a)  a2)  a2b)  a3)  a4)  a5) 
b)  c)  d)  e)  e2)  f)  g)  h)  i) 
j)  k)  l)  m)  n)  o)  p) q)  r) 
s)  t)  u) v)  x)  y) z)  å)  ä) 
ö)  Ia)  Ib)  Ic)  Id)  Ie)  If)  Ig)  Ih)  Ii)
Ij)  Ik)  Il) Im)  In)  Io)  Ip) 
Iq)  Ir) Is)  It)  Iu)  Iv)  Ix)  Iy) 
Iz)  Iå)  Iä)  Iö)  IIa)  IIb)  IIc) 

Fig. 1. Kända vapnen med en sparre (chevron, dachsparre, sparren, winkel, gable, scaglione) av guld på rödt fält. Vapnen (a-c) representerar vapnen med vapenmotivet "gules chevron or" kända i Sverige och de andra dem från övriga delar av Europa (för en fullkomlig lista, se tabell 5). a) Wilkin-Husgafvel-släktens vapensådant som på Riddarhuset (nr. 2102) och sådant som det har varit åtminstone sedan 1500-talets slut (familjemedlemmar kallades ursprungligen Vilken, Wilcken, Wilkin, Wilken eller Welcken, senare Husgafvel, Huusgavel eller Husgabel, för det senaste, se Arméns rulla 1684, en gren adapterade namnet Junkar). I vapnet finns det enligt det husgafvelska vapnets vapenbeskrivning (såsom man känner det från 1600-talet) "en sköld av rödt fält och deruti en fristående något spetsig sparre av guld och twärs öfwer densamma en blå halfmåne" (Lagus, 1860, ursprungligen Dahlsteen, 1769, se Hausen, 1887, s. 273), a2) Sigfrid Jönsson Wilkins (den äldre) sigill i 1568. Notera bågen i stället för en halvmåne. a2b) En annan version av Sigfrid Jönsson Wilkins d.ä. sigill (spegelbild av a2), a3) Husgafvel-vapnets variant  i den Stiernmanska samlingen (se också Tilas' geneal. saml., tom I, Husgafvel, i svenska riksarkivet). Sköldens form tyder på 1500-1600-talens skifte. Notera att arcus under sparren är upp och ner jämförande med a2. Anders Anton von Stiernman, kansliråd, gjorde det första inventariet i riksarkivet efter slottets i Stockholm brand, a4) Kyrkoherde Jöns Wilkins sigill i 1576. Notera, att objektet på sparren är troligen en båge med en avbruten sena. a5) Sigfrid Jönsson Wilkins (den yngre) sigill 1612. Också i den här varianten är objektet bakom sparren troligen en båge med en avbruten sena. Notera, att i a2 sparren når "bordure", och att i a4 halvmånen är helt bakom sparren, inte framför den liksom i fig. 1a eller under den liksom i a2-a3. Färgena i a2-a4 baserar sig på färgena i den enda ännu existerande varianten i fig. 1a. Mera om Wilkin-Husgafvel-Junkar-släktens vapenvarianter här. b) Sparre av Aspnäs-familjens vapen, där det också finns "en sparre av guld på rödt fält", men inget annat. Likadana vapen har haft de flanderska familjerna Ghistelles (nr. 48, Paul Bergman: Armorial De Flandre du XVIme Siecle ), Staeden (nr. 475, Bergman ) och Staden (nr. 564, Bergman ),  den normandiska släkten Lombelon des Essarts en Normandie (blason: De gueules au chevron d'or, WN 444), Anglebermes -, Axelles- Boullaye -, Coudreau -, Cronenberg -, de Prediz -, Du Mont -, Essart-, Ganthois -, Herzelle -, Kloot- , Mabillon -, Monchanain ( Montchanin )-, Mons -, Mont en Bresse-, Moulle -, Nettancourt en Champagne-, Swart- , Quinidi an Comtat Venaissin- Van Axel -, Hugues Bekars de Maizey och Vanbecourt-släkterna ( Blasons des familles d'Europe ). c) Muhl-släktens (ursprungligen Maule) vapen, där enligt vapenförklaringen finns det "i rött fält en sparre, nedan åtföljd av tre (femuddiga) stjärnor (en över två ställda), allt av guld" (se också De Geer av Tervik, nr. 271, Klingspors Vapenbok/Raneke: Svensk Adelsheraldik, s. 268), d) den franska Frigault -släktens vapen, där det också finns en sparre av guld på rödt fält och nedan den en vit (av silver) halfmåne, e) Vapen som hörde till rådgivaren av konung Ludwig XI, Philippe de Commynes av Flanders. I det här vapnet finns det en sparre av guld på rödt fält och på dess sidor och nedan det ett musselskal (Musselskalet är den Heliga Apostol Jakobs och pilgrimernas symbol, sparre [chevron, dachsparre, sparren, gable] är den Heliga Josefs och Beskyddets symbol och halfmånen såsom i Husgafvel- och Frigault-vapnen är den Heliga Jungfrun Marias symbol), e2) Vapen till Jean de Commines, no: 8 medlem i Toison d'Or. Han kallades också Jean de la Clite eller Jan van de Clite (d. 1443). Det finns ännu en tredje variant av det här vapnet med den följande blasonen: "gules, a chevron Or between three escallops argent, all within a bordure compony Or and gules". Vapnet användes av familjen Ruwerschuere, som var nära familjen Clyte (Clite = de Commines), f) Earl (de Erlegh)-släktens vapen, som är annars likadan som vapen tillhörande Philippe de Commynes , men i Earl-vapnet finns det en grå marginal och i sparrens spets finns det en ring, som symboliserar den femte sonen, g) Den engelska Tarleton-släktens sköld med en sparre av guld på rödt fält, men på gulden finns det små svarta ornamenter och på röda fältet finns det 3 svarta heraldiska rosor. h) den engelska Rich -släktens vapen, som kan ses också i en målning om kampen i Agincourt i det 100-åriga kriget (1337-1453), i) Winke av Danmark -släktens vapen. Notera att de femuddiga stjärnor kallas "Mullets" på engelska. j) Georg Abbots vapen. Georg Abbot var till exempel Ärkebiskop i Canterbury i 1611-1633. k) Gedding -släktens vapen. l) Hermann -släktens vapen från Chelons-de-Champagne (Armorial de Chalons-en-Champagne). m) Philip och William de Kymes vapen (Humphery-Smith, 1973, s. 109). n) Bossardt von Nusshof -släktens vapen (Staatsarchiv des Kantons Basel-Landschaft). o) Plattner von Lausen -släktens vapen (Staatsarchiv des Kantons Basel-Landschaft). p) Dade of Norfolk-släktens vapen (William Smith: Book of Sutes or Ordinaries, Coll. Arms, Smith's Ordinary, EDN 22, fo. 43v, se Woodcock-Robinson, 1988, Oxford Guide of Heraldry, s. 9). Den här släkten var släkt till Comyn (Comines)-släkten, men Comyn-släkten använde på 1100-talet tre vekeknippor i sitt vapen. q) Adam -släktens vapen. r) Duncan-släktens vapen. s) Ellison -släktens vapen. t) Blanchard -släktens vapen. u) Austin -släktens vapen. v) Arthur -släktens vapen. x) Parker -släktens vapen. y) Wenlock -släktens vapen. z) Mathieu-släktens vapen, å) Finn -släktens vapen, ä) Forkin -släktens vapen, ö) Hinson -släktens vapen, Ia) Brown (Broun)-släktens vapen, Ib) Burgoyne -släktens vapen, Ic) McCarville -släktens vapen, Id) Dennis-släktens vapen, Ie) McEneany -släktens vapen, If) Impey of Norfolk-släktens vapen, Ig), Keary -släktens vapen, Ih)  Kirkwood -släktens vapen, Ii) Knight- släktens vapen, Ij) Smith of Leicestershire -släktens vapen, Ik) Strickland -släktens vapen, Il) Danvers -släktens vapen (Northampton), Im) Hinde -släktens vapen, In) Martin-släktens vapen, Io) Owain -släktens vapen, Ip) Penfold -släktens vapen, Iq) Chamber-släktens vapen, Ir) de Cobham-släktens vapen, Is) Golding-släktens vapen, It) Hunter-släktens vapen, Iu) Angleney-greveskapets (en ö i norra Wales) vapen, Iv) den friherrliga branchens (nr. 90, Raneke: Svensk Adelsheraldik, s. 141) av den estniska släkten Nieroth vapen. Med Nieroth är det intressant, att de adliga (nr. 2274) och grevliga (nr. 52) brancherna och en annan friherrlig branch (nr. 372) inte har "en sparre av guld på rött fält" i vapnet. Ix) Stenbock-Fermor-släktens vapen. Till höger (l.dx.) det svenska Stenbock (nr. 12)-vapnet och till vänster det baltiska Fermor-vapnet (Reichsgraf 12.6.1758, Klingspor & Hildebrand, 1882: Baltisches Wappenbuch, s. 32, F.& G. Beijer, Stockholm), Iy) von Totleben-släktens vapen (Klingspor & Hildebrand, 1882). Notera, att sparren är böjd, Iz) den norska Kinck-släktens vapen med "i rødt en sparre fulgt av tre seksoddete stjerner, alt gull". Släkten har kommit till Norge från Skotland. Iå) den norska Coucheron-släktens vapen med "i rødt en sparre over en gull rose". Släkten har kommit till Norge från Luxembourg via Nederländer. Iä) Jean des Essarts, se fig. 1b., Iö) van der Camps-släktens vapen, IIa) Otard-släktens vapen, IIb) Bettrums (ett område i Tyskland) vapen. IIc) Bailliodz-släktens (Preussen) vapen (Siebmacher, J., 1878, "Der Blühende Adel des Königreichs Preussen", s. 77), . Baillie (e) = fogde.

