var den Erik Sparre, vars fru var X. Larsdotter Mörbyätten (från Husby-Rekarne) och vars son hette troligen Matts Eriksson Sparre (nämnes 1395, avskrift i B 16, fol. 308 v, RA) och vars dotter hette Bengta Eriksdotter Sparre (PHT 1932, s. 88). (Hildebrand: Personhistoriska tidskrift 35, s. 14)"

Denna hypotes baserar sig på följande: 1) Den Erik Larsson som kom till Vekkelaks har levt på samma tid som den Erik Sparre i frågan, 2) Erik Larsson (Vekkelaks) hade en "husgafvel" (sparre) i sitt vapen (Sigfrid Jönsson Wilkin den yngre 1625, se Ramsay, 1909, s. 194) tydande konkretiskt på Sparre-släkter (speciellt Sparre av Aspnäs på basis av Husgafvel-släktens vapens tinkturer).

Erik Larsson i Vekkelaks hade enligt tradition tre söner. En hette Vilken, en Mårten och ens namn känns inte. Att man inte känner den tredje sonens namn i Vekkelaks kan tyda på, att han har inte bott där. Om Erik Larsson (Vekkelaks) hade döttrar, vet man inte. Erik Sparre hade en dotter, Bengta Eriksdotter Sparre, vars make var Torsten Gjurdsson Oxenstierna. Dennes systersson, Gjurd Petersson Rumpa, var biskop i Strängnäs i 1408-1410.

Emot denna hypotes talar att man vet inte, om Erik Sparres fader hette Lars.
 

Hypotes 8

"Erik Larsson var son till Lars Vilhelmsson"

En häradshövding Lars Vilhelmsson "Sparre i Östergötland" eller "Sparre i Fyllingarum" har levt 1368-1370 (Raneke 1982: Svenska medeltidsvapen I, s. 125, och III, tillägg ss. 114,125) och teoretiskt skulle kunna ha varit Erik Larssons fader. Lars Vilhelmsson hade gods i Tjusts härad i Småland (Raneke, 1982) och var vicehäradshövding i Tjust, när Magnus Gislesson "Sparre av Aspnäs" var den riktiga häradshövding där 1361-1369 (Gillingstam, 1965, ÄSF I:190). Lars Vilhelmsson (också Vielmsson) har sigillerat tre brev på Magnus Gislessons vägnar 30.5.1368,  6.7.1369 och 18.1.1371 (SD 7703, 7913, X17) och en som en vicehäradshövding 1.6.1370 (SD 8133a). Han hade en sparre i sigillet men vapnets tinkturer är inte kända. Att han agerade på Magnus Gislessons vägnar, tyder i alla fall på ett närmare och konfidentiellt förhållande till "Sparre av Aspnäs"-släkten. Det är intressant, att "Vilhelmsson" egentligen menar "lilla Wilhelm" eller "lilla Will" = Wilkin. Lars Vilhelmsson nämnas som "välboren" (Sparre i vapnet, Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 9713, 1.6.1370, DS 8133a).

Det nämnas också en Sigge Vilhelmsson (Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 7834, 5.9.1360, DS 6344) i Västervik, där Lars Vilhelmsson var baserat på. Den här "Sigge Vilhelmsson" ser ut att vara den samme som Sigge "Vielmsson", häradsdomhavande på herr Magnus Gislessons (Sparre av Aspnäs) vägnar på (Tjusts) häradsting i Västervik, vittne av upplåtelse av jord till Erengisle Sunesson Jarl  (Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 8127, 21.5.1362, DS 6628). Han kallades också "Sigge Wapne" (Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 7931, 13.3.1361, DS nr. 6443). Emedan både Lars (Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 9713, DS 8133a, 1.6.1380) och Sigge (Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 8127, 21.5.1362, DS 6628) Vilhelmsson agerade som häradsdomhavande på herr Magnus Gislessons (Sparre av Aspnäs) vägnar på (Tjusts) häradsting i Västervik, ser det ut, att de har troligen varit bröder med nära förhållanden till Magnus Gislesson "Sparre av Aspnäs" (en sparre av guld på rött fält i vapnet).

I det samma brevet, där Lars Vilhelmsson sigillerar, agerar också en "Vilichinus brodersson" som sigillant. I brevet nämnas den här "Vilichinus" liksom en broder av Nicolaus Brodhersson (lat.gen: "Vilichini et Nicolai Brodhersson", Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 9713, DS 8133a, 1.6.1380). Är "Vilichinus" (= Villekinus = Vilkin = lilla Vilhelm), som ser ut att kallas också "Vilichinus villanorum i Vesteruik" (Svenskt Diplomatariums huvudkartotek nr. 9714, 1.6.1370b, DS 8133b), Lars och Sigge Vilhelmssons fader? Är Lars Vilhelmsson (sparre i sigillet, SMV III med tillägg s. 114, SMV I, s. 125), som sigillerar tillsammans med en "Vilichinus" i Västervik, Erik Larssons (Vekkelaks) fader och den Wilkin-släktens, som enligt vapens sparremotiv kallades "Husgafvel" från 1600-talet, stamfader?  I det fallet kunde Wilkin-Husgafvel-släktens släktrad gå som följande: Broder-Vilichinus Brodersson-Lars Vilhelmsson-Erik Larsson-Vilken Eriksson-Jöns Vilkensson-Per Jönsson-Matts Persson-Jöns Wilkin-Erik Jönsson etc.

För den här hypotesen talar, att namnet "Vilichinus" eller Vilkin förekommer tillsammans med Lars Vilhelmsson, som förde en sparre i vapnet och levde, när Erik Larssons far har levt och att Lars Vilhelmsson har varit bosatt i Småland, därifrån många kom till Karelen på 1300-talet och där sparrevapnen speciellt förekom på medeltiden, också "en sparre av guld på rött fält" ("Sparre av Aspnäs"), och att Lars Vilhelmsson och hans av allt att döma broder Sigge Vilhelmsson sigillerar med Erengisle Sunesson (Bååt) och Karl Ulvsson (Sparre av Tofta), som regerade också i Karelen. Mot den talar, att fastän "Vilichinus" sigillerar tillsammans med Lars Vilhelmsson, vet man inte, om "Vilichinus" var Lars Vilhelmssons fader eller inte, och det finns inget bevis, att Erik Larssons fader var Lars Vilhelmsson, fastän namnet "Vilichinus" förekommer i Lars Vilhelmssons hemort i Västervik i Tjust härad i Småland (se också 4.2.).
 

Hypotes 9

"Erik Larsson var son till Lars Åbjörnsson Sparre"

Lars Åbjörnsson Sparre vet man från litteraturen sedan 1331. På basis av sin livsperiod skulle han ha kunnat vara fader till den Erik Larsson, som kom till Vekkelaks år 1383. Han hade dock i sitt äktenskap med Iliana Haqvinsdotter Läma bara en känd son, Sigge Laurensson Sparre, vars efterföljare använde först ett sparre-vapen med en röd sparre på gyllene fält och senare ett sparre-vapen med en gyllene sparre på blått fält. Till exempel i Kristian Karlsson Horns mors, Ingeborg Siggesdotter Sparres vapen som finns i hennes sons gravsten i Uppsala domkyrka, finns det en röd sparre på gyllene fält (Raneke: Den Svenska Adelns Vapenbok, 1967).

Det har spekulerats, att fogden i Viborg, Claus Kristersson Horn, möjligen var en släkting till dåvarande Ölands fogde, Sigfrid Jönsson Husgafvel (Korhonen: Vehkalahden pitäjän historia II). En skriftlig dokument därav finns emellertid inte. Släkten Horn hade gods i Vekkelaks, som granne till Husgafvel-släkten och båda släkter har fått frälserätter ganska samtidigt (Erik Larsson [Husgafvel] 1396, Horn 1407). Det är inte uteslutet, att frälsegrannarna i ett område vid gränsen har haft äktenskapliga samband. Tyvärr vet man bara de manliga familjemedlemmarnas namn i de tidigaste seklerna på 1300-1400-talen (se fig. 28).

Sigge Laurensson Sparre var en av de förfädern till den även nuförtiden existerande Sparre av Rossvik-släkten. Det är intressant, att Sigfrid Jönsson Husgafvel nämndes till Ölands fogde och amiral på 1540-talet, när Lars Siggesson Sparre d.y., Sigge Laurensson Sparres efterföljare och Ingeborg Siggesdotter Sparres bror, var Gustaf Vasas marsk.

Lars Åbjörnsson Sparres farfars farfars morfar lär ha varit konung Erik X Knutsson och hans farfar var Erik IX den helige, som tillsammans med biskop Henrik ledde det första korståget till Finland år 1155.

Det är intressant, att Ulf Karlsson, en av den Sparre av Tofta-släktens förfäder, har skänkt en av sina gårdar till Fredrik Slikting, troligen från Goslas i Harz-området, där fanns de bergverk, vilkas organisation blev förebilden för den svenska berglagstiftingen under 1200- och 1300-talen (Beckman, 1957: Till Tofta- och Ulfätternas äldre historia, s. 28, Tierps Tryckeri Ab). Ulf Karlssons sonsöner också ägade andelar i den börjande svenska järnbergslagen (Beckman, 1957). Har det här nånting att göra med Sparre av Tofta-släktens bergtopp-liknande "sparre"-figuren i vapnet?

En Laurens Bornsson, knape, nämnas tillsammans med "Erenghisel ierl, her Karl van Tüften, her Phylipson Benedicht, her Hartwich Ghostafson, her Stephan Olauesson riddere, Bo Jonesson, Vindewithson unde Laurens Bornsson, knapen.", dvs. delvis den gruppen, som har varit aktiv i Viborgs län.

Mot denna hypotes talar det, att man vet inte, om Lars Åbjörnsson Sparre hade andra söner en Sigge Laurensson (Larsson). Utan en skriftlig dokument blir sambandet mellan Lars Åbjörnsson och Erik Larsson hypotetisk.
 

Hypotes 10

"Erik Larssons släkt härstammade ursprungligen från den normandsk-engelska Wilkin-släkten"

Den normandsk-engelska Wilkin (Vilken, Wilken, Wilcken, Welcken, Wilkin, Wylkyn, Wylkin, Wilkins, Wilkyn, Wilkines, Wilking, Willeken, Villekinus, även Williams, Wills, Willems, Wyleconsesome, Willdin)-släkten känns först i Glamorganshire i Wales. Den härstammade från Robert de Wintona, en av de 12 riddare, som kom till Glamorganshire med Robert Fitzhamon i 1066. Fitzhamon var Sheriff av Kent och grundade Tewkesbury. Robert de Wintonas sonsons son kallades Wilkyn de Wintona, och en direkt och fullständig linje från honom till Thomas Wilkyn i 1558 kan visas. Robert de Wintonas avkomlingar byggde Maelough slott i Radnorshire, och Maesderwen Hus i Breconshire, och hade ochkså Languian nära Cowbridge. Sex grenar av Wilken-släkten placerade sig i Kent, där också Robert Fitzhamon bodde, en gren i Northumberland och en i Oxfordshire. Ett direkt förhållande mellan Robert de Fitzhamon och Wilken-släkten har föreslåtts. Det är intressant, att Robert Fitzhamons dotterssons dotter Amice de Beaumont var gift med Gilbert de Clare, den sista manliga de Clare, som dog i 1314. De Clare-släkten är berömd om att ha varit den första som har använt sparrar och tinkturerna "gules" och "or" i vapnet.

Det borde noteras, att t.ex. Olof Tryggvasson och Olof Haraldsson (St. Olof) seglade enligt Snorri Sturlussons krönikor till Northumberland (Snorri, Kringla Heimsins, s. 194, WSOY) och på andra sidan också till Finska Viken (Snorri, s. 185).

Se också 3.1.6 och 3.1.9.
 
 

Fig. 13. Vapen av släkterna med variationerna av ordet "Will" i namnet. Wilken = lilla Will. a) Hans Vilkens (en branch av Wilcken-Husgafvel-släkten) vapen (Korhonen: Vehkalahden pitäjän historia II/Vekkelaks sockens historia II; Hausen: Afbildningar af Vapensköldar). Det här vapnet var målad på Vekkelaks kyrkans vägg. Efter året 1590, när ryska trupperna satte byggnaden i äld igen,  målades kyrkans väggar fyllda med medeltida målningar vita (1610), dels därför att skadorna från älden hade varit stora, dels därför att reformationen hade förbjudit figurerna i kyrkorna. Vapnet ovan har ritats efter branden på basis av vad koms ihåg. En Lucia Henriksdotter, vars släkt använde en halv häst i vapnet, var gift med Gillcken Håkanßon (Vadstena Klosters Jordebok, 25.7.1479 [Nyköping], 18.10.1481 [Nyköping], 13.11.1481 [Nyköping], nr. 122, 131, 142, ss. 193, 203, 214; se också här). Hon hade en son från första giftet, Jöns Get (Vadstena Klosters Jordebok, 13.11.1481, nr. 142, s. 214), vars vapen innehöll "en nedvänd vinge" (Raneke, 2001, "Svenska Medeltidsvapen", del I, s. 364). b) Hans Vilkens vapen i färg, ett likadant vapen har använts av Sigfridus Marthini, kapellan i Wederlax i 1634 (Ruuth, 1891), b2) Wilkens (Tyskland)-släktens vapen (se http://www.heraldry.jerasys.com/Germany3/Wilkens_t.jpg) och http://myhistories.com/germany_b.htm). Notera samma vapenmotivet och namnet som i Vekkelaks Hans Vilkens vapen, b3) von Reutz-släktens vapen (Livland, kanske polsk adel, Klingspor & Hildebrand: Baltische Wappenbuch, 1870), c) Wilkinson-släktens vapen (Wales/Glamorganshire): "Blue with a horizontal stripe between three unicorns. Crest: A unicorn emerging from a crown". Notera den vita unicorn-figuren i blått fält. d) Wilkinson-släktens vapen (Wales/Glamorganshire), en annan variant. Notera igen den vita unicorn-figuren i blått fält, e) Wilkinson-släktens vapen (Wales/Glamorganshire), tredje varianten med tre unicorn, f) Wilkinson-släktens vapen (Wales/Glamorganshire): "Argent on a chevron between three trefoils slipped sable as many crescents or, a border engrailed azure. ie. A silver shield and on a black chevron are three gold crescents. Around the chevron are three shamrocks of black and a border of blue. Crest: A stag's head erased azure, attired argent, charged on the neck with a sun or". I den här varianten finns det en sparre och tre halfmånar, men tinkturerna är inte liksom i Husgafvel-släktens vapen. g) Wilkinson-släktens vapen med en sparre och tre halfmånar, h) Williamson -släktens vapen, i) Ett vapen använt av Wilkinson-släkten: "Per pale or and vert, a chevron between three whelk-shells, all countercharged",j) Ett vapen använt av en Wilkinson-släkt (registrerad i byrån av den "Ulster King of Arms" 17.2.1920.), j2) Wilkins-, Williams-, Williamson-, Willington och Willis-släkternas vapen (Burke: General Armory, 1884), j2b) en variant av Willington,jämföra med j och j2, j3) Wilken-släktens vapen (Irland, http://www.irishnation.com ), j4) FitzWilliams -släktens vapen, j4b) Williams, j4c) Willis-släktens vapen, en variant av Williams i j2 och FitzWilliam i j4, j5) Wilkinson (Irland)-släktens vapen, notera balken i stället av en sparre. j6) Wilson (Irland)-släktens vapen, j7) Wilkin-släktens vapen, j8) En annan variant av Wilkins-vapen, j9) Wilmer-släktens vapen, j10) Wilson-släktens vapen.  Notera likheten mellan Wilken (Irland) och Wilkins i j2. Notera, att vapen av släkterna Willington (j2, 4. vapen) och Wilkinson (j) är mycket likadana. k) Wylkynton-släktens vapen, k2) en variant av k med namnet Williams, l) Williamson-släktens vapen, l2) en variant av l med namnet Williamson. Notera "or chevron gules", i.e. motsatta tinkturer som i Wilcken-Husgafvel vapen och hur l är likadant med f, g och h.m) Williams -släktens vapen, n) Wilton (= Wilkinton?)-släktens vapen, o) Williams co. Pembroke . Notera att medlemmar av släkten de Clare, som använde sparrar och tinkturerna "gules" och "or" (också tinkturerna av Boulogne, se Platts: Origins of Heraldry, 1980; Proctor Press, London) i deras vapen, agerade som jarlar av Pembroke, p) Wilkins of Stoke-släktens vapen (Hundred of Hoo, Kent, Coll. Arms, L9, fo. 29, utgiven av William Hervy, Clarenceux ca. år 1560), Vapnet har givits i 1560, det är yngre än Wilken-Husgafvel-släktens vapen. Det vet man inte, om Wilkins of Stoke-släktens någon annan representativ har haft en tidigare version av samma vapnet i bruk. De strukturerna ovan och under sparren är musselskal kallad "Whelk" eller "Welk" på engelska och tyder på "Welkin". Det ät alltså ett såkallat talande vapen. Stilen är typisk för Tudor-tiden (för mycket detaljerna för ett vapen). p2) Wilken of Kent-släktens vapen i Edward II's tid (1307-1327), notera, att "Whelk"-musselskal är "argent", inte "or" liksom i den 1560-talets version. Den här versionen är blasonerad på följande sätt: "Gules, on a chevron between three whelk shells argent, a demi lion enclosed by two martlets sable, crest: a dragon's head per pale argent and vert", notera drakarna i Wilkin, Wilkins of Stokes och Wilken of Kent-släkternas vapen. q) Wilken-Husgafvel-släktens vapen. Användninen av en sparre och tinkturerna "gules" och "or" (eller ermine) i Wylkynton, Williamson, Williams, Wilton, Williams co. Pembroke, Wilkins of Stokes och Wilken-Husgafvel tillsammans med det att alla de här efternamnen har sin stam i namnet "Will" (Wilken/Wilkin/Wylkyn = lilla Will) tyder på ett gemensamt ursprung. Se också fig. 22.

Det är intressant, att inte bara namnet "Wilkin" framträder som efternamn i England, utan också namnet "Huggut", skriven "Huggutt" eller "Huggett" (se http://www.gpfn.sk.ca/~aa144/census.html). Om den Huggut/Hugguth-släkten i Vekkelaks och den engelska Huggutt/Huggett-släkten har ett gemensamt ursprung, vet man dock inte alls. I alla fall en Chellisworth-släkt av Hugget, Kent har använt "Gules a chevron between three buck's heads cabossed or" i vapnet (Papworth's Ordinary of British Armorials, 1874, re-published in 1985, p. 436, Heraldry Today, London).
 

Tabell 1. Vapen av engelska släkterna med "Will" i efternamnet.

1. Wilkins, nu de Winton (cos. Glamorgan and Brecknock, "desc. John Wilcolyne, or Wilkyn, temp. Edward III, claimed descent from Robert de Wintona, who came to Glamorgan with Robert Fitzhamon, the eighth in descent from John Wilkyn was Thomas Wilkins, Esq., grandfather of Cann de Wilton, Esq., of Clifton, who ...resumed the surname of de Winton", Burke: General Armory, p. 1111): Per pale or and argent a wyvern vert.

2. Wilkins, now de Winton (Maeslough Castle, co. Radnor, "a branch of the preceding family, desc. from John Wilkins, son of Thomas Wilkins, Esq.", Burke: General Armory, p. 1111): Per pale or and argent a griffin vert between two spearheads sable.

3. Williams (Glanywan and Dyffryn, co. Denbigh, Burke: General Armory, p. 1114): Or, a griffin segreant gules.
4. Williams (Eltham, Kent, Burke: General Armory, p. 1114): Argent a dragon's head erased vert holding in the mouth a hand gules.
5. Williams (Penrose, co. Monmouth, Burke: General Armory, p. 1115): Quarterly, 1st and 4th, argent three wyverns' heads vert, holding in their mouths a hand couped at the wrist ppr.; 2nd and 3rd, vert a chevron between three wolves' heads erased or.

6. Wills (Landrake, now of Saltash, co. Cornwall, Burke: General Armory, p. 1118): Argent three wyverns pass. in pale sable a border engr. of the second bezantée.
7. Wills (Sir Charles Wills, Burke: General Armory, p. 1118): Argent three griffins pass. in pale azure murally gorged of the first a border sable bezantée.
 