---

Summary in English
Zusammenfassung auf Deutsch
Sommaire en français

FÖRETAL

1. INTRODUKTION
2. METODERNA
3. LITERATURÖVERSIKTEN, FRÅGESÄTTNINGARNA, HYPOTESERNA OCH RESULTATEN
3.1. HUSGAFVEL (WILKIN)-SLÄKTEN
3.1.1 Vem var den Erik Larsson, som fick godset i Sandby i Vekkelaks år 1396?
3.1.2. Erik Larssons avkomlingars vapen
3.1.3. Nord-europeiska frälsesläktshistorien och Erik Larsson i Vekkelaks
3.1.4. Erik Larssons nationalität och roll i händelser innan 1396
3.1.5. Motivets "gules chevron or" geografiska distribution
3.1.6. Anknytning till normanderna och Plantagenet-kungadomen?
3.1.7. Vapen med många gyllene sparrar på rött fält och andra varianter
3.1.8. Gemensamma rötter med Wilcken-släkten på Fehmarn?
3.1.9. Normandernas avkomling Erik Larsson?
3.1.10. Varjagerna och Vekkelaks?
3.2. BRANDH-, BRANDSTAKE- OCH PILHJÄRTA-SLÄKTERNAS OCH DE ANDRA VEKKELAKS FRÄLSESLÄKTERS URSPRUNG
3.2.1. De motiven "brinnande vedträ/brandon" och "eld-gaffel/brand-stake/eld-kil/eld-hake"
3.2.2. Motivet "En pil och ett hjärta"
3.2.3. Hermigier-släkten
3.2.4. Fader Huggenssons avkomlingar i Huggut-släkten på Bötesö
3.2.5. Poitz
3.3. ANDRA SLÄKTER, PERSONER OCH GRUPPER VARS KONTAKT MED VEKKELAKS INTE HELT KÄNNS
3.3.1. Tott-, Horn- och Vasasläkterna
3.3.2. Sparre-släkterna
3.3.3. Ryting-, Bonde-, Finne-, Brask- och Tawast-släkterna
3.3.4. Medeltida Vekkelakska eller möjligen Vekkelakska personernas släktingar kända från literaturen
3.3.5. Vilken Olsson i Elimäe, hans söner och andra som kallades Vilken, Vilkenssöner eller Vilkensdöttrar i medeltids-Sverige
3.3.6. De europeiska 1200-talets släkter med "gules chevron or" i vapnet.
3.3.7. Riddare, riddarordnar och riddareväsendet i Viborg slottslän under medeltiden
3.3.8. Judendomen i den medeltida Viborg Slottslän
3.3.9. Några blandade upptäckter
3.4. VEKKELAKS SLÄKTERS Y-KROMOSOMERS HAPLOTYPER
4. DISKUSSION
4.1. Gules chevron or i Europa
4.2. Husgafvel (Wilkin)-släktens stamfaders Erik Larssons faderkandidat Lars
4.3. Om vapenbeskrivningar
4.4. Det ursprungliga Pilhjerta-vapnet
4.5. Brandh- och Brandstake-släkternas baltiska ursprung?
4.6. "En sparre av guld på rött fält" och Småland-Öland
4.7. Vekkelaks medeltida släkters etniska ursprung (publiceras senare)
4.8. Från fadern till sonen

5. SAMMANDRAG
6. REFERENSER

"In der russischen historischen Wissenschaft hat keine Frage eine so leidenschaftliche Polemik und so verschiedene Meinungen hervorgerufen wie diejenige von der Bedeutung der Normännen (Waräger) in der ältesten Periode der russischen Geschichte. Aus vielen Quellen (skandinavischen, russischen, byzantinischen und arabischen) erfärhrt man, dass sie in der Wikingerperiode auf der sich weit erstreckenden osteuropäischen Ebene bald als kühne kriegerische Seefahrer auftreten, die bis in die entlegensten Grenzgebiete des Landes als Eroberer und Plünderer dringen, bald als Kaufleute, die als Vermittler zwischen dem Westen einerseits und dem Osten und Byzanz anderseits tätig sind; bald treten sie als Eroberer und Organisatoren in den einzelnen slawischen und finnischen Stammgebieten auf, bald sind sie als Gefolgsmänner und Ratgeber der russischen Fürsten tätig. In den Geschichtsquellen wird die Entstehung der russischen Staates und der Name "Rusi" mit dem Namen der Normannen verbunden" (Raudonikas, W.J., 1930, "Die Normannen der Wikingerzeit und das Ladogagebiet", Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, del 40:3, Stockholm, Akademiens förlag, Victor Pettersons bokindustriaktiebolag)

Paleobotaniska undersökningarna har visat, att svedjebruk av korn har förekommit vid Vekkelaks kusten redan i vår tideräknings början, men att intensiv odling har börjat i Vekkelaks på den tidiga vikingatiden och fortsatt i ett sträck ända till historisk tid (Miettinen, 1997, "Strukabergets ögonspänne från järnåldern", s. 21, i: "Pyttis, från korståg till nutid", Pyttis kommun, ref. Tolonen). Gamla gravar från vikingatiden finns på öarna Korusala (Kuorsalo på finska), Hästön (Hevossaari på finska) och Stamö (Tammio på finska) framför Vekkelaks, som nuförtiden heter Fredrikshamn, och stenstrukturer tydande på vikingatiden är kvar också på öarna Långvira (Pitkäviira) och Svartvira (Mustaviira) framför Pyttis liksom på Yttre Stamö (Ulko-Tammio, Fig. a) i Fredrikshamns skärgård. Vid gränsen mellan Vekkelaks (nuförtiden Fredrikshamn) och staden Kotka finns på Hästön några stenstrukturer, som påminner om skepp, liksom de skepp-liknande stenstrukturerna, som har byggts i vikingatidens Sverige (Miettinen, 1985, Viikinkien reittejä Suomenlahden pohjoisrannikolla, ss. 95-114, i: Itämeren alueen esihistoria ja keskiaika, Kymenlaakson maakuntamuseon julkaisuja n:o 7). I Orslaks i Vederlaks har också funnits en typisk vikingatidens grav och på Pitkäpaasi (Långhell, nuförtiden i Ryssland) ö i östra Vederlaks har hittats 900-1000-talens gravar (Rosen, R., 1960, "Kymijoen suuseudun asutushistoriaa", i: Kymin Historia I, s. 90). Hela skärgården framför Vekkelaks-Fredrikshamn och Kymmeneälvens mun är full av gamla ortsnamn, som är klart ursprungligen svenska (Rosén, 1936, "Suur-Vehkalahden asutushistoria ruotsalaisen paikan- ja henkilönimistön valossa", i: "Vehkalahden Pitäjän historia I", ss. 37-64), men vilka skrivs nuförtiden på ett finskt sätt.

Vekkelaks nämnas i skritfliga dokumenter första gången år 1336, när Viborgs hövidsman Peter Jönsson skriver till borgare i Tallinn (då Reval), att de kan sälja sina produkter i tre "civitas" i Karelen: Viborg, Vederlax och Vekkelaks (LEC DCCLXXVII, 30.9.1336, I:2:299). Fastän ordet "civitas", dvs. en stad, betyder här inte en stad i den mening som ges till ordet i dag, är det här märkvärdigt, emedan de flesta av de medeltida marknadsplatserna var bara lokalt viktiga; handelskontakter till andra sidan av havet var sällsyntare (Fenger, O., 1993, "Social structure", i: Pulsiano, P. & Wolf, K.: Medieval Scandinavia. An Encyclopedia, s. 605) och Revals handelsmän hörde antagligen inte till de minsta av alla.

Den här Peter Jönsson ("dictus Hak", FMU nr. 299, 3.6.1321), som lät de revalska borgarna att sälja sina produkter i Vekkelaks, hörde till den småländska Bååt-ätten (Anrep, 1858, s. 364), vars förfäder hade agerat som konungar i Sverige och Gardarike och som Jarlar av de Orkney-öarna (Anrep, 1858, s. 364) och tagit del i krigståg till England och Irland på vikingatiden (Anrep, 1858, s. 364). Peter Jönsson köpte med pengar lånade av sin broder Karl, som var biskop i Linköping, tillsammans med sin bror Sune Jonsson (Anrep, 1858, s. 364-365) Viborgs slott och slottslän efter förhandlingarna från Efflerus, den tidigare konungen Birger Magnussons fogde (FMU nr. 293-295, 25.-26.8.1320), som inte annars hade givit Viborg till den nya konungen Magnus Eriksson. Viborgs slottslän, inkluderande Vekkelaks, hölls av de småländska som en pant tills konungen skulle betala samma summan till dem (FMU nr. 299, 3.6.1321). Betalningen dröjde och de småländska och deras avkomlingar stannade i Karelen för en längre tid.

I bevarade kartorna, Vekkelaks nämnas först i 1519, i Olaus Magni karta.(se en detalj av kartan ovan). Vekkelaks kyrka nämnas första gången  2.2.1396 i Viborg slotts fogde, riddare och riksråd Erengisle Nilssons (Hammerstaätten), Per Jonsson Bååts broder Erengisles dotterssons (Bendix, 1989, ÄSF I: 235), brev till en Erik Larsson (FMU nr. 1054). Samma år nämnas Vekkelaks kyrka igen, när Viborgs hövidsman, riddare och riksråd Karl Ulvsson, vars faders andra fru var Margareta Sunesdotter Bååt, Per Jonssons broders dotter (se fig. 33), bekräftar Erengisle Nilssons brevs innehåll.Vekkelaks kyrkosocken formades 1427, efter Wiborg (1295), Sawlax (Sawlahti, St. Michel, 1329), Mola (Äyräpää, 1352), Vederlax (1370) och Jääskis (1415, se Akiander, 1868, "Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift").

Den här Erik Larsson fick gods på Vekkelaks kyrkas malmenom, som hade ägts innan honom av en inte bättre identifierade Lars Blekare (FMU nr. 1054, 1057). Den här Lars Blekare hade rymt ut ur landet utan lov (enligt Erengisle Nilsson i sitt brev till Erik Larsson 2.2.1396, FMU nr. 1054), och hans gods blev dömda till kronan. Orsakerna till detta är inte kända, men kan ha varit politiska i natur. Det är också möjligt att det var fråga om drottning Margaretas stora frälseransakningen, som började i 1396 i Götland (Jaakkola, 1950, "Suomen Myöhäiskeskiaika", ss. 34, 549, Werner Söderström Ab, Borgå), men rörde dock Österland i större del bara i 1405 (Jaakkola, 1950, s. 65). Jaakkola (1950) har diskuterat möjligheten, att några av Vekkelaks knapesläkter, som enligt honom har representerat olika sediment av frälsen i Karelen (Jaakkola, 1959, "Suomen Myöhäiskeskiaika II", s. 449), hade redan frälsestatus innan Unionstid och fick bekräftande i 1396 (s. 116), i Unionens tidiga skede, och föreslog, att frälseståndet organiserades på nytt först i Viborgs län, och bara senare i Österlandets västra delar (s. 116). Anthoni (1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel", s.116) påpekar, att Vekkelaks berördes inte av årets 1405 räfst och föreslår, att det här berodde på att Erik Larsson, Hannus Olofsson och Olof Niklisson hade fått sina brev under uniontidens första år.

Orsaken till att frälseståndet organiserades på nytt först i Viborgs län är inte känd, men Drottning Margareta och Erik XIII av Pommern var speciellt aktiva i Karelen. Hon grundade både ett dominikan och ett fransiskan kloster i Viborg och Erik XIII gav Viborg stadsrättigheter  19.8.1403, när han besökte Viborg. Hela Viborgs län gavs av Erik XIII som förläning till Tord Bonde 12.8.1403 (SDk nr. 16155, SD 375), som var en av de vittnena i Carl Ulvssons förstärkande brev till Erik Larsson om Vekkelaks kyrkas malm i 21.3.1396 (FMU nr. 1057).

Den ovannämnda Lars Blekares senare liv känns inte, men en "Lasso Blakker" fick burskap i Kalmar i 1402 (Modéer, I. & Engström, S., 1945-1949, Kalmar stads tänkebok, Samlingar utgivna av svenska fornskrift-sällskapet, s. 132).