b) med en sparre

1. Wilk: Or, a chevron between three ravens' heads erased sable.
2. Wilkes (Leighton-Buzzard, co. Bedford): Per pale or and argent a chevron between three eagle's heads erased sable
3. Wilkes (John Wilkes): Or, a chevron sable between three eagles' heads erased at the neck ppr.
4. Wilkes (Lofts Hall, co. Essex): Or, a chevron paly of six gules and sable between three escutcheons of the last, each charged with with a raven's head erased of the first.
5. Wilkie (Blackheath, co. Kent): Argent, on a chevron sable between three pineapples gules as many bucks' heads erased of the first
6. Wilkin (co. Kent): Gules on a chevron between three whelk shells argent a demi lion enclosed by two martlets sable (crest: a dragon's head per pale argent and vert)
7. Wilkins (co. Kent): Gules on a chevron argent between three whelk shells or, as many demi lions rampant sable
8. Wilkins (co. Kent): Gules on a chevron argent between three whelk shells or, a demi lion rampant guarding enclosed by two martlets sable
9. Wilkins (co. Northumberland): Gules on a chevron argent between three whelks or, a fleur-de-lys sable.
10. Wilkinson (Dorrington, co. Durham, granted 18.9.1538): Gules a chevron vair between three whelk shells or.
11. Wilkinson (Bishopwearmouth, co. Durham): Gules a chevron vairé or and azure between three whelk shells of the second, quartering STOTE.
12. Wilkinson (Old Buckenham, co. Norfolk, and Rantham, co. Westmorland, Burke: General Armory, p. 1112): Azure a chevron between three whelk shells or.
13. Wilkinson (Scarborough, co. York, gr. 14.2.1557, Burke: General Armory, p. 1112): Argent on a chevron between three trefoils slipped sable as many crescents or, a border engr. azure.
14. Willard (Eastbourne, co. Sussex, orig. Villiard of Caen, temp. Edward III, Burke: General Armory, p. 1112): Argent a chevron ermines between three flasks or jars ppr.
15. Willasham (co. Suffolk, Burke: General Armory, p. 1113): Sable a chevron argent between three cinquefoils or.
16. Willason (Sugwas, co. Hereford, Burke: General Armory, p. 1113): Sable a chevron argent between three lions rampant or.
17. Wille (Burke: General Armory, p. 1113): Argent three chevrons gules a border engr. sable.
18. Willes or Willis (Burke: General Armory, p. 1113): Argent a chevron sable between three mullets gules.
19. Willesford or Willford (Wosterton, co. Hereford, Burke: General Armory, p. 1113): Argent a chevron sable in chief two pellets, in base a cross crosslet of the second.
20. Willesford (Tavistock, co. Devon, Burke: General Armory, p. 1113): Gules a chevron ermine between three leopards' faces or.
21. Willesthorp (co. York, Burke: General Armory, p. 1113): Azure a chevron between three lions pass. argent.
22. Willey (Houghton, co. Northumberland, Burke: General Armory, p. 1113): Per pale erminois and gules three chevrons counterchanged.
23. Willey (Burke: General Armory, p. 1113): Argent a chevron ermine.
24. Williams (Frefoss, Anglesey, Burke: General Armory, p. 1113): Argent a chevron sable between three Cornish choughs ppr. each holding in the bill an ermine spot.
25. Williams (Temple House, co. Berks, Great Marlow, and Craig-y-don, co. Anglesey, Burke: General Armory, p. 1113): Argent a chevron sable between three, Cornish choughs ppr. each holding in the bill and erms spot.
26. Williams (Gwernevet, co. Brecon and Rose Hall, co. Herts, bart., extinct 1798, Burke: General Armory, p. 1113): Argent a chevron between three cocks gules on a chief sable as many spearheads of the first sanguinated.
27. Williams (Brecon, Burke: General Armory, p. 1113): Gules a chevron ermine.
28. Williams (Cwymcynfelin, co. Cardigan). Quartely, 1st, or, a griffin segreant vert, armed gules; 2nd, azure and eagle displ. or; 3rd argen a lion pass. sable between three fluers-de-lis gules; 4th, argent a chevron sable between three ravens ppr.
29. Williams (Vaynol, co. Carmarthen, bart., extinct 1693, Burke: General Armory, p. 1113): Gules a chevron ermine between three saracen's heads couped ppr.
30. Williams (Griffies-Williams, Llwyny-Wormwood, co. Carmarthen, bart., Burke: General Armory, p. 1113): Quarterly, 1st and 4th, argent on a chevron engr. gules between three bulls's heads cabossed sable a rose between two fleurs-de-lis of the field, for WILLIAMS; 2nd and 3rd, azure a fess dancettée ermine between four griffins segreant or, for GRIFFIES.
31. Williams (Penrhyn, co. Carnarvon, bart, Burke: General Armory, p. 1114): Gules a chevron ermine between three Saracens' heads affronteée couped at the shoulders ppr.
32. Williams (John Williams, bishop of Lincoln, Burke: General Armory, p. 1114): Quarterly, 1st and 4th, gules a chevron ermine between three Saracen's heads in profile couped argent; 2nd and 3rd, gules a chevron or, between three stags' heads cabossed argent attired of the second.
33. Williams (formerly de Aran, Aberpergwm, co. Glamorgan, Burke: General Armory, p. 1114): Quarterly, 1st and 4th, gules three chevronels argent, for JESTYN APGWRGANT; 2nd and 3rd, sable a chevron between three fleurs-de-lis argent, for EINION AP COLLWYN.
34. Williams (Bristol, co. Gloucester, Burke: General Armory, p. 1114): Sable a chevron argent between three spearheads of the last, points embrued gules.
35. Williams (London, Burke: General Armory, p. 1114): Gules a chevron ermine between three buck's heads couped or.
36. Williams (Islington, co. Middlesex, Burke: General Armory, p. 1114): Argent a chevron between three cocks gules on a chief sable as many spearheads of the first, sanguinated ppr.
37. Williams (Enfield, co. Middlesex, Burke: General Armory, p. 1114): Azure on a chevron engr. argent between three bees volant ppr five tea leaves vert.
38. Williams (The Lodge, Hillingdon, co. Middlesex, Burke: General Armory, p. 1114): Argent two chevronels engr. sable between three cocks gules on a chief dancettée of the second as many spearheads of the first.
39. Williams (Dendraeth Castle, co. Merioneth, Burke: General Armory, p. 1114): Quarterly, 1st and 4th, gules a lion rampant or, a border indented of the last; 2nd and 3rd azure a chevron between three dolphins argent.
40. Williams (Addams-Williams, Llangibby Castle, co. Monmouth, Burke: General Armory, p. 1115): Quarterly, 1st and 4th, gyronny of eight erm. and sable a lion rampant or, for WILLIAMS, 2nd and 3rd, ermine a chevron vairé or and azure between three roses barbed and seeded ppr. for ADDAMS.
41. Williams (Aberystwith, co. Monmouth and Norwich, Burke: General Armory, p. 1115): Sable a chevron between three spearheads argent embrued ppr. on a chief of the second a wyvern's head erased vert, holding in the mouth a sinister hand gules.
42. Williams (Ivy Tower, co. Pembroke, Burke: General Armory, p. 1115): Or, on a chevron gules between three cubes pean as many horsehoses argent, quartering HARRIS, Sable an antelope argent maned and tufted or, between four pheons of the third.
43. Williams (Chichester, co. Sussex, Burke: General Armory, p. 1115): Argent a chevron sable between three fireballs of the last, fired ppr. (Crest: a dragon's head argent semée of hurts vomiting flames of fire ppr.
44. Williams (Gychwillan, Wales, Burke: General Armory, p. 1115): Gules a chevron ermine between three Saracens' heads in profile couped at the neck ppr, crined and bearded sable.
45. Williams (Winchester College, Burke: General Armory, p. 1115): Sable a chevron between three spearheads argent embrued gules.
46. Williams (Micklegate, co. York, Burke: General Armory, p. 1115): Argent a chevron embattled sable between three cocks gules on a chief of the second as many palets of the first, each charged with a spearhead also of the second, embrued ppr.
47. Williams (Stow-on-the-Wold, Burke: General Armory, p. 1115): Sable a chevron between three spearheads argent embrued ppr., on a chief of the second a wyvern's head erased vert, holding in the mouth a sinister hand gules.
48. Williams (Burke: General Armory, p. 1115): Per chevron azure and gules a chevron ermine between two boars' heads couped or, in chief and a demi griffin in base argent.
49. Williams (Burke: General Armory, p. 1115): Argent a chevron ermines between three bull's heads erased.
50. Williams (Burke: General Armory, p. 1115): Argent a chevron between three boars' heads couped gules.
51. Williams (Burke: General Armory, p. 1115): Gules three chevrons argent between as many lions rampant or.
52. Williams (Burke: General Armory, p. 1116): Argent a chevron between three dice sable, on each a cinquefoil of the field.
53. Williams (Burke: General Armory, p. 1116): Or, on a chevron sable, three crescents of the first, in chief as many spearheads of the second, in base a martlet of the last.
54. Williamson (Melbeck Hall, co. Cumberland; gr. 1.2.1670, Burke: General Armory, p. 1116): Or, a chevron engr. betw. three trefoils slipped sable.
55. Williamson (New Hall, co. Cumberland, Burke: General Armory p. 1116): Argent on a chevron engr. between three trefoils slipped azure as many crescents or.
56. Williamson (Mount Vernon, near Liverpool, co. Lancaster, Burke: General Armory, p. 1116): Or, a chevron engr. between three trefoils slipped sable.
57. Williamson (Gainsborough, co. Lincoln, and Great Markham, co. Nottingham): Or, a chevron gules between three trefoils slipped sable.
58. Williamson (co. Middlesex, and Denford, co. Northampton, Burke: General Armory, p. 1116): Argent on a chevron engr. azure between three trefoils slipped sable as many crescents or.
59. Williamson (Burton, co. Nottingham, desc. John Williamson, of Wakeringham, temp. Hnery VII, Burke: General Armory, p. 1116): Or, a chevron gules between three trefoils slipped sable.
60. Williamson (Hayton, co. Nottingham, Burke: General Armory, p. 1116): Or, a chevron gules between three trefoils slipped sable, with a crescent for difference.
61. Williamson (Norloshby and Mares Ashby, co. Northampton, Burke: General Armory, p. 1116): Or, a chevron between three griffins' heads erase azure on a chief gu, a fleu-de-lis enclosed by two sund in splendour or.
62. Williamson (Tusmore, co. Oxford, Burke: General Armory, p. 1116): Argent on a chevron engr. azure between three trefoils slipped sable as many crescents or, quartering, 1st, SALFIELD, 2nd, WILLIAMSON of Norloshby, 3rd, CROKER.
63. Williamson (East Markham, co. Nottingham, bart., Burke: General Armory, p. 1116): Or, a chevron gules between three trefoils slipped sable.
64. Williamson (Peckham, co. Surrey, Burke: General Armory, p. 1116): Argent on a chevron engr. azure between two trefoils slipped in chief and a crescent in base sable a trefoil also slipped enclosed by two crescents or.
65. Williamson (St. Anne, Westminster, Burke: General Armory, p. 1116): Quarterly, 1st and 4th, argent on a chevron engr. between eight cinquefoils slipped sable three crescents or; 2nd and 3rd, argent a chevron engr. between three mullets sable and on a chief gules three bucks' heads cabossed or.
66. Williamson (co. Westmorland, Burke: General Armory, p. 1116): Argent on a chevron engr. azure between three trefoils vert as many crescents.
67. Williamson (co. York, Burke: General Armory, p. 1116): Argent on a chevron engr. azure between three trefoils slipped sable as many crescents or, a border engr. of the second.
68. Williamson (Hopper-Williamson, Burke: General Armory, p. 1116): Quarterly, 1st and 4th, gyronny of eight sable and ermine over alla tower triple-towered argent; 2nd and 3rd, or, a chevron gules between three trefoils slipped sable.
69. Williamson (Burke: General Armory, p. 1116): Quarterly, 1st and 4th, azure a saltire argetn on a chief gules a lion pass. guard. or; 2nd and 3rd, or a chevron engr. between three trefoils slipped sable.
70. Williamson  (Burke: General Armory, p. 1116): Sable a chevron engr. between three trefoils slipped or.
71. Willie (Bovey Tracy, co. Devon, Burke: General Armory, p. 1116): Argent a chevron between two greyhounds in chief counter-salient, and another in base salient sable.
72. Willies or Willis (Fenny-Compton, co. Warwick, Burke: General Armory, p. 1116): Argent a chevron sable between three mullets gules.
73. Willingham (Burke: General Armory, p. 1117): Ermine on a chevron ermines three crescents or.
74. Willis (Bewdley, co. Worcester, Burke: General Armory, p. 1117): Or, on a chevron between three mullets of six points gules a cross formée of the field.
75. Willis (London, Burke: General Armory, p. 1117): Argent on a chevron gules between three mullets of six points of the second a cross formée or.
76. Willis (Burke: General Armory, p. 1117): Argent a chevron ermines between three martlets sable.
77. Willison (co. Hereford, Burke: General Armory, p. 1117): Sable a chevron between three lions rampant double queued or.
78. Willistorp (Burke: General Armory, p. 1117): Azure a chevron between three lions pass. guard.argent.
79. Willoughby (co. Nottingham, Burke: General Armory, p. 1118): Argent a chevron gules fretty oof the first between three roses of the second, barbed vert.
80. Wills (Saltash and Boatesfleming, co. Cornwall, Burke: General Armory, p. 1118): Argent on a chevron engr. vert between three martlets sable five ermine spots or.
81. Wills (Reg. Ulster's Office, Burke: General Armory, p. 1118): Argent a chevron sable between three mullets gules.
82. Willy (Haughton-le-Side, co. Durham, Burke: General Armory, p. 1119): Per pale ermine and gules three chevronels counterchanged.
83. Wilmer (Rayton, co. Warwick, Burke: General Armory, p. 1119): Gules a chevron vair between three eagles displ. or.
84. Wilsford (Hateridge and Dove, co. Kent, Burke: General Armory, p. 1119): Gules a chevron engr. between three leopards' faces or.
85. Wilson (West Wickhamn, co. Kent, Burke: General Armory, p. 1120): Argent on a chevron between three mullets gules a crescent of the first.
86. Wilson (Banner Cross, Eccleshall, co. York, Burke: General Armory, p. 1120): Azure two chevronels argent between as many mullets in chief of the last and a wolf salient in base or.
87. Wilson (Sneaton Castle, co. York, Burke: General Armory, p. 1120): Argent on a chevron between three mullets gules a crescent or, on a chief azure as many ingots of gold in fess crossed by another in bend ppr.
88. Wilson (Burke: General Armory, p. 1120): Argent a chevron between two mullets in chief gules, and a crescent in base azure.
89. Wilson (Burke: General Armory, p. 1121): Argent a chevron gules between three wolves' heads erased sable.
90. Wilson (Scarr, co. Wexford, Burke: General Armory, p. 1121) Argent on a chevron between three mullets gules, as many palets or.
91. Wilson (Fraserburgh, Scotland, Burke: General Armory, p. 1121): Argent a chevron between two mullets in chief and a crescent in base gules.
92. Wilson (Queensferry, Scotland, Burke: General Armory, p. 1121): Gules a chevron counterembattled between three mullets argent.
93. Wilson (Croglin, Scotland, Burke: General Armory, p. 1121): Argent a chevron between three mullets gules; another: Argent a chevron between two mullets in chief and a crescent in base azure.
94. Wilson (Edinburgh, Burke: General Armory, p. 1121): Argent on a chevron between three mullets gules a talbot's head erased of the first.
95. Wilson (Plewlands, co. Edinburgh, Burke: General Armory, p. 1121): Argent a chevron invecked between three mullets gules.
96. Wilson (Kelton, co. Kirkcudbright, Burke: General Armory, p. 1121): Argent on a chevron azure between two horses with packs corded ppr. in chief and an anchor in base gules a sheep without horns of the first.
97. Wilson (Burke: General Armory, p. 1121): Argent a chevron between three stars or, a border wavy azure.
98. Wilson (Sconhope and Edinburgh, Burke: General Armory, p. 1121): Argent on a chevron between three stars gules a heart pierced with a spear of the field.
99. Wilson (Glasgow, Burke: General Armory, p. 1121): Per pale argent and or, on a chevron between three mullets gules a holly leaf of the second.
100. Wilsone (Glasgow, Burke: General Armory, p. 1121): Argent a chevron between three stars gules within a border of the last.
101. Wilter (Burke: General Armory, p. 1121): Gules on a chevronbetween three wings or, as many griffins' heads erased of the first, on a chief argent as many escalops sable.
102. Wilton (Snaresbrook, co. Essex, gr. 1768, Burke: General Armory, p. 1121): Gules on a chevron per pale or and argent, three crosses crosslet fitchée gules.
103. Wilton (Burke: General Armory, p. 1121): Sable on a chevron argent, three crosses formée fitchée gules.