I 1396 var tiden spännande. Konung Albrekt av Mecklenburg hade störtats om makten, hade varit i fångenskap, men hade frilöstes mot lösen och försökte nu få sitt rike tillbaka för sin son. Riket var utan en riktig regent, fastän det redan var känt bland makthavarna, de riksråden, att det kommer att vara den danska drottningen Margareta, som härskar landet i framtiden. Konung Albrekts tidigare drots Bo Jonsson Grips son Knut Bosson härskade Österlandet tillsammans med biskop Bero II Balk och inhemsk Jeppe Djäkn var Finlands lagman. En fred med Novgorod ryssarna hade slutits i Nötö 1323 (FMU nr. 313,314), men det hade redan brutits, när konung Magnus med stöd av Påven Clemens VI hade gjort ett korståg mot de "hedniska" vasallerna av mongolerna, ortodox-ryssarna, i 1348-1351 (FMU nr. 587-590, 14.3.1351): man kunde inte vara säker på den östra gränsen heller. Ett härjningståg till Kronoborg (Kurkijoki på finska), som hörde då till Novgorod, var under planering (se tabell 13). Kyrkan var i kris: det fanns påvar i både Avignon och Rom, men lokalt i Viborgs län växte den katolska kyrkan starkt efter det korståget till Karelen, som hade tagit plats i 1293: Kymmene laxfiskerier hade givits till Vadstena kloster (SDk nr. 11639, 26.2.1380) och det fanns redan en kyrka i Vekkelaks (FMU nr. 1054, 2.2.1396).

Erik Larsson, som förde i skölden en "husgafvel" (Sigfrid Jönssons d.y. utlåtande i 1623, se Ramsay, 1909, s. 194), hade kommit till Vekkelaks trakten redan tidigare och köpt Bredskall ödesby på St. Johannisdagen 1383 (SDs huvudkartotek, brev. nr. 12437, 24.06.1383). Bredskall, som redan namnet berättar, är ett stort skallformigt berg, som lyfter sig klart ovan skogen och som kan ses från långt. Det var en utmärkt plats att försvara, speciellt om befästad. Det var också mycket förmånligt beläget mellan Newitte (Nevotho, Näwitto, Stoor Neffuite by, Stor Neffuitto by, Nevetth, = nev-vitte, gammaltyska, menar en ny fiskarsby, Neuvoton på finska nuförtiden, Rosén, 1936, s. 86), där en tysk koloni hade bott redan på 1200-talet (Rosén, 1936, s. 84-89), och Strömsby, en gammal marknadplats mellan den egentliga Vekkelaks vik och kyrkosjön, där också en befästning på Linnavuori, ett befästat berg med ett urgammalt namn "Pirkkula" (Birk-ola, Rosén, 1936, s. 94) tydande på en handelsplats, hade funnits sedan urgamla tider (Rosén, 1936, s. 94), och nära vilket kyrkan nu var på byggandet eller redan färdig i dess första form.

Folket hade byggt kyrkan tillsammans med kyrkobyggarna, som folkstraditionen känner även i dag: "när det långa männens folk hade gått bort, stannade bara kyrkomästarna kvar" (Rosén, 1936, ss.133-134). Av allt att döma har de kyrkobyggarna varit munkar, men om de var dominikaner, cistercienser, fransiskaner, augustiner eller några andra, vet man inte. Den nästa kyrkan väståt, Pyttis kyrkan, byggdes på 1400-talet av cisterciensermunkarna från det estniska Padis klostret (Kivenoja et al., 1936, s. 15). Det har föreslagits, att också Vekkelaks kyrka har blivit byggd av cistercienserna, och på Vekkelaks kyrkas västra gavel har man ca. 1450 byggt av tegel ett Jerusalem patriarkornas kors, när gaveln har blivit förhöjd (Kivenoja et al., 1936, s. 45; Woodcock & Robinson, The Oxford Guide to Heraldry, s. 200). Ett sådant Jerusalem patriarkornas kors användes i vapnet av benediktinerna (Fig.2, Leonhard, Das Grosse Buch der Wappenkunst, s. 40), till vilka också cistercienserna hörde som en reformrörelse. Cistercienserna själv använde dock en shackrutad balk i sitt vapen (Leonhard, 1978, Das grosse Buch der Wappenkunst, s. 40), vilket föreslår att Jerusalem-patriarkornas kors kan ha gjorts till Vekkelaks kyrkas gavel av de gamla benediktinerna. Det finns inga dokumenter att stöda det här föreslåendet. Drottning Margareta hade dock redan i 23.2.1392 fått av påven lov att grunda ett dominikankloster i Viborg (SDs huvudkartotek nr. 14035, 23.2.1392), till vilkens län också Vekkelaks hörde.

Det här så kallade Jerusalem patriarkornas kors byggdes till Vekkelaks kyrkas gavel dock 50-100 år efter den första fasen av Vekkelaks kyrkan blev färdig innan 1396 (Kivenoja et al., 1936, s. 25), när Erengisle Nilsson skrev sitt brev till Erik Larsson. Det kan vara värt att notera, att den andra fasen i Vekkelaks kyrkas byggande med höjning av gaveln med gråsten och tegel hände efter Erik Larsson hade fått sina gods på Vekkelaks kyrkas malm. Hade Erik Larsson någonting att göra med byggandet av kyrkans fas II och hade han någonting att göra med det att korset i kyrkans förhöjda gavel var just Jerusalem patriarkornas kors tydande på benediktinerna (hans avkomlingar använde en "husgafvel" i vapnet) eller satsade unionsregenter på kyrkobyggandet i Vekkelaks liksom de hade satsat på grundandet av kloster i Viborg?

Dominikanerna, som hörde till augustinerna med en pil (eller två pilar) i ett brinnande hjärta i vapnet, var dock dominerande i Finland och Åbo Stift, till vilket hela Österland hörde, var det ända inom katolska kyrkan, som använde dominikanska liturgin (Kari, R., 2004, "Suomalaisten keskiaika", s.130). Bara Tyska Orden använde samma liturgin i hela kyrkan (Kari 2004, s. 130).

Kyrkan, vars väggarna var och ännu är 2 m tjocka och var i den initiala fasen av Vekkelaks kyrkas byggande 7 m höga (Kivenoja et al., 1936, s. 9), var klart också en befästning. Den som ägde landet på kyrkans malmenom, var klart ansvarlig också för kyrkans och områdets försvaring. Erik Larsson med "husgafvel" i skölden fick det här ansvaret med sina gods på Vekkelaks kyrkas malm, när en aggression kunde väntas från vilken vindriktning som helst.

I den här artikeln undersökas, varifrån de första kända personerna i Vekkelaks i Viborg slottslän kan ha kommit till orten strax efter det sista korståget (1348-1351) österåt. Det här göras med hjälp av literaturen om bevarade medeltida dokumenterna och heraldik, och med att forska deras vapenmotivs geografiska distribution med hjälp av statistik. Artikelns mening är också att ge ursprungliga referenserna till de framtida generationerna så att varje generation behöver inte börja sin undersökning från grundnivån.

Literaturanalys

I den här undersökningen användes den klassiska literaturundersökningens metoder med strävan att basera alla kritiska påståendena på en originalreferens. Alla skandinaviska diplomatarierna (Diplomatarium Fennicum [= Finlands medeltidsurkunder + Åbo Domkyrkas Svarta bok], Diplomatarium Suecanum, Diplomatarium Norvegicum, Diplomatarium Danicum, Diplomatarium Islandicum, Diplomatarium Orchadensis, Shetland's Documents), baltiska urkunderböcker (Liv-, Est- und Curlands Urkundenbuch) och andra (t.ex. Das Revaler Pergament Rentenbuch 1382-1518, Das Revaler Bürgerbuch 1409-1624, Revaler Schiffslisten 1425-1471 und 1479-1496, Stockholms stads skottebok, Livländische Güterurkunden, Revaler Urkunden und Briefe von 1273 bis 1510, Urkundenbuch der Stadt Lübeck, Codex Diplomaticus Prussicus, Finlands frälsekataloger, landsböcker osv.) gicks genom för att hitta tips om Vekkelaks släkters ursprung.

Geografiska heraldiken

Vapenmotivens geografiska distribution användes för att undersöka, var de förekom mest. Vapenmotivets förekommandes frekvens i olika europeiska geografiska områden (genom tiderna) jämfördes statistiskt.