Notera, att bland de engelska släkterna med "Will" i efternamnet (Burke: General armory), finns det bara en (1/103), som har "gules chevron or" (Wilter), men fyra (4/103) med "gules chevron argent" och fem (5/103) med "gules chevron ermine". Olikheten i frekvenser av "gules chevron or", "gules chevron argent" or "gules chevron ermine" är inte statistiskt märkvärdiga i X²-test.

Notera också, att släkten "de Cobham" använde också både "gules chevron or" (13/17) och "gules chevron argent" (4/17, Burke: General armory, sss. 207-208). Om det fanns någon system om när "or" och när "argent" användes, vet man inte, men den gemensamma faktoren såg ut att vara användningen av "en sparre på rött fält".

Olikheten i frekvensen av "gules chevron or" bland de engelska släkterna med "Will" i efternamnet och släkten "de Cobham" är statistiskt märkvärdig (p < 0.0001, X²-test), föreslående, att "gules chevron or" har hellre först tagits i bruk av "de Cobham" än av de släkterna med "Will" i efternamnet.  Det här föreslaget stöds av det faktumet, att alla de med efternamnet "Wilkin" (3 i Kent, 1 i Northumberland) och med en sparre i vapnet, använde "gules chevron argent".

Det finns också en statistiskt märkvärdig olikhet i användandet av "gules chevron argent" mellan släkterna "de Cobham" och "Wilkin" (p < 0.0117, X²-test). Användandet av "gules chevron argent" ser ut att vara mera typiskt för "Wilkin" än "de Cobham".

Släkten "de Kyme" har inte alls använt "gules chevron argent".

Det ser ut att vara två alternativ: 1) den Vekkelaks Wilken-släkten hade sitt vapens ursprung i England och har använt "gules chevron or", fastän alla andra normandsk-engelska Wilkin-släkterna med en sparre på rött fält i vapnet har använt "gules chevron argent", 2) den Vekkelaks Wilken-släkten har inte fått sitt vapen från England.

Många av den engelska Wilken-släkten började senare igen använda namnet de Winton och släkten bosätter sig i dag i Maelough Slott. Många hörande till Wilken-släkten flyttade på 1100-talet till Skotland med Jarl David av Huntingdon, vem var att bli Skotlands konung. Det finns tillsammans 10 sådana släkter i Brittiska öarna, vars namn har sitt ursprung i ordet "Will" och vars vapen inkluderar en sparre och tinkturerna röd (i fältet) och guld/silver/hermelin (se Fig.13 och tabell 1).

Fig. 14. Robert de Wintona, en förfader till den normandsk-engelska släkten "Wilken", kom till Glamorganshire i Wales tillsammans med Hamon de Crevecoeurs son, Robert Fitzhamon, vars dotterssons dotter var gift med Richard de Clare. De Clare-släkten använde sparrar och tinkturerna "gules" och "or" i vapnet. Släktskap mellan Robert de Fitzhamon och Wilken-släkten har föreslåtts. Den normandsk-engelska Wilken-släkten bodde i Glamorganshire i Wales och Kent i England. Robert Fitzhamons fader, Hamon de Crevequer (Crevecoeur) var med William Erövrare i Hastings i 1066. Medlemmarna av släkten Crevecoeur använde sparrar och tinkturerna röd och gul i vapnet, men också andra vapen. Crevecoeur slottet finns i Lisieux, Normandi, och byggdes av normand-vikingarna. Hamon de Crevecoeur härstammade från greven av Corbeil [korbei], Hrolf Rognvaldsson och Ivar Halfdansson. En branch av den engleska Wilken-släkten, Wilkins of Stoke, bodde i Stoke, som ligger på nästa backen till Clare i Tunbridge i Kent. Notera, att den engelska Wilken-släkten, greven av Corbeil [korbei] och de Clare-släkten alla hade ett normandskt-skandinaviskt ursprung. Det är också märkvärdigt, att Per Jonsson Båt, fogden i Wiborg 1320-1327 härstammade från Jarlar av Orknejerna och av Rognvald eller Ragwald (Anrep, 1858, "Svenska Adelns Ättar-taflor", ss. 364-365). Se också fig. 33.
 

Sigfrid Jönsson Wilkin den yngre hade sagt i frälseransakningen år 1625, att redan Erik Larsson hade i sitt vapen en "husgafvel" och på hjälmen en "eldhake". Dock vet man, att Hans Vilken, kyrkoherde Jöns Vilkens brorson, hade ett vapen med en halv häst på blått fält (Fig. 11a,b) målad i Vekkelaks kyrkans vägg tills 1610, då kyrkan förstördes av rysken och därefter målades vit. Detta vapen är mycket likadant som Svartingstorpssläktens vapen, som också hade en halv häst på blått fält (Klingspor: Vapenbok, s. 82).Svartingstorpsläkten hade sina rötter i Medelpad, runtom nuvarande Sundsvall. Den här passar väl på bilden, emedan, Finlands kust har troligen dels koloniserats av människor från Norrland (P. Nordmann: Finlands bebyggande. Den svenska kolonisationen, Finlands kulturhistoria. Medeltiden, 1908). Medelpad är ett urgammalt område, där till exempel, vikingagravar har funnits liksom i Kuorsalo (Vekkelaks) och Svartvira (Pyttis) öar. Dock har också en annan släkt, den livländiska von Reutz-släkten haft ett likadant vapen (Fig. 11b2, Klingspor & Hildbrand, 1870). Von Reutz-släkten kan vara av ett polskt ursprung.

Det är ändå märkvärdigt, att 1) Hans Vilkens vapen har samma tinkturer som den Wilkinsons-släktens (Wales) unicorn-vapen (Fig. 13), 2) hästen i Hans Vilkens vapen kan väl ha ursprungligen varit en unicorn (ritad efter Vekkelaks kyrkas brand) liksom i Wilkinsons unicorn-vapen, 3) Hans Vilkens efternamn har det samma ursprunget som Wilkinson.  Ordet Wilkin menar "en liten Will" eller "en liten William".

För namnet "Wilkin", finns det 706 äktenskapdokumenter i England i 1500-1850, och dess genealogie känns från Robert de Wintona till 1500-talet. Det borde också noteras, att släkten Wilkinson, liksom Wilkin, har varit baserad i Glamorganshire i Wales. Det här är märkvärt, emedan 1) de Llantrisant och Llanblethian slotten i Glamorganshire har hört till den normandsläkten "de Clare" , som var berömd om att ha bland de första, om inte som först, använt sparrar och tinkturer "gules" och "or" i deras och deras vasallers vapen (jämföra med Husgafvel vapen: "gules on chevron or couped crescent azure"; se också Humphery-Smith: Anglo-Norman Armory, 1973, Canterbury). Medlemmar av den de Clare-släkten agerade som "Lords of Glamorgan". Glamorgan och andra delar av Wales erövrades till England i 1091. De Clare-släktens kärnområde var Gloucestershire, som är en granne till Glamorganshire.

Varför hade Hans Vilken ett olikt vapen från de andra Husgafvel-släktens medlemmar?

På basis av likadana vapen är det inte omöjligt, att den andra föräldern har representerat Svartingstorpsätten från Medelpad i det nuvarande Sundsvall-området eller von Reutz-släkten från Livland. Svartingstorpsätten var också en frälsesläkt, som adlades år 1572 - alltså innan Hans Vilken levde (dog 1650, Ramsay, 1909, s. 197). När den von Reutz-släkten har blivit adlad, vet man inte.  Det är inte uteslutet, att någon av de gamla Husgafvel-familjens förfäder har kommit till Vekkelaks från Medelpad eller från Livland. Den sista möjligheten stöds av det faktumet, att det lever ännu i dag en Lääti-släkt i Vekkelaks, vars namn ursprungligen skrevs "Letthe", tydande på Lettland. Se också Brandstake-släkten nedan.

2. Fastän motivet "gules chevron or" kan dateras tillbaka kanske även till år 1190 (se fig. 6), vet man egentligen inte säkert, när "gules chevron or"-vapnet har börjats att använda i Husgafvel-släkten. Man vet bara att Sigfrid Jönsson den yngre har sagt i frälseransakningen i Åbo Hovrätt år 1625, att Erik Larsson hade ett vapen redan när han kom till Vekkelaks och att i det här vapnet fanns det en "husgafvel" och på hjälmen en "eldhake", och att medlemmarna i Husgafvel-släkten har använt sparre (husgafvel) i sina sigiller åtminstone sedan 1568. Dock vapenmotivens "gules chevron or" ålder och geografiska distributionen (se nedan) och det faktumet, att Sparre av Aspnäs-släkten har försvunnit från Sverige i slutet av 1300-talet passar väl till det, att vapnet har kommit till Vekkelaks på 1300-talet. Hans Vilken är också en relativt sent person i Vekkelaks Vilken-släkten, och man vet med säkerhet, att "gules chevron or" har använts av den Vekkelaks Vilken-släkten redan innan honom, bland annat av kyrkoherde Jöns Vilken (Hans Vilkens farbror, enligt Ramsay, 1909) och Sigfrid Jönsson Wilkin den äldre (Hans Vilkens farfars farbror, enligt Ramsay, 1909). Därför kan man postulera, ett vapen med en "vit halvhäst på blått fält" måste ha kommit från Hans Vilkens moders eller mormors sida.

Svartingstorpsätten har enligt literara källor bott i Medelpad (Klingspor: Vapenbok, s. 82), men det är intressant, att Svartingstorpsättens frälsegods fanns i Småland, nära Kalmar, nämligen en gård med namnet Svartingstorp i ett område, som heter Svärtingsskär. Området finns vid Kalmars sund. Sigfrid Jönsson Vilken-Husgafvel den äldre kom till detta område 1541 för att lugna ner Dacke-upproret och senare att vara Ölands fogde, och det har spekulerats, att hans tidigare rötter kanske var orsaken till hans ankommande till Öland (Korhonen: Vehkalahden pitäjän historia II/Vekkelaks sockens historia II). Sigfrid Jönsson Husgafvel begravdes under Långlöt kyrkas altar. Hans hus ligger nära kyrkan, den andra var i Kalmar. Också Karl Elinason Sparre av Aspnäs (vapen med en sparre av guld på rödt fält) agerade som en fogde i området 1311-1318, i Kalmar slott, där Sigfrid Jönsson Vilken den äldre var befallningsman 1564 (det nya slottet bygd över det gamla medeltida slottet). Sigfrid Jönsson Vilken den äldre kom till Vekkelaks 1559 för att få skeppsbyggare till Öland efter konungens (Erik XIV) vilja. Det är troligt, att han som konungens man har haft andra män med sig. Hade han någon från den Småland-baserade Svartingtorp-ätten med sig, som organiserade ett äktenskap mellan någon kvinna hörande till Svartingtorp-släkten och Matts Vilken, Hans Vilkens fader (se fig. 25k)?
 