Y-kromosomernas haplotypanalyser

Y-kromosomernas haplotyper analyserades från blodprov liksom tidigare beskrivits (Roewer, L., Kayser, M., de Knijff, P. et al. 2000. A new method for the evaluation of matches in non-recombining genomes: application to Y-chromosomal short tandem repeat (STR) haplotypes in European males, Forensic Sci. Int. 114,  31–43). I sin korthet, cell membranerna föstördes och DNA isolerades. DNA-primers tillades till reaktionsmixtur tillsammans med nukleotiderna adenosin (A), tymidin (T), cytosin (C) och guanin (G) och en entsym kallad Taq (polymeras). Reaktionsmixturen varmades och kylades 30-40 gånger så att en mängd av kopierna av de polymorfiska loci kunde produceras. De olika polymorfiska loci identifierades på basis av deras längd. Haplotyperna konstruerades (kombinationerna av de 9 olika polymorfiska loci [minimal haplotyp] eller 12 polymorfiska loci [förlängd haplotyp).

Vekkelaks släkters Y-kromosomers haplotyper jämfördes med olika Y-kromosomernas haplotypers databaser (http://www.ystr.org., http://www.ysearch.org, http://smgf.org, http://www.ybase.org) för att se, om deras etniska urpsrung kunde identifieras.

Hypoteserna i den här delen av den här undersökningen formades på basis av historisk (dokumenter) och heraldisk data. De var de följande:

1) Husgafvel-släktens Y-STR-haplotyp är en av de vanligaste skandinaviska eller anglo-normandiska Y-STR-haplotyperna (vapenmotivet "gules chevron or" förekommer speciellt i Frankrike och på Brittiska öarna)

2) Brandstake-släktens Y-STR-haplotyp är en av de vanligaste baltiska haplotyperna (vapenmotivet "azure brandon in bend natural" förekommer i Baltien, Preussen och Polen)

3) Pilhjärta-släktens Y-STR-haplotyp är en av de vanligaste skandinaviska haplotyper

Dessa hypoteser testades med en analys av Y-STR-haplotyper i 5 medlemmar av Husgafvel-släkten, 3 medlemmar av Brandstake-släkten och 5 medlemmar av Pilhjärta-släkten.

Projektet planerades i Husgafvel-släktens fall så, att om varje mans Y-STR-haplotyp är inte densamma, den så kallade modalska Y-haplotypen (vanligaste upprepningarnas nummer i varje loci) skulle jämföras med data i den europeiska Y-STR-haplotypreferensdatabasen (http://www.ystr.org; Alla Husgafvel-släktens medlemmar härstammar enligt de kända existerande släktträden från två linjer som har grenat sig ca. för 300 år sedan).

I Brandstake- och Pilhjärta-släkternas fall tillsammans 5 män planerades att bli rekryterade från alla olika grenar av dessa släkter (e.g. Brandstaka-Bock, Brandstaka-Stöder, Brandstaka-Paavola, Pilhjärta-Tepponen, Pilhjärta-Anttila, Pilhjärta-Heikkilä, Pilhjärta-Jaakkola etc.; grenarnas gemensamma stamfader känns inte från genealogierna, som känns till 1540-talet; linjerna kunde möjligen representera också en klan av många olika släkter), och om behövs 5 män från varje linje.

Statististiska metoder

Vapenmotivens frekvenser i olika områdena jämfördes med X²-test. p < 0.05 ansågs som statistiskt märkvärdig.

3.1. HUSGAFVEL (WILKIN)-SLÄKTEN

3.1.1. VEM VAR DEN ERIK LARSSON, SOM FICK GODSET I SANDBY I VEKKELAKS ÅR 1396?

Att Erik Larsson (Vekkelaks) har fått det här godset i Sandby nära Vekkelaks kyrka (Fig.2) är väldokumenterad i två brev, som finns kvar ännu i dag:

1) en av riddaren Erengisle Nilsson Natt och Dag d.ä. 2.2.1396 (FMU nr. 1054), daterat i Vekkelaks
 
 

"Alle the thetta breff höre och see helser jagh Erengisl Nielsån, riddere och fougtte i Wiborgh, kärligen medh Gudi. Thet see allom mannom witterligt att jagh haffwer giffuit thenne breffwisare Erich Larsån thet godset, såm Lars Blekare upå malmenom åtte wid Wekelax kirkio, hvilckit godz under konungen lagliga war dömpt, ty at för:de Laris Bleker rymde aff landet bårtt utan orloff, och godzset lågh i monge åår, i så måtte, att han skall tiene ther aff eljes och skatt giöra. Scriptum Wekelax in purificatione beati virginis gloriose, sub meo sigillo dorso...in ipso in testimonium permissioni" (Hausen: Finlands medeltidsurkunder I:463; nr. 1054, Hausens källa är Tilas' geneal. saml., tom I, Husgafvel, i svenska riksarkivet.)

Versionen av brevet i Tilas' samling, "ex copia perantiqua":

"...jagh haffwer giffwit thenne breffwisare Erich Larsån thet godzset såm Lares Blekare upå malmenom åtte wid Wekelax kirckio, hwilckit godz under konungen lagliga war dömpt.Ty at för:de Laris Bleker rymde aff landet bårtt utan orloff, och godzset lågh i monge åår, i så måtte, att han skall tiene ther aff eljes och skatt giöra."

(Notera, att i Tilas' ursprungliga version finns det en punkt efter ordet "dömpt" och en ny sats börjar med ordet "Ty".)

En tolkning till det moderna språket:

"...jag har givit denne brevvisare Erik Larsson det godset som Lars Blekare hade på malmen vid Vekkelaks kyrka och vilket under konungen lagligen var dömt.
Emedan den förenämnde Lars Blekare rymde av landet bort utan lov, och godset låg i många år, i så måtte, att han skall tjäna därav eller/annars också skatt göra."

Enligt Otto Kalkars "Ordbog till det aeldre danske sprog (1300-1700)" (s. 453) i www-addressen: http://www.hist.uib.no/kalkar/indeks.htm ordet "eller" ser ut att ha haft de följande formerna: eller-ellers-allers-aellaes-ellis-elles. Ordet "eljes" har inte nämnts som sådant, men orden "aellaes", "ellis" och "elles", som har använts i meningen "eller" i 1403 och 1404 (aellaes) eller också i meningen "annars" är inte mycket fjärran, t.ex. 1. "i Siaelaend aellaes annaerstedh", 2. "alle maen, thettae breff høraer laesit aellaes seer" (Kalkar, s. 453). Också nuförtiden har ordet "eljes" meningen "annars, i annat fall" (Molde, 1964, Illustrerad svensk ordbok, s. 271).

Erengisle Nilssons brev är klart av typen "charta" (Pulsiano & Wolf, 1993, "Medieval Scandinavia. An Encyclopedia.", "Diplomatics", ss. 137-138), emedan det dokumenterar givandet av ett gods och givaren själv skriver om saken.
 

"Witterligit see thet allom them thetta breff höra eller see, thet ärliges mann her Erengisell Nielsån, riddere, sade thet för migh, Karll Wlsån af Tofftom, riddere och höffwitzmann i Wibårgh, i närwaru ärlige mannom her Joen Dansånn, Toordh Bonde och Finwidh Rawalsån och andre godhe mannom närwaro, att the godzen, ther then förnempde herre Erengisle Nielsån sålt och upplatit haffwer Erich Larsån, såm nu är nempdemann i Wekelax, effter ty hans breff tillyder, såm Erich aff honom...the godsen haffwer, att  for:de uti Bredskalleby och Lars Blekis godz å Malmenom the wåre rettelige under kronone fallen och huset i Wiborgh. Ty efter hans witnom och breffwom thå stadfester jagh thet köp och the gåfwo, som breffven tillyda, och förbijuder hwariom manne thet godset för Erick eller hans ärffwom hindra eller qvelie. Til mero wisso och större stadfestilse hengier jagh mitt insigle för thette breff. Datum Cronobårgh anno Domini 1396, in beati Benedicti abbatis." (Hausen: Finlands medeltidsurkunder, I:465, nr.1057).

Karl Ulvssons brev kan tolkas som en "charta", emedan Karl Ulvsson stadfäster givandet av Vekkelaks kyrkas malm till Erik Larsson, men det kan också tolkas som en "notitia" (Pulsiano & Wolf, 1993, "Medieval Scandinavia. An Encyclopedia.", "Diplomatics", ss. 137-138) på basis av att brevet dokumenterar en händelse, som har redan tagit plats, och Karl Ulvsson talar om godsets givare i tredje person och i preterit form (imperfekt och pluskvamperfekt). Karl Ulvssons svaga position som den tidigare ur makten störtade konungens marsk i närvaro av den nya regentens starka man, Tord Bonde, skulle tala för det alternativet, att brevet var mera som en "notitia", men dock är det just Tord Bondes närvaro som vittne, som ger detta brev och hela givandet av godset vikt (se nedan), varför det här brevet de facto fungerar som en "charta". Brevet är det sista, där Karl Ulvsson Sparre nämnas som Viborgs hövidsman.

Det ursprungliga brevet, med vilket riddare Erengisle Nilsson har sålt Bredskall till Erik Larsson i 1383 har med största sannolikhet gått förlorad, men det emellertid finns kvar en 1600-talsuppgift i en volym i Riksarkivets (Stockholm) Biographica-samling (Anteckning i Biographica H 34: Husgafvel, RA -  notis i odaterad inlaga från 1600-talets slut av Olof Eriksson Husgafvel; uppgiften har fåtts med docent Claes Gejrots, Huvudredaktör för Svenskt Diplomatariet, vänliga hjälp; Olof Eriksson Husgafvel skickades av Vekkelaks knapar till Riksdagen 14.9.1693 med ett brev undertecknat av de då levande representanterna av familjerna Pihlhjerta, Husgafvel, Brandstake, Wilcken och Sälle, brevet kan ses tryckt i Renvall: Kansanedustuslaitos I, s. 173, originalet i Riksarkivet i Stockholm; se också Juva et al., 1968, Suomen historian dokumentteja, s. 300). I den här anteckningen i Biographica H 34 finns det den följande texten:
 

"Men mehrbe:te Bredhskalla [Bredskall i Vekkelaks socken] hafwa mina Förfäder för 300 åhr sedan af Ernest Nielsson Riddare [säkerligen felläsning för Erengisle Nilsson] köpt, som sielfua köpebrefuet, Dat: Wijborg S. Johannis dagh 1383 det nogsampt utwijser." (Anteckning i Biographica H 34: Husgafvel, RA)

Formuleringen tyder på att originalet, eller en avskrift av detta, förelåg vid tiden för anteckningens tillkomst.

Alltså, på basis av de här breven och Olof Erikssons utlåtande, ser det ut, att Olof Erikssons "förfäder" (se Olof Erikssons utlåtande) köpte Bredskall, men Erik Larsson fick Sandby på Vekkelaks kyrkans malmenom. Det kan vara värt att notera, att enligt Olof Erikssons utlåtande, Bredskall köptes av hans "förfäder", inte nödvändigt av bara Erik Larsson själv. Carl Ulvsson dock skriver "...the godzen, ther then förnempde herre Erengisle Nielsån sålt och upplatit haffwer Erich Larsån, som nu är nempdemann...", tydande på att det var just Erik Larsson, som köpte åtminstone en del av Bredskalleby.

Emedan Vekkelaks berördes inte av 1405 års räfst, klassifierade Anthoni (1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel", ss. 95, 116) dessa två förstnämnda brev (FMU 1054, 1057) som en av de första frälsebreven på Unionstiden i Österland och speciellt i Viborg slottslän och som bekräftelser på redan existerande frälse. Den här tolkningen stöds av det faktumet, att Tord Bonde, drottning Margaretas förtroendeman och tidiga anhängare i Österland (SDk nr.12068, år 1382), som fick Viborg slottslän som förläning, när konung Erik besökte Viborg i 1403 (12.8.1403, SDk nr. 16155, SD 375) var bland de vittnena i Carl Ulvssons brev 21.3.1396 till Erik Larsson (FMU nr. 1057).

I vad kommer till bekräftelsen på redan existerande frälse, stadgades I Nyköpings recess i 1396, att:
 

"aengen scal bliwa fraels aff them, som fraelse aere wordne i thenne forscrefne tiid, vtan the som the hafwe synderli aff wars kera herra konungxs nadh eller the som innan thenne forscrefne tiid aero wordne fraelse epter ty som laghboken wthwisar, oc bewise thet medh lagom innan siex wikor epter thet at förnämpda war herra konung Erik eller war fru drottning Margareta lather thet lysa medh annars thera bref i hwario laghsagu, eller forwerfue thet synderlika af konungxsens nadh, oc the fraelse thog aenkte annat skattegodz aen the at the bliwa fraelse vtan thera eghit, som the magha fraelse medh laghom" (Sveriges traktater med utländska makter II, bihang V; Anthoni, 1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, s. 95)

Eftersom enligt den ovannämnda Nyköpings recess ingen skulle bli frälse av dem, som hade blivit frälse i konung Albrekts av Mecklenburg tid (1364-1389) utan de, som hade den nya konungens nåd eller de som hade blivit frälse innan konung Albrekts tid och kunde visa det, och emedan det känns inte, att Erik Larsson skulle ha synnerligt förvärvat konungens nåd i saken och inget sådant nämnas i Erengisle Nilssons och Carl Ulvssons brev (FMU 1054, 1057), skulle det se ut, att Erik Larsson eller kanske hellre hans fader hade haft frälse redan innan konung Albrekts tid. Om så, skulle det här mena, att Erik Larssons släkt hade haft frälse redan innan 1364 och Erik Larsson hade kunnat visa det i 1396. Om Carl Ulvssons brev till Erik Larsson var en bekräftelse av redan existerande frälse, liksom både Jaakkola (1950, "Suomen Myöhäiskeskiaika", s. 116) och Anthoni (1970) föreslog, borde man notera, att han bekräftade bara Bredskall, Vekkelaks kyrkas malm och huset i Viborg, inte Strömsby, som senare, åtminstone från 1500-talets början, hörde till stor del till Erik Larssons avkomlingar i Wilkin-Husgafvel-släkten. Det här skulle tyda på att Strömsby kom till Erik Larssons avkomlingar genom äktenskap.