Hypotes 11

"Alla släkterna, som har en sparre av guld på rödt fält i sin sköld, härstammar från densamma truppstyrkan"

Emedan släktvapens användning blev vanligare på korstågen och deras symboler användes i flaggor i kampen för att berätta trupper, var truppstyrkans ledare finns, är det kanske möjligt, att "en sparre av guld på rödt fält" inte nödvändigt ursprungligen berättade om släktförbindelser, utan förfädernas gemensamma histori på korståg eller på något annat fälttåg. Emedan av de tillsvidare kända vapnen med en sparre av guld på rödt fält, 4 är från Norden, 4 från det (Tysk-) Römerska Imperiet och 76 från Engelska Kanalens kustområden (se nedan, fig. 18), skulle det se ut, att vapen med motiven "gules chevron or" är typiska för Engelska Kanalens stränder. Båda Engelska Kanalens stränder var först i normandernas kontroll och då efter Geoffrey av Anjou gifte sig med Vilhelm Erövrares sonsdotter, i Plantagenet- normand kungadomens (inkl. Normandi, England, Anjou, delvis Flanders) kontroll. Den här kungadomen var central i sändning av män till korstågen till det Heliga Landet.

Åtminstone tre släkter med senare en "gules chevron or" i vapnet har varit representerade som ledare i kampen mellan normander och anglo-saxoner i Hastings (1066), på normandernas sida. De här var Maule, de Commines och Crevecoeur (menar en död hjärta eller sorg). En av dem, Robert de Commines (jämföra med Philippe de Commynes ovan) ledde normanderna i kampen om Durham år 1068 och namnet Maule nämnes också bland de som har kämpat på engelska sidan i kampen i Agincourt senare. Crevecoeur-vapen-liknande struktur finns i flaggan med truppstyrkan som kämpar med engelsmännen mot fransmännen i Nogent-sur-Seine i 1359. Också familjen de Kyme har haft förbindelser med normanderna (Woodcock-Robinson: The Oxford Guide to Heraldry, 1988, Oxford, p. 9-10).

För den här hypotesen talar det, att så många, absolut majoriteten av alla vapen med "gules chevron or" har existerat i område som kontrollerades av samma förvaltare. Emot talar det, att det finns ingen dokument, som skulle visa, att "gules chevron or" är symbol för någon truppstyrka.

Man vet dock, att den enda större enheten, som har använt en sparre i vapnet med tinkturerna "gules" och "or" ser ut att ha varit familjen De Clareoch de, som har varit i ett feodalt förhållande till den (Humphery-Smith, 1973, s. 202).
 

Hypotes 12

"Erik Larssons Wilcken-Husgafvel-släkt var dansk eller skånsk"

Diplomatarium Danicum, som innehåller alla bevarade danska dokumenterna från åren 789-1412 visar, att många sådana riddare, väpnare (miles, armigieri) eller präster med namnet Wilcken eller Lars, som skulle kunnat ha varit Erik Larssons far, har levt på 1300-talet (Tabellerna 2-4).

Tabell 2. Dokumenterna som innehåller ordet "Wilken" på något språk och i någon form i Diplomatarium Danicum i 1259-1412

1386, 6 Okt, 108,  Wilkinus
1384, 6 Sep, 493, Vaebnere Wilken
1363, 5 Jan, 291, Wilken, provst i St. Georgskloster i Staede, Schleswig diocese (släkterna Staden/Staeden: gules chevron or)
1363, 2 Jan, 290, -"-
1362, 26 Nov, 251, -"-
1362, 4 Okt, 217, Innocens VI skriver, Wilken, provst i St. Georgskloster
1360, 11 Nov, 387, Wilken de Stade
1355, 2 Jul, 258, Wilken
1354, 1 Okt, 167, Wilken, Mecklenburgsk ridder
1347, 16 Aug, 378, Provst Willeke, St. Georgskloster i Stade
1345, 24 Jan, 122 (Reval/Tallinn), Willekinus, lantmarscalcus, Livland
1345, 24 Jan, 121 (Reval), Willekinus Todewen, dansk vasall i Estland
1345, 13 Mar, 133 (Reval), Willekinus de Paren(b)eke, dansk vasall i Estland
1339, 9 Maj, 158, Willekin, kanik i Reval (hörde till Danmark)
1335, 4 Apr, 210, "nobili puelle Waendelburgh filie beati Wilkini
1336, - , 339, Wilken, borger fra Stralsund
1322, 11 Maj, 408, Willeken von Perlin, mecklenburgsk vasall i Danmark
1321, 2 Jul, 354 Willekinus Dobbe
1317, 25 Nov, 515, Villekind v. Dollen, tysk ridder
1309, 9 Aug, 196, Wilkinus Grastop i Ribe
1307, 9 Okt, 91, Laege i Kobenhavn
1283-1284, - , 85, Willekinus (Wilcken på danska), "domus Theutonicum Sancte Marie per Livoniam magister omnibus"
1284, 13 Aug, 103, Willeken von Bertekow, ridder
1287, 8 Apr, 239, Wilkinum Herbordi filium
1259, första halvår (Reval), 267, Willekin von Bremen, i Estland

Tabell 3. Dokumenterna som innehåller ordet "Lars" på något språk och i någon form i Diplomatarium Danicum på 1300-talet.

1390, 16 Nov, 290, Laurencius Jonsen armigeri
1378, 22 Feb, 367, Laurencii Iensson armigeronum
1384, 28 Maj, 468, Vaebnere Lars Olovsson (Husaby)
1380, 29 Juni, 36, Laurencii Skytte armigeronum
1368, 6 Okt, 238, Lars Pedersen, "vistnok vaebner"
1365, 26 Aug, 281, Laurentius Freggerson
1365, 7 Juli, 263, Lars Uffesen, ridder
1363, 21 Maj, 341, Lars Uffesen, ridder
1363, 18 Mar, 322, Laurentius Hwas, miles
1362, 2 Feb, 153, Lars Jakobsen, svend
1358, 10 Dec, 170, Lars Karlsson, svensk ridder
1344, 3 Maj, 44, Lars Sture, vaebner
1344, 15 Aug, 74, Lars Ulfsson, svensk ridder (Gisle Elinason, gules chevron or)
1340, 31 Maj, 44, Laurencii Lafrenzsun miles
1343, 18 Nov, 384, Laurencius Ulfsson miles
1331, 3 Mar, 289, Lars Truedsen, vaebner
1329, 28 Jan, 95, Lars Truedsen, vaebner; Lars Jonsen, miles

Också Diplomatarium Norvegicum demonstrerar existensen på 1300-talet av riddare eller präster, som har  använt namnet "Lars", men inga med namnet "Wilcken" har lämnat en dokument av sig i Norge (Tabell 4).
 

Tabell 4. Dokumenterna som innehåller ordet "Lars" på något språk och i någon form i Diplomatarium Norvegicum på 1300-talet.

1392, 1 Jan, b. III, nr. 501, Laurens Wibiornason, Lasse Lafrensson
1351, 19 Mar, b. VIII nr. 157, Laurencius Karlsson miles, Laurencius Germundsson miles
1369, 3 Aug 1369, b. VIII nr. 186, Laurencius Biornsson, Petrus prepositus Osloensis
1393, 22 Jun 1393, b. XXI nr. 188, Lorens Helgesson
1319, 26 Aug 1319-1 Dec 1374, Hr. Lars, Sundebye

Det finns orsaker, att tänka, att Erik Larssons Wilcken-Husgafvel-släkt var dansk eller skånsk:

1. Erik Larsson fick sitt frälsegods, när (21.3.1396) den tyska Albrekt Mecklenburger hade drivits bort från tronen och den danska drottningen Margareta hade valts till Unionsdrottning (men inte krönt ännu; Erik XIII hade inte hyllats till Sveriges kung).

2. En av dem, som erbjöd Margareta att bli Unionsdrottning, Raseborgs hövding Tord Bonde, nämns som ett vittne i riksrådet Carl Ulvsson Sparres brev till Erik Larsson 21.3.1396.

3. En flagga med en sparre av guld på rödt fält (såsom i Erik Larssons vapen) förekommer i en från året 1416 varande målning "Tres riches heures" (bröderna Limbourg, ursprungligen tyska, bodde i Flanders) i en truppstyrka, som också bär den danska flaggan Danebroge. En anslutning mellan den danska flaggan och flaggan med en sparre av guld på rödt fält existerar i den här målningen.

4. Sigfrid Jönsson Husgavel blev fogde i Öland och stannade i det här ämbetet, fastän reformationen orsakade dramatiska förändringar i administrationen. Öland var nära Skåne, som hörde till Danmark.

5. Danmark var då en stormakt och hade till exempel haft Estland för länge, i 1219-1346. Erik Larssons sonson Jöns Vilkenson (Welckenson) nämns i dokumenter i Tallinn som en merkant från Finland på 1400-talet.

6. I familjen Junkars vapen (Fig. 17) finns det under en C-formig eldstål (så som i Borgå stads vapen ) den samma pyramid-liknande strukturen som i Posse-familjens vapen (Korhonen: Vehkalahden Junkkarit, Vehkarieskaa, Vehkalahden kunta, 1987). Junkar-familjen härstammar från Erik Larssons son, Mårten. Posse var uradel från Danmark-Västergötland (Raneke: Svensk adelsheraldik, 1990). Posse-vapnets symbol i Junkars vapen kan tyda på, att Mårten Junkar eller någon av hans söner eller senare efterföljare har varit gift med en kvinna från Posse-släkten. Det här skulle inte vara förvånande, emedan Posse-släkten, till exempel Viborgs hövidsman och riksrådet Knut Posse (dog 25.3.1500, Lundholm i Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter, s. 204b), var aktiv i Viborg, och Vekkelaks (som är bara 90 km från Viborg via landsvägar och nämns i Per Jönssons, "miles et aduocatus Wiborgensis", brev 30.9.1336 till Revals/Tallinns borgare bland de tre karelska städer ("civitas") där Revals borgare kan tillföra handeln i Viborgs område) var klart i Viborgs närmaste krets. Andra släkter, som har haft densamma pyramid-liknande strukturen i sina vapen i Sverige (Raneke: Svensk Adelsheraldik, 1990) är Ekenstierna, von Göbel (Tyskland), von Kenma (Westfalen) och von Strahlenheim (Stralsund, Pommern). Pyramid-liknande strukturen, vars ursprungliga mening är inte känd, men kan representera en "stengafvel", kan alltså möjligen också tyda på Nord-Tyskland, fastän det finns ingenting som tyder på, att dessa senast nämnda släkter var närvaro i Karelen på medeltiden. Efternamnet "Junker" (Tyskland), "Junckar" (Frankrike, Luxemburg), Juncar (Frankrike) har existerat också annanstans i Europa.

7. Claus Henriksson Horn, som enligt Korhonen (1981, Vekkelaks sockens historia, s. 554) var gift med Nils Poitzs (Vekkelaks) dotter eller dottersdotter (se legenden till fig. 28), ägde land i Vekkelaks i 1400-talet och detta land ärvdes av sin son Henrik Clausson Horn och vidare av Carl Henriksson Horn, men Carl Horn gav sitt land till sin systers make, Claus Åkesson Tott, som en pant. Tott-släkten var uradel från Skåne, dvs. Danmark. Det ser ut, att de danskarna har haft egendom i Vekkelaks på 1400-1500-talen.

8. På ön Fehmarn (också Femern) mellan Schleswig-Holstein och den danska ön Lolland, har det bott klaner med namnen "Wilken av Westermarkelsdorf (thorp i det gamla språket)", "Brandt", "Stake av Puttgarden" och "Muhl av Struckkamp". Det skulle inte vara överraskande, om släkterna/klanerna Wilken, Muhl, Brandt och Stake, som har bott tillsammans på ön Fehmarn, var identiska med släkterna Wilken, Mulle och Brandstake, som har levat tillsammans i Vekkelaks i Finland från medeltiden. Den här hypotesen får stöd från det faktumet, att Wilcken-släkten i Fehmarn och Wilcken-släkten i Vekkelaks har haft mycket likadana husmärken (Fig. 15).