Enligt Alsnö stadgan (SDk nr. 1122, DS 799), som hade givits redan i 1279 av konung Magnus Birgersson, skulle frälse (skattefrihet) ges till de män, som kunde göra rusttjänst (ofta större landägare, som i ledungen hade tjänat som skeppsmästare [skeppsledare] med en plikt att ha en järnskjorta och ett armborst (en båge) med de vanliga sköld, svärd, spjut och hjälm, Barfod, J.H.P., 1993, "Warfare", i: Pulsiano, P. & Wolf, K.: Medieval Scandinavia. An Encyclopedia, ss. 717-718 [se Sigfrid Jönssons d.ä. vapen med ett spjut bakom skölden, en hjälm och en båge i skölden i tabell A, skikt XIII, a]; innan Alsnö stadgan tog alla fria landägarna del i ledungen, som traditionellt var militär i natur, men förändrades på 1200-talet till skatte; det är möjligt, att ledungsplikten hann inte vara i effekt i de Karelens nya svenska kolonier, som formades efter korståget i 1293 (ledungslama-skatten nämndes av konung Magnus Ladulös 29.7.1281, Registratur Ecclesiae Aboensis nr. 14, ss. 8-9, och ännu i  28.3.1305 och även i 14.9.1441 av konungar Birger och Kristofer, Registratur Ecclesiae Aboensis nr. 20, 498, ss. 13-14, 392), men på de områdena väster om Kymmeneälvens Langfors gren , som koloniserades av en svensk befolkning redan efter Birger Jarls korståg till Tavastland i 1249 innan året 1279 och kanske på områdena, som koloniserades redan på vikingatiden [t.ex. Hitola-Kronoborg på Ladogas västra strand, Uino, P., 2003, "Viikinkiaika", i: Sihvo, H. & Kaukiainen, Y. (huvudred.): Viipurin läänin historia, del 1 (Karjalan synty, red: Saarnisto, M.), ss. 313-382] kan kanske i princip ledungsplikten ha varit i effekt; bevis dock saknas). Nyköpings recess i 1396 förändrade situationen klart. De, som hade hört till den skattefria frälsen därför, att de hade utrustat en man och häst, behövde nu en bekräftelse för sin status som frälsemän. Erik Larsson fick den här bekräftelsen i sina brev, liksom Anthoni (1970, ss. 95, 116) föreslog, emedan hans gods hörde till hans avkomlingar som frälsegods senare.

Nyköpings recess i 1396 förändrade situationen också på ett annat sätt. Det räckte inte, att frälsemannen själv fick bekräftelse på sin frälse. I Telgestadgan, som kung Magnus Eriksson hade givit  17.7.1345 (SD 3972), stadgades det nämligen, att om frälsemannens änka eller dotter blev gift med en bonde, förlorades skattefrihet (se också Anthoni, 1970, s. 243). Alltså, i princip om en frälseman fick inte en bekräftelse på sin frälse enligt Nyköpings recess, blev han en bonde, och om hans fru var en frälsekvinna, var hennes arvgods i princip kanske också i fara. Om en frälsemans frus frälsestatus förlorades, ser inte utt att ha varit så farligt, emedan enligt riksföreståndare Sten Sture d.ä.:
 

"...laghen innehåller att frelsman, som får skattebonde dotter, frelser hennes godz medh sitt." (27.9.1498; FMU nr. 4807).

Enligt Anthoni (1970, s. 244) hände det dock ofta vid tillkomsten av Magnus Erikssons landslag, att frälsekvinnans giftermål med en ofrälse man ledde inte till förlorandet av frälsedgods. Frälsedotterns make har bara åtagit sig frälsetjänsten. Det här förändrade sig dock senare.

Det kan vara märkvärdigt, att Tord Bonde hade varit som vittne också i ett annat brev, som Carl Ulvsson av Tofta hade skrivit, nämligen, i ett brev, där Carl Ulvsson Tofta 2.3.1403 ger bort nästan alla sina förläningar i Sverige, inkluderande också två städer (SDk nr. 16030, SD 290). Funktionen av Tord Bondes närvaro, när Carl Ulvsson har skrivit sitt brev till Erik Larsson 21.3.1396 kan därför, på samma sätt, ha varit att försäkra, att Erik Larsson får bekräftelse för sina gods i Bredskall och Vekkelaks kyrkas malm.

Carl Ulvssons förstärkande brev till Erik Larsson om Bredskall, Vekkelaks kyrkas malm och huset i Viborg (21.3.1396, FMU nr. 1057) daterades dock i Kronoborg. Emedan Tavastehus hette Kronoborg och den andra Kronoborg (Kurkijoki på finska) i Karelen med starka skandinaviska rötterna från vikingatiden på basis av arkeologiska fynd (Uino, 2003, "Viikinkiaika n. 800-1100 jKr.", i: Saarnisto, M. [ed.]: "Karjalan synty", ss. 313-383; Saksa et al., 2003, "Ristiretkiaika 1100-1300 jKr.",  i: Saarnisto, M. [ed.]: "Karjalan synty", ss. 383-475) på Norra Ladoga-trakten hörde inte till Sverige i 1396, skulle det först se ut, att Carl Ulvsson skrev brevet i Tavastehus, men emedan den karelska Kronoborg och Kylälahti, som hörde till Novgorods Karelen då, förstördes av Viborgs "gränsmän" just i 1396 (FMU nr. 1064); The chronicle of Novgorod 1016-1471, övers. Michell, R. & Forbes, N., Camden third series vol. XXV, år 1914, London Offices of the Society, ss. 167-168; se tabell 13, år 1396), blir det mera trovärdigt, att Erik Larsson av Vekkelaks var med på tåget till Kronoborg-Hiitola området och fick Carl Ulvssons förstärkande brev där efter Kronoborgs förstörning. Emedan Erengisle Nilsson skrev sitt brev om Vekkelaks kyrkas malm 2.2.1396 i Vekkelaks  (FMU nr. 1054) och drygt en månad senare handlas samma saken i Kronoborg, ser det ut att tåget till Kronoborg kanske kan ha tagit plats mellan 2.2.1396 och 21.3.1396 och att  infallet till Kronoborg kan ha varit över i 21.3.1396, när Carl Ulvsson förstärker i Kronoborg Vekkelaks kyrkas malm, Bredskall och huset i Viborg till Erik Larsson. Om Carl Ulvssons förstärkande brev skrevs i Kronoborg i Karelen, är det också möjligt att brevet var en belöning i natur.

Den första novgorodska krönikan (a) och nikonska krönikan (b) beskriver infallet till Kronoborg-trakten på det följande sättet:
 

a) År 1396 · kommo Tyskarne (= Svenskarne) till Karelska landet och bekrigade 2
 socknar: Kyrieski och Kylälaks och uppbrände kyrkan; och furst Konstantin jämte
 Karelarne förföljde dem och togo en fånge och sände den till Novgorod. (FMU nr. 1064).

b) År 1396 ·kommo Tyskarne till Karelska landet med en krigshär och intogo fem socknar, Kirjeski
 och Kolovanski och de andra; och furst Konstantin Vasiljevitsch Bjeloserski gick att
 förfölja dem, men upphann dem icke, utan grep endast en fånge, som han sände till
 Novgorod.(FMU nr. 1064).

c) A.D. 1396, A.M. 6904 "The same year the Nemtsy came to the Korel country, and ravaged the Kyur and the Kyulola villages, and burned the church; and Knyaz Kostyantin pursued them with the Korel people and captured the native interpreters and sent them to Novgorod. (The chronicle of Novgorod 1016-1471, övers. Michell, R. & Forbes, N., Camden third series vol. XXV, år 1914, London Offices of the Society, ss. 167-168)

(Krönikans text för året 1396 fortsätter på det följande sättet: The whole Ontonov monastery was burnt, and the Church of the Holy Mother of God, which had been leaded, was destroyed by fire, also the Church of the Purification. There was a sign from the image of the Holy Sovereign Lady in St. Eupati's in Shcherkova Street: wine appeared to flow from the ikon.)

Översättarna av Novgorods krönika till engelska, Michell och Forbes, tänkte, att förstörningen av Kronoborg ortodox-kyrka i 1396 av de "Nemtsy" (tyska eller svenska) var en fortsättning av kedjan av korstågen mot Novgorod (korstågen i området: 1240, 1249, 1293, 1300, 1348-1351; The chronicle of Novgorod 1016-1471, övers. Michell, R. & Forbes, N., Camden third series vol. XXV, år 1914, London Offices of the Society, "Introduction", ss. XXII-XXIII).

Man vet efter traditionen, att Erik Larsson kom till Vekkelaks från Viborg, och på basis av Karl Ulvsson Sparres brev daterad i Cronobårgh den 21 mars 1396 (FMU nr. 1057) ser det ut, att "nempdemann i Wekelax" Erik Larsson hade ett hus i Viborg 1396. Hade Erik Larsson det här huset i Viborg redan innan han köpte Bredskall, kan inte läsas från de existerande dokumenterna.

Man vet att den medeltida Viborg (Vi = en offerplats) fanns på Viborg slottets ö och på näset mittemot slottet och att i början var de viktigaste byggnaderna där kyrkan (nämnas 1. gången 9.5.1403, när påven Bonifacius IX utlovar aflat åt dem, som på vissa bestämda dagar besöka Minoriterbrödernas kyrka i Viborg, SD 2966, suppl. till åren 1401-1420, utg. af K.H. Karlsson, s. 108), rådhuset, ett fransiskankloster (nämnas 1. gången 30.4.1403, när påven Bonifacius IX utnämner biskopen i Åbo, domprosten i Uppsala och dekanen i Reval till konservatorer och domare för minoriterklostret i Viborg, Åbo stift, SD 2965, suppl. till åren 1401-1420, utg. af K.H. Karlsson, s. 106) och ett dominikankloster (nämnas 1. gången 23.2.1392, SDk nr. 14035, 23.2.1392). Fastän Viborgs råd nämnas första gången 1393 (Gardberg & Welin, 1996, s. 18), kan man anta, att det inte fanns många hus i Viborg 1396. Viborg fick stadsrättigheterna 19.8.1403 (Herlitz, Privilegier I, 64; se också Juva et al., 1968, s. 148-149 och fig. 10), dvs. 110 år efter Tyrgils Knutsson ledde korståget till Karelen och grundade Viborg slottet (1293) och ca. 200 år efter en runsten i Uppsala med texten "Han to i Uiburkum" gjordes, troligen tydande på en stad "Uiburkum" (Gardberg & Welin, 1996, s. 12).

Man vet inte, var Erik Larssons hus i Wiborg exact taget fanns, men i alla fall ser det ut, att Erik Larsson som en husägare i Viborg 1396 är en av de första kända Viborgborna. Den äldsta ännu existerande kartan över Viborg är från 1640-talet, och där finns det 64 byggnader utom slottets ö i de nuvarande stadsdelarna Befästningen och Tjärnäset. Det här innebär inte den så kallade "gamla Viborg", dvs. den gamla troligen redan pre-kristen staden nordväst om Viborg slottet.

Att det har funnits växelverkan mellan Vekkelaks och Viborg på 1300-talet, demonstreras också av det brevet, som Carl Ulvsson och hans son Knut Carlsson av Tofta har tillsammans skrivit i Korusala (= Kuorsalo på finska, en ö framför den nuvarande Fredrikshamn, tidigare Vekkelaks Nystad) i 10.5.1387 (Herlitz: Privilegier I, 59; se också Juva et al., 1968, s. 148). I det här brevet ger Carl Ulvsson och hans son Knut en äng vid Viborg slott till stadens invånare.

Både breven handlande Erik Larssons gods har skrivits innan konung Erik XIIIs hyllning (23.7.1396 vid Mora stenar).

För Erik Larssons i Vekkelaks identitet, se  3.1.3.

Fastän det är troligt, att Erik Larsson kom till Vekkelaks från Viborg (trad.), där han ägde ett hus (21.3.1396, FMU nr. 1057) vet vi inte varifrån han kom till Viborg eller om han var född där. Tidpunkten just efter konung Albrekt av Mecklenburg hade dragit sig från tronen tyder på att Erik Larsson var hellre svensk eller dansk än tysk, men till och med ett baltiskt ursprung är inte omöjligt. Tidpunkten efter Nötös fred (år 1323) utesluter den möjligheten att han hade kommit från Novgorod (se tabell 13). På Alnsö stadgades i 1280 att den tjänstemannaklassen, inhemsk eller uthemsk, som gjorde vapentjänst till häst skulle åtnjuta frälse, dvs. skattefrihet, men Koskinen (1884, "Suomenmaan keskiaikaisesta aatelistosta", Hist.Ark. VIII, 92, ss. 1-46) tog den ställningen, att ca. 100 år efter Nötös fred (1323) var Finlands ledande grupp av utländskt ursprung och bara därefter kan man se de första tecken om en inhemsk adel. Det ser ut, att med ordet "inhemsk" menade han finsk, finländsk eller svensk contra dansk, tysk, flamisk eller engelsk. I alla fall, konung Magnus Erikssons landslag från 1347 nämner inte ens en plats i Finland där den såkallade "sköldmönstringen" för inhemska frälsemän skulle ta plats, men konung Kristoffers landslag från 1442 gör det: frälsemän från alla "Österländer" bör komma till Åbo (Koskinen, 1884, Hist.Ark. VIII [92], s. 19). Den här förändringen i lagen kan tolkas så, att antal finländska frälsemän har stigit mellan 1347 och 1442 så mycket, att det har lönat sig att organisera en separat sköldmönstring i Åbo. Rosén (1936, Vehkalahden Pitäjän historia I, s. 278) föreslog, att Wilkin-Husgafvel-släkten hade haft landegendom i Strömsby, Vekkelaks, redan innan Erik Larsson köpte Bredskall och fick Vekkelaks kyrkans malmenom. Det borde också kommas ihåg, att det fanns i Livland redan på 1230-talet estniska såkallade fribönder, som hade fått skattefrihet och frihet från arbete därför, att de hade börjat samarbeta med de tyska och katolska kyrkan efter erövringen och förstörelsen av Tarto (Dorpat på tyska) stad (Russow, B., 1584, "Chronica der Prouintz Lyfflandt", suom. Reko, T., 2004, "Liivinmaan kronikka 1584", s. 68).

3.1.2. ERIK LARSSONS AVKOMLINGARS VAPEN

I frälseransakningen år 1623 berättade Erik Larssons avkomling Sigfrid Jönsson Husgafvel den yngre (Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, H:fors, 1909), att "redan Erik Larsson fört en husgafvel i skölden", dvs. redan han hade ett vapen , men om han hade det redan när han kom till Vekkelaks, kan man inte läsa från dokumenterna. Det var redan 1383, när han kom till Bredskall (Rosén: Vehkalahden Pitäjän Historia I [Vekkelaks sockens historia I], 1936), alltså innan han fick godset i Sandby i Vekkelaks. Det här vapnet med "husgafvel" känner man ännu i dag, dock inte nödvändigt som identiskt med det ursprungliga vapnet, emedan det ser ut, att tidigt har vapnet haft en båge under sparren (Ölands fogde Sigfrid Jönsson Wilkins den äldre sigill 1568, fig. 25e och fig.1a2, Sigfrid Jönsson d.ä. nämnas i skölmönstringen i Linköping i 1537 [Ekman, 1950, s. 28] och som Norra Ölands fogdes Nils Hofuenskilds man i 1539, i 1545 blev han hela Ölands fogde) i stället för den halvmåne/elddone-liknande objektet över sparren som finns i den nuvarande vapenversionen (se Fig. 1a). I alla fall, samma vapnet med "husgafvel" används av Erik Larssons avkomlingar i familjen Husgafvel. Kan det här vapnet ge oss information om vem Erik Larsson egentligen var och varifrån han kom till Vekkelaks?