9. Motivet "gules chevron or" förekommer i vapen speciellt i de områdena där de danska vikingarna och senare dansk-fransk-engelska normanderna har varit aktiva. Om släkterna Wilken-Husgafvel, Mulle, Brandt och Stake har bott ursprungligen på ön Fehmarn i ett danskt område, är det inte uteslutet, att någon av dem har varit med på något krigståg till England med den danska flottan.
 

a) b)       c) 

d)  e)

Bland de danska och norska adelsvapnen finns det 10 vapen med "gules chevron or" (tabell 5). Tilläggligt finns det många sådana danska vapen med en sparre, vars tinkturer känns inte (Achen: Danske adelsvåbener, 1973, Köpenhamn). Tre av de här vapnen innehåller en jakthorn (corno), som egentligen är i en blason mycket nära att vara densamma saken som en båge, som gjordes av horn under medeltiden (jämf.med amiral Sigfrid Jönssons d.ä vapen med en båge på 1500-talet), eller en halvmåne (crescent, se här; jämf. med kyrkoherde Jöns Wilckens vapen på 1500-talet), som också har "hörnchen" (d.), "cuerno" (sp.), "corni" (it., "corni della luna"), är "horned" (e.) eller som är den andra meningen av ordet "croissant" (fr.), och som också förekommer i ett danskt vapen med "gules chevron or":

1. Duncan (Danmark/Skottland, 1 g. sparre belagt med 3 b. Spaender, ledsaget foroven af 3 h. Roser, forneden af 1 g. Jagthorn i R., Reitzel, 1955-1958, Dansk Vaabenherold, Köpenhamn, s. 107)
(Den skottska Duncan i Seaside and Lundie, Scotland: Gules a chevron or, between two cinquefoils in chief, and a hunting-horn in base argent garnished azure, Burke: General armory, s. 306) 

2. von Schmidt eller Phiseldeck (Danmark/Schleswig-Holstein/Preussen, Skjoldet rødt, deri en Guld-Sparre ledsaget foroven af to, forneden af en, liggende Guld-Maane, "Vaabenførende slægter i Danmark" Det Danske Selskab for Heraldik og Sfragistik, 1946, Heraldisk forlag, København, s. 27, se också Schmidt v. Leda gen. v. Hattenstein, Siebmacher, J., 1878, "Grosses und allgemeines Wappenbuch. Der Preussiche Adel. Edelleute. Nachträge u. Verbesserungen.". Nürnberg, Bauer & Raspe, s. 160, Tafel 138; också Siebmacher, J., 1870, "Grosses und allgemeines Wappenbuch. Der blühende Adel der Herzogthümer Schleswig-Holstein-Lauenburg". Nürnberg, Bauer & Raspe, s. 32, Tafel 16)

3. Lassen (Norge, I skjoldet i rødt en gull sparre belagt med tre spenner. Over sparren to [?] femoddete stjerner på hver side av en utydelig figur. Under sparren en jakthorn, Nissen & Aase, 1990, "Segl i Universitetsbiblioteket i Trondheim", Det Kongelige Norske Videnskabers selskab, skrifter 1

En med efternamnet Lassen, Laurenz Lassen, "schipher, och hans son Michel Lassen har seglat mellan Reval (nuvarande Tallinn, dvs. Finska Viken) och Köpenhamn i 1412 (27.3.1412, Dipl.Dan., 4. raekke, bind 12, nr. 402):

"Rådmændene i Stettin meddeler samme i Reval angående Stettiner-borgeren Hans Dukers salg af et skib, som befinder sig i Reval, at he schipher Laurenz Lassen to dem male borger to Copenhaven vnd sinem sone Michel Lassen deme god gnade vorkoft hadde ein schip mit siner tobehoringe van welkeme schepe Laurenze vnd Michele vorbenomede Hans Dukere schuldich sin gebleven hundert mark vinkenogen Des heft Laurenz Lassen na sines sones dode alse ein recht erve sines sones dat vorscreuen schip mit siner tobehoringe Hans Duker vnsem medeborger vor dem rade to Landiskrone weder vorlaten vor de vorscreuene hundert mark vnd dar vor dat Hans Duker alsodane schult schal betalen alse Michel vorbenomet to Revale schuldich gebleuen is welker wedervorlatinge Hans Duker openbare bewisinge heft. Rådmændene anbefaler derfor to nye købere til førnævnte skib. Schreuen in dem Palmdage vnder vnse stad secret to rugge an dessen bref gedrucket anno mcccc"

Det finns också en målning från åren 1250-1260, där det finns ett vapen med "gules chevron or/argent" på ett danskt skepp (Edwards krönika, Fig. 16). I det här vapnet finns sparren mellan tre blommor. I Danmarks Duncan-släkts vapen finns sparren mellan tre rosor, liksom också i von Schmiedens, Ehrenfelds, Teilmans och Johannesens vapen:

1. Duncan i Danmark (Danmark, 1 g. sparre belagt med 3 b. Spaender, ledsaget foroven af 3 h. Roser, forneden af 1 g. Jagthorn i R., Reitzel, 1955-1958, Dansk Vaabenherold, Köpenhamn, s. 107)

2. von Schmieden (Danmark, i en kvarter av skölden Gules chevron or accompanied by three roses of silver, Achen: Danske adelsvåbener, 1973, Köpenhamn)

3. Ehrenfeld (Danmark, i den nedre halvan av skölden: Gules on chevron or three roses gules, Achen: Danske adelsvåbener, 1973, Köpenhamn)

Fig. 17. a) Den vekkelakska Junker/Junkar-släktens vapen. Notera den stengafveln/murgafveln/trappgafveln i nedre delen av vapnet. En Erik Laurenzsson som var sigillvittne i Sekkistad (=Sekkijerv? = Säkkijärvi) kyrka 4.2.1411 hade "en trappskuren ruta" i vapnet (Raneke, 2002, Svenska Medeltidsvapen, s. 618; se C, G, H), men det här vapenmotivet är kanske för fjärran från Junkar-släktens vapenmotiv. a2) "Notárske znacky" (Slovenského národného archívu, Státneho oblastného archívu v Levoci a Archívu hlavného mesta SR Bratislavy; Vrtel', 1999, "Eight centuries of slovak heraldry", s. 128). Notera trappgafveln och ovan den två C-formiga objekter, vars mening ser ut att vara kyrklig. Jämföra med trappgafveln och en C-formig objekt i Junker/Junkar-släktens vapen i a. Har de här märkena med trappgafveln/stengafveln någonting med utbildning eller skrå att göra? Om så, skulle det förklara varför Erik Larssons (Vekkelaks) avkomlingar i Junker/Junkar-släken använde ett annorlunda vapen än dem i Wilkin-släkten. b) Sigillet av den schlesiska "Comes Ada de Scriptoris villa" 11.10.1285 med blasonen "An weisser Hanfschnur. Schrägrechts geneigter Schild, in welchem der mit einem Kreuze verwachsene Buchstabe C (Hausmarke?), in den Ecken von Rosen begleitet; der Helm ist geschmückt mit zwei gekreuzten Dreizackstäben, deren Zinken mit Federn oder Fichtenzweigen (?) besetzt sind (Pfotenhauer, 1879, "Die Schlesischen Siegel von 1250 bis 1300", s. 27, Abtheilung B, sigill nr. 19), notera C-motivet och de brandstake-liknande "Dreizackstäben" på hjälmen, inte identiskt med Junkar-vapnet, men ett av de få exempeln med C-motivet och de brandstake-liknande objekterna på hjälmen, c) Borgå stads vapen, d) Andris Skyttes (nämnas 1397-1411, Raneke, 2001, "Svenska Medeltidsvapen", del III, s. 939) vapen. Borgå stad, som tillsammans med hela Östra Nyland var underlydande till Viborg slottshövidsman på medeltiden (Anthoni, 1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel", s. 136), grundades i 1346-1347, när Magnus Eriksson var konungen och Gerhard Skytte, en Borgåbo, Finlands "capitaneum", e) sigillet som hörde till en "Laurens heres in Glogovicz" 24.12.1311 (Pfotenhauer, 1879, "Die Schlesischen Siegel von 1250 bis 1300", s. 36, Abtheilung B, sigill nr. 102). f) Junker von Ober-Conreuth (Ungarn, Bayern, Preussen)-släktens vapen, som har registrerats i 1498. Vapnet har ingenting tillsammans med den vekkelakska Junker-släktens vapen och dess still tyder på senare tider än den vekkelakska Junker-släktens vapens stil. g) Juncker-släktens i Tyskland vapen med blasonen: "Quarterly, 1st and 4th, barry of eight argent and gules; 2nd and 3rd, sable, a lion rampant or, that in the 3rd contournée. Sur tout, an inescutcheon azure, a crossbow argent. Det har också funnits en plats med namnet "Junkarsborg" litet nordost om Raseborg och den nuvarande Karis, men det här namnet troligen inte tyder på ett efternamn. Ordet "Junker" i danska språket ser ut att mena samma som ordet "knape" eller det latinska uttrycket "rusticus Nobilis". h) den polska Hornowski-släktens vapen (Herby szlacheckie, tabell 11). Vapnet har på basen den pyramid- eller trappgafvel-liknande strukturen och ovan den en till höger vänd C-liknande struktur, här i form av en hästsko.  En Rollant-släkt från Westfalen har använt i vapnet "D'azur à une piramide d'or somnie, d'une petite boule du mème (colonne de Roland), posée sur au terire (Rietstap, 1884-1887/1995, "Armorial général", vol. 2, ss. 595-596, se http://gallica.bnf.fr och sök "Rietstap"). Namnet "Junker" har också tytt på avkomlingar av de medlemmarna av Tyska Orden, som efter reformationen tog fruar och blev integrerade till den litauenska nobiliteten (Read, 2001, "The Templars", s. 320).
 
 

Hypotes 13

"Erik Larsson, nempdeman i Vekkelaks var son till den Laurens Bredhskalle, som tog del i tinget i Tortuna 17.11.1411 och som agerade som en naemdeman där (SD nr. 1499)".

Om den här Laurens Bredhskalle kom till Tinget från Bredskall i Vekkelaks, kan han ha varit: 1) Erik Larssons fader, 2) Erik Larssons tredje son, vars namn är inte känd (Ramsay, 1909), 3) någon Laurens, som bara hade blivit född eller bodde i Bredskall. Det är inte känd, hur många platser med detta namn "Bredhskalle" har existerat i Sverige i 1411, men åtminstone var det en i Vekkelaks och det ägdes av Erik Larsson (= Laurensson), nempdeman i Vekkelaks (FMU 2.2.1396 och 21.3.1396).
 

Hypotes 14

"Erik Larssons avkomlingars Wilkin-Husgafvel-Junkar-vapen är ett talande vapen och berättar själv sitt ursprung"
 
 

Erik Larsson använde en "husgafvel"  i sitt vapen enligt hans avkomlings, Sigfrid Jönsson Wilkins (den yngre) utlåtande i 1625 (Ramsay, 1909, s. 194). Vad menade Sigfrid Jönsson Wilkin d.y. med ordet "husgafvel"?

I alla de fem huvudtypen av Husgafvel-släktens vapen, "Husgafveln" (Sparren) har varit fristående eller full (Fig.Ca). Det andra huvudmotivet ser ut att ha ursprungligen varit en båge (lat. arcus/arcus, fr. arc/arc, it. arco/arco, sp. arco/arco, engl. bow/arc; arch, d. Bogen/Bogen,  fin. jousi/kaari) med eller utan sträng (lat. funiculus, fr. corde, it. corda, sp. cuerda, engl. string, d. strang, fin. jänne), men senare har strängen blivit bort och motivet har börjat se ut mera som en halvmåne (lat. lunatus, fr. croissant, it. mezzaluna, sp. la media luna, engl. crescent, d. Halbmond,  fin. puolikuu). Här kan det frågas om förändringen beror på ordval i blasonen eller om bågen har bara så småningom blivit en halvmåne. Det ser ut, att på de väst-europeiska språken betyder orden motsvarande ordet "en båge" (arcus/arc/arco/arco/bow/Bogen/jousi) aldrig "en halvmåne" (lunatus/croissant/mezzaluna/media luna/crescent/Halbmond/puolikuu), men det är intressant, att:

1. på medeltiden bågarna gjordes av djurhorn (Encyclopedia Fennica, 1962, s. 1638, Otava, Keuruu).

2. Om bågen (arc) gjordes av horn (croissant), då bågen (arc) = ett horn.

3. Ordets "ett horn" en ekvivalent på franska är"croissant" .I anglo-normandsk England i 1399-1400, menade ordet "cressaunt" en halvmåneformig ornament, "a crescent-shaped ornament"
( The American Heritage Dictionary of the English Language ).En tysk ekvivalent till ordet "croissant" är "Hörnchen" ( The American Heritage Dictionary of the English Language ). Webster's Dictionary,ger för ordet "croissant" meningen "Anything having the shape of a crescent or new moon" och Hyperdictionary ger även " shaped as having two horns"; "the horned moon", synonym: "horned".  Det spanska ordet "cuerno" (horn) tyder också på halvmånes tinnar (de la Torre Moral & Hammela, 2002, Diccionario finés-español-finés, s. 744). Det italienska ordet "corno" ("corni della luna") användas också i betydelse "halmånets tinnar/horn" (Barezzani & Kalmbach, 2000, Dizinario finlandese-italiano-finlandese, s. s. 802).

4. Ordets  "croissant" andra betydelse är "halvmåne" (Lattunen & Viljanen, 2000, Dictionnaire Finnois-Francais-Finnois, s. 677, Gummerus, Helsinki, Finland; Lampén, 1978, Svensk-finsk ordbok, Werner-Söderström, Helsinki).

Att en båge/arc ~horn ~ croissant ~ halvmåne,  skulle föreslå att alla de fyra versionerna av Husgafvel-vapnet i fig. C a) kunde möjligen följa den ursprungliga blasonen, men att ordet "en båge (arc)" har då tolkats som en synonym till den materialen varav bågen (arc) gjordes, dvs. horn eller kanske på franska: croissant. Den ursprungliga blasonen har inte bevarats, men på basis av de ovannämnda vapnen, borde det vara som det följande: "Gules, chevron (coupé) or, arc/croissant azure en point".

Också i Junkar-släktens vapen (Fig. Cb) kan det ses "en husgafvel" (fr. côté, it. facciata, sp. hastial, engl. gable, d. Giebel, fin. talonpääty) och en "båge" (lat. arcus/arcus, fr. arc/arc, it. arco/arco, sp. arco/arco, engl. bow/arc; arch, d. Bogen/Bogen,  fin. jousi/kaari) eller "en halvmåne", vilket föreslår, att Junkar-vapnet är också en variant av det Wilkin-Husgafvel-vapnet. Husgafveln är i det här vapnet mera som en "stengafvel". Om man ville forma en blason, som skulle passa till alla de här 5 varianterna, skulle det vara det följande med de samma tinkturerna som i Husgafvel-vapnet i dag: "Gules, côté or, arc/croissant azure" eller "Gules, côté d'or, arc/croissant azure" (sv.på rött fält en husgafvel av guld, en blå båge/halmåne)

Här kan man inte undvika tanken, att den ekvivalenten av "husgafvel av guld" på franska, "côté d'or", tyder på "Côte-d'Or, bergsträckan mellan Sevennerna och Vogeserna i Bourgogne i Frankrike (Dijon-trakten), och att Husgafvel-vapnet skulle sålunda vara ett talande vapen, emedan ordena "côté" och "côte" (båda betyder också "en sida", Lattunen & Viljanen, Dictionnaire Finnois-Francaise-Finnois, s. 670) ser ut att vara av samma ursprung och det husgafvel-motivet påminner också om ett berg, men substansen stödande den här tanken har inte funnits, och det ser ut att inget sådant vapen som Husgafvel-vapnet existerade i Côté d'Or på medeltiden (se http://briantimms.com/chf/14bourgogne.htm ). På trakten (Burgundi, inkl. Côte d'or, Franche Comte, Dauphine,  Champagne och Lorraine) fanns det dock 9 släkterna, vars vapen innehöll "gules chevron or" (se tabell 5). Dessa är:

1) Hermann (Champagne)
2) Amey de Champvans en Suisse et en Franche-Comté (Schweitz/Franche-Comté)
3) Berulle en Champagne (Champagne)
4) Masson en Dauphiné et en Suisse (Dauphiné/Schweitz)
5) Molé en Champagne (Champagne)
6) Monginot en Champagne (Champagne)
7) Nettancourt en Champagne (Champagne)
8) Vienne (La) en Champagne (Champagne)
9) De Sallot ou Sallo (Champagne)

Av dessa, en "croissant" fanns i de följande släkternas vapen:

1) Masson en Dauphiné et en Suisse (Dauphiné/Schweitz)
2) Molé en Champagne (Champagne)
3) Vienne (La) en Champagne (Champagne)

Om Husgafvel-vapnet med motivet "husgafvel av guld" eller på franska "côté d'or" tydde till Côte d'or, skulle den logiska följden vara, att alla vapen med "en sparre av guld" skulle ha sitt ursprung i Côte d'or. Det här är troligen inte fallet, men här måste man komma ihåg, att fastän Husgafvel-vapnets huvudmotiv har kallats "en sparre" i en blason på 1600-talet, är Husgafvel-vapnet den enda i Sverige, vars huvudmotiv har åtminstone sedan 1600-talet (Sigfrid Jönssons d.y. utlåtande i Åbo Hovrätt i 1623) kallats "en husgafvel".

Tyvärr har inget bevis för att stöda eller förskjuta den här hypotesen kunnat finnas.

Bågens position i Husgafvel-vapnet ser ut att ha varit mycket varierande.
 

Hypotes 15

"Erik Larsson var en son till den Lorenz Odenberger, som hade en fristående sparre i sitt vapen i 1387"

I Ödenberg har 1387-1399 bott en Lorenz, vars blason var de följande: "mit hoher Kantenlinie, darin ein ausgebrochener Sparren, mit Rankenwerk". Texten i sigillet var "S.LORENCZ OTENPERGER". Han har också använt ett sigill med blasonen: "mit Kantenlinie, darin ein Sparren, eine Reihe von Tropfen" och med blasonen "mit Kantenlinie, darin ein Sparre, ein Tropfen, beseitet von zwei Winkeln. I de här varianterna var texten "s' lauencz+odenberger" (Vahl, W., 1997, "Fränkische Rittersiegel. Eine sphragistisch-prosopographische Studie über den fränkischen Niederadel zwischen Regnitz, Pegnitz und Obermain im 13. und 14. Jahrhundert", Verlag Degener & Co., Neustadt a.d. Aisch, 2. del, ss. 666-667). Lorenz Odenberger kan ha varit Erik Larssons fader. Han har levt samtidigt och har i vapnet en fristående sparre, men, notera, har också använt en sparre, som når marginalen. En Konrad de Odenberg, som också hade en sparre i sigillet, har också existerat i 1377-1405. Konrad var gift med Margarete von Steinheim (Vahl, 1997, s. 667). Lorenz och Konrad Odenbergers släktbakgrund är inte känd.
 

Hypotes 16

"Erik Larsson i Vekkelaks var den samme som Eric Lassaen i Kalmar"

En "Eric Lassaen" har bott i Kalmar i 1414-1433 (Kalmar stads tänkebok ss. 34, 47, 48, 51, 54, 55, 65, 66, 71, 140, 142). Den här "Eric Lassaen" har donerat ett prebendagods i Kalmar, vilket tyder på att "Eric Lassaen" var en präst, eller kanske hans fader. Det här skulle passa väl ihop med att Erik Larsson fick gods just på Vekkelaks kyrkas malm i 1396 (FMU nr. 1054, 2.2.1396)..Ingenting tyder dock konkretiskt på att Erik Larsson i Vekkelaks var densamma som "Eric Lassaen" i Kalmar och han hade en släkting med namnet "Hinricus Lassaen", vilket skulle tyda på att "Lassaen" var ett efternamn, inte ett patronymikon.
 

Hypotes 17

"Erik Larsson var en son till den Laurentius heres in Glogovicz, som förde en sparre i skölden i Schlesien 24.12.1311"

En Laurentius i Schlesien har använt en sparre i sitt vapen 24.11.1311 (Pfotenhauer, P., 1879, "Die Schlesischen Siegel von 1250 bis 1300", Verein für Geschichte und Alterthum Schlesiens, Josef Max & Komp., Breslau, s. 36, sigill nr. 102). Teoretiskt kunde han vara fader till den Erik Larsson i Vekkelaks, som förde en "husgafvel" i vapnet, men inget annat känns om honom. Han har dock agerat geografiskt lika nära Vekkelaks som dem med en sparre i vapnet i Småland.
 

Hypotes 18

"Erik Larsson var en son till den Lafrints Ulfsson, som förde tre röda stengaflar i skölden i 1319-1346"

Den här Lafrints Ulfsson var Lagman i Södermanland, hans fru hette Ingrid Anundadotter, han hade två döttrar, Karin (en nunna i Mariebergs kloster), Elena (hustru till en Johan Knutsson) och Christina (hustru till Birger Algutsson) och två söner, Ulf Haino och Honger Haino. För denna hypotes talar att Lafrints Ulsson förde stengaflar i skölden liksom Erik Larssons avkomlingar i Junkar-släkten. Mot denna hypotes talar att Lafrints Ulfsson ser inte ut att ha haft en son med namnet Erik.
 

Hypotes 19

"Erik Larsson var son till Laurentz Knutsson och då en sonson till Abjörn Sixtensson"

Laurentz Knutssons fader Knut Abjörnasson är bekant från urkunderna i 1312-1348 (Anrep, 1858, s. 61). Laurentz Knutssons avkomlingar känns inte.
 

Hypotes 20

"Erik Larsson hörde till någon av de släkterna med "en båge" i efternamnet eller vapnet och en sparre i vapnet"

De följande släkterna med en båge i efternamnet och en sparre i vapnet känns:

1. Archer (Kilkenny): Ar. on a chevron gu. betw. three pheons sa. three mullets or. (Burke, s. 22)
2. Archer (Cornwall): Sa. a chev. betw. three broad arrows ar. (Burke, s. 23)
3. Archer (Trelaske, Cornwall): Sa. a chev. engr. ar. betw. three pheons or (Burke, s. 23)
4. Archest: Ar. a chev.az.(Burke, s. 23)

De följande vapnen med en "sparre" och "båge" känns:

1. Arg. a chev. betw. three crossbows unbent az. (Hurell/Hurle/Hurrell; Papworth, s. 404)
2. Arg. a chev. betw. three stone bows sa. (Hurlestone; Papworth, s. 404)
3. Gu. a chev. erm. betw. three crossbows arg. handles or (Trimmer; Papworth, s. 404)
4. Or a chev. betw. three bows bent in pale gu. (Bowman, Hethleton, co. Dorset; Papworth, s. 404)
5. Sa a chev. betw. three bows arg. (Buche; Papworth, s. 404)
6. Az. on a chev. gu. betw. in chief two sheaves each of six arrows interlaced saltirewise of the second flighted and phioned arg. and in base a bow stringed fesswise of the last three bezants (Shotter, Farnham, Surrey, Papworth, s. 495)

I Shotter (skytte)-vapnet (fig. Cc) finns det en båge med en sträng i vapnets bas och en sparre liksom i Sigfrid Jönssons vapen (Tabell A, skikten IX-XIII), men tinkturerna är inte samma som i Husgafvel-vapnet sådant som det känns nuförtiden. Sigfrid Jönssons d.ä. vapen är känt bara från sigillet: tinkturerna är inte kända. Sigfrid Jönsson d.ä. titulerades av den svenske historikern Hans Forssell som "finländsk frälseman som var skytt på Kalmar slott" (Ekman, 1950, s. 8), innan han blev hela Ölands fogde och amiral.

Emedan de medeltida bågarna gjordes av horn (Encyclopedia Fennica, 1962, s. 1638, Otava, Keuruu; se hypotes 14), och en båge är på det sättet en ekvivalent av ett horn, är det följande vapnet också intressant, kanske även en variant av Shotter-vapnet:

7. Arg. a chev. sa. betw. in chief two sheaves of arrows gu. banded of the first and in base a bugle-hornof the second stringed and garnished or (Duncanson, Scotland; Papworth, s. 382)

Se också Duncan-släktens vapen med gules chevron or och ett horn i basen i fig. 1r. Ett horn är egentligen en halv båge (gjord av ett par av horn med en del av skalleben emellan).

Är Duncan-släktens vapen med "gules chevron or" och ett horn (= en halv båge gjord av två horn med en del av skalleben emellan) i basen en variant av Wilkin-Husgafvel-släktens vapen med "gules chevron or" och en båge (gjord av två horn med en del av skalleben emellan)?

En gren av Duncan-släkten har varit bosatt i Danmark. Den här grenen hade i vapnet det följande:

"1 g. sparre belagt med 3 b. Spaender, ledsaget foroven af 3 h. Roser, forneden af 1 g. Jagthorn" (i R., Reitzel, 1955-1958, Dansk Vaabenherold, Köpenhamn, s. 107)

Duncan (Donnachaidh)-klanen med det ovannämnda vapnet var skotsk och en av dess släkter hade Lundie i Forfarshire (Papworth, s. 306). Efternamnet Duncan har beskrivits på det följande sättet:

"The Duncan Surname is a Scottish and Irish name which means "Brown Warrior". It is the most commonly found version of the Gaelic name Duinnchinn, which would have pronounced similarly to Doon-keen. Duinnchinn is a nickname comprised of the Gaelic elements donn = dark, brown + ceann = head -- which described the brown-headed man. Other variants are Duncanson and Dunkinson, which are patronymnic versions." (se här)

Det är intressant, att en medeltida finländsk familj med efternamnet "Skytte" (= Shotter) har använt "en husgafvel/stengafvel/murgafvel" i vapnet liksom den Junker-Husgafvel-släkten (se fig. 11d6 och d7), fastän ingen anknytning mellan den här Skytte-släkten, Husgafvel-släkten och Shotter-släkten känns.

Hypotesen kan inte prövas rätt eller fel med de existerande uppgfterna.
 

Hypotes 21

"Erik Larsson hörde till en kyrklig orden"

För den här hypotesen talar, att Erik Larsson var en nempdeman, dvs. statens och lagens representant på trakten. Det ser trovärdigt ut, att en nempdeman har kunnat läsa. På medeltiden läsförmågan gränsade sig till präster, andra som hörde till de kyrkliga ordnarna och till "scholares", dvs. dem, som hade fått lära i någon skola (Deanesly, M., 1957, "A history of the medieval church 590-1500", s. 209-210). För den här hypotesen talar också, att Erik Larsson fick området just runtom Vekkelaks kyrka (se ovan).
 

Att pröva hypoteserna rätta eller fela

En eller mera av de hypoteserna ovan kan vara riktiga eller även alla kan vara fela.

3.1.4. ERIK LARSSONS NATIONALITÄT OCH ROLL I HÄNDELSER INNAN 1396

En man med namnet Erik Larsson och med vapnet med "en husgafvel" (Sigfrid Jönsson Wilkin den yngre i frälseransakningen 1625, se Ramsay, 1909), troligen "rödt fält och deruti en sparre av guld" eller "gules chevron or" i heraldiska termer (jämf. med det Sparre av Aspnäs vapnet) liksom hans avkomlingars vapen i den Wilkin-Husgafvel-släkten, kom ca. 1383 till Vekkelaks i Viborgs län (i nuvarande Finland, Vehkalahti på finska, runtom befästningsstaden Fredrikshamn (Fig. 34), som hette tidigare Vekkelaks nystad, Hamina på finska). Han fick gods i Vekkelaks kyrkans malm (Sandby) i Vekkelaks år 1396, alltså bredvid Vekkelaks kyrkan, som var under byggandet eller redan färdig, men hade också Bredskallbyn och ett hus i Wiborg. Sandbyn eller Vekkelaks kyrkans malm är i mitten av staden Fredrikshamn nuförtiden.

Om den här Erik Larsson var anknuten till Sparre av Aspnäs-släkten, skulle det delvis förklara det intresset och intensiteten, med vilken Vekkelaks knaparnas rättigheter har kollats och försvarats i tidens lopp - och alltid förstärkats (år 1396 riksrådet, riddaren Carl Ulvsson Sparre; år 1552 ja 1553 Gustaf I Vasa, år 1623 Åbo Hovrätt/Jöns Kurck, år 1665 Carl XI, år 1774 och år 1776 Gustaf III/Riddarhuset).

Vem som helst den här Erik Larsson i Vekkelaks var, är det klart, att Sten Bengtsson Bielke (Viborgs hövidsman 1364-1370), drottning Margaretas marsk, som hade aktivt tagit del i konung Albrekts uteslutande, har vaktat noggrant vem fick frälsegods i den svåra politiska situationen, snart efter konung Albrekts uteslutande och innan den nya konungens hyllning. Han kan ha varit medveten om Erik Larsson i Vekkelaks, speciellt därför, att han som tidigare Viborgs hövding kände området. För att Erik Larsson var Kalmar Unionens anhängare, talar också det att Tord Bonde, hövidsman i Raseborg och en av dem som inbjöd Margareta till att bli Unionsdrottning, nämnas som ett vittne till vad Erengisle Nilsson (Hammerstaätten, känd senare som Natt och Dag) hade sagt om givandet av Vekkelaks kyrkas malm till Erik, i Carl Ulvssons Brev till Erik Larsson 21.3.1396. Dock, Carl Ulvsson Sparre av Tofta själv ser ut att ha hört  1371 till Albrekts av Mecklenburg, den tidigare konungens (Magnus Eriksson) morbror, anhängare i 1371 (SD 15.4.1371, X45).

Detsamma faktumet om den politiska situationen tyder på att Erik Larsson (Vekkelaks) måste ha varit Kalmar Unionens anhängare och måste ha njutit makthavarnas förtroende. Annars skulle han inte ha fått Vekkelaks kyrkas malm i en situation, där den tidigare konungen hade förlorat sin makt och den nästa ännu väntade sin hyllning. Det är möjligt, att han har fått sitt gods i Sandby som en belöning för hans verksamhet mot konung Albrekt. Brevet om godset skrevs till honom av Erengisle Nilsson (Hammerstaätten, senare Natt och Dag), Sten Bengtsson Bielkes halvbroder, och Karl Ulvsson Sparre, vars en svärmor (enligt några källor) kanske hörde till Sparre av Aspnäs-familjen och vars dottersson, Karl Knutsson, följde Erik XIII som en riksföreståndare och blev senare konungen. De här två, Erengisle Nilsson och Karl Ulvsson Sparre har båda varit i Viborg (Karelen) tillsammans med Erik Larsson (Vekkelaks, i Karelen) när konung Albrekt har utvisats av landet. Hade Erik Larsson kommit till Vekkelaks och Viborg för att ta del i rörelsen mot Albrekt? Om så, måste han ha hört till en mycket medveten släkt.

Den så kallade "Sparre av Aspnäs"-ätten hörde till de ledande släkterna i landet i 1300-talet. Om Sparre av Aspnäs-ätten känner man dock inte medlemmar, som har varit levande ännu år 1396 (Gillingstam, 1965; i Wernstedt: Äldre svenska frälsesläkter), men det är klart, att den blivande konungens Karl Knutssons mormors mor (enligt några källor) och hans farfars mor hörde till den så kallade Sparre av Aspnäs-ätten, och via det här faktumet ser det klart ut, att Sparre av Aspnäs-släkten har varit med i  fronten mot Hansa och för Kalmar Unionen. Att Vekkelaks' Erik Larsson hörde till den "anti-Albrekt-rörelsen", ser alltså relativt klart ut, men hurdan var hans roll i händelserna?

Det ser ut som om Erik Larsson har blivit belönad med godsepå Vekkelaks kyrkas malm, men varför? Han hade efter traditionen ett vapen redan när han kom - han skulle alltså ha hört redan då till den dagens frälse - och han hade råd att ha ett hus i Wiborg och att köpa den hela Bredskall byn år 1383 - han hade alltså förmögenhet. När han hade allt detta, varför kom han överhuvudtaget till rikets östra gränsområde, till Vekkelaks? Ett svar kan vara att han hade politiska motiver. Kanske var han där tillsammans med andra som tyckte inte om Hansas dominans i Norden. Som en sidprodukt fick han kanske då också en familj, som krävde hans existens i Vekkelaks och Wiborg också efteråt. Se 4.2

I vad kommer till Erik Larssons förfäder, kan man på basis av allt ovannämnda formulera ännu en summahypotes: "Den första Husgafvel-vapnets bärare var en frälseman, som möjligen var anknuten till den "Sparre av Aspnäs"-släkten eller vars släkt hade haft någonting tillsammans med "Sparre av Aspnäs"- släkten tidigare och vars förfäder med "en sparre av guld på rött fält" i vapnet kan ursprungligen ha fått sitt vapen utom Sverige. Också den här summahypotesen väntar på att bli prövad, men för det talar: 1) att den samma symbolen med samma tinkturerna som i Erik Larssons vapen - en sparre av guld på rödt fält - förekommer i flaggan i en medeltida målning om korstågarna från Frankrike och Genova på väg till Tunisien i juni 1390 (Riley-Smith: The Oxford Illustrated History of the Crusades, 1994) och 2) att i en annan medeltida målning från året 1416 truppstyrkan, som bär den danska flaggan Danebrogen, också bär en flagga med en sparre av guld på rödt fält, och 3) att danska riddare tog del i det tredje korståget till Palestinien år 1189 (Read: The Templars, s. 167, 1999, Phoenix Press, London), då också användningen av en vapensköld blev vanligare (Read: The Templars, s. 165, 1999) och 4) att i Kirkerups kyrka i Danmark finns det en takmålning från 1350-talet om "Kristi oppstandelse", där i Kristi fötter finns det en liten riddare med en sköld av rödt fält och deruti en sparre (av guld eller av silver, ursprungliga färgen oklar efter 650 år). Riddaren vaktar platsen, där Kristus står upp från döden (den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem).

Det borde också noteras, att korståget till Tunisien gjordes i 1390 och bröderna Limbourg gjorde sin målning i 1412-1416, men Erik Larsson kom till Vekkelaks redan 1383, alltså sju år innan korståget till Tunisien och ca. 30 år innan bröderna Limbourg gjorde sin målning, men 92 år efter befästningen Acres i Levant fall. Det ser ganska klart ut, att hans ankommande till Vekkelaks kan ha varit en del av den baltiska rörelsen, där tusens av korsriddare sökte sig en plats i kartan efter Acres fall, när mongolerna hade kommit till Ryssland, eller en del av den nordiska, svenska eller danska, motreaktionen till den här rörelsen.

3.1.5. MOTIVETS "GULES CHEVRON OR" GEOGRAFISKA DISTRIBUTION

A. Vapnen med motivet "gules chevron or"

Hittils, efter att ha gått genom mera än 30000 vapen, har vi sett ca.160 vapen med en sparre av guld på rödt fält, dvs. "gules chevron or" . Dessa är listade här (tabell 5).

Tabell 5. Vapen med en sparre av guld på rött fält eller "gules chevron or".

1) korstågares flaggor och en sköld (Frankrike och Genova, 1390),
2) engelsk-burgundiska truppernas flaggor och en sköld i kampen mot Frankrike i det 100-åriga kriget (1337-1453) i

a) Agincourt (1415, Flanders, Fig. 4
b) Nogent-sur-Seine i (1359, Champagne, Fig. 9
c) Caen (Normandi, Fig. 10)