DE VEKKELAKS KNAPARNAS URSPRUNG
Undersökningar, tankar och minnesanteckningar om
Brandh-, Brandstake-, Huggut-, Roland-Pilhjerta- och Wilkin-Husgafvel-släkternas
heraldik och kontakter
P.Pöllänen
2006
a2)
a2b)
a3)
a4)
a5)
d)
e)
e2)
f)
g)
h)
k)
l)
m)
n)
o)
p)
q)
r)
t)
u)
v)
x)
y)
z)
å)
ä)
Ia)
Ib)
Ic)
Id)
Ie)
If)
Ig)
Ih)
Ii)
Ik)
Il)
Im)
In)
Io)
Ip)
Ir)
Is)
It)
Iu)
Iv)
Ix)
Iy)
Iå)
Iä)
IIa)
IIb)
IIc)
Fig. 1. Kända vapnen med en
sparre (chevron, dachsparre, sparren, winkel, gable, scaglione) av guld på
rödt fält. Vapnen (a-c) representerar vapnen med vapenmotivet "gules
chevron or" kända i Sverige och de andra dem från övriga
delar av Europa (för en fullkomlig lista, se tabell 5). a) Wilkin-Husgafvel-släktens
vapensådant som på Riddarhuset (nr. 2102) och sådant
som det har varit åtminstone sedan 1500-talets slut (familjemedlemmar
kallades ursprungligen Vilken, Wilcken, Wilkin, Wilken eller Welcken, senare
Husgafvel, Huusgavel eller Husgabel, för det senaste, se Arméns
rulla 1684, en gren adapterade namnet Junkar). I vapnet finns det enligt
det husgafvelska vapnets vapenbeskrivning (såsom man känner det
från 1600-talet) "en sköld av rödt fält och deruti
en fristående något spetsig sparre av guld och twärs öfwer
densamma en blå halfmåne" (Lagus, 1860, ursprungligen Dahlsteen,
1769, se Hausen, 1887, s. 273), a2) Sigfrid Jönsson Wilkins (den
äldre) sigill i 1568. Notera bågen i stället för
en halvmåne. a2b) En annan version av Sigfrid Jönsson Wilkins
d.ä. sigill (spegelbild av a2), a3) Husgafvel-vapnets variant
i den Stiernmanska samlingen (se också Tilas' geneal. saml., tom
I, Husgafvel, i svenska riksarkivet). Sköldens form tyder på 1500-1600-talens
skifte. Notera att arcus under sparren är upp och ner jämförande
med a2. Anders Anton von Stiernman, kansliråd, gjorde det första
inventariet i riksarkivet efter slottets i Stockholm brand, a4) Kyrkoherde
Jöns Wilkins sigill i 1576. Notera, att objektet på sparren
är troligen en båge med en avbruten sena. a5) Sigfrid Jönsson
Wilkins (den yngre) sigill 1612. Också i den här varianten
är objektet bakom sparren troligen en båge med en avbruten sena.
Notera, att i a2 sparren når "bordure", och att i a4 halvmånen
är helt bakom sparren, inte framför den liksom i fig. 1a eller
under den liksom i a2-a3. Färgena i a2-a4 baserar sig på färgena
i den enda ännu existerande varianten i fig. 1a. Mera om Wilkin-Husgafvel-Junkar-släktens
vapenvarianter här. b) Sparre av Aspnäs-familjens
vapen, där det också finns "en sparre av guld på rödt
fält", men inget annat. Likadana vapen har haft de flanderska familjerna
Ghistelles (nr. 48, Paul Bergman:
Armorial De Flandre du XVIme Siecle ), Staeden (nr. 475, Bergman
) och Staden (nr. 564, Bergman
), den normandiska släkten Lombelon des Essarts en Normandie
(blason: De gueules au chevron d'or, WN 444), Anglebermes
-, Axelles- Boullaye
-, Coudreau
-, Cronenberg
-, de
Prediz -, Du
Mont -, Essart-, Ganthois
-, Herzelle
-, Kloot-
, Mabillon
-, Monchanain (
Montchanin )-, Mons
-, Mont en Bresse-, Moulle
-, Nettancourt en Champagne-, Swart-
, Quinidi an Comtat Venaissin- Van
Axel -, Hugues
Bekars de Maizey och Vanbecourt-släkterna ( Blasons des familles d'Europe ).
c) Muhl-släktens (ursprungligen Maule) vapen, där enligt
vapenförklaringen finns det "i rött fält en sparre, nedan
åtföljd av tre (femuddiga) stjärnor (en över två
ställda), allt av guld" (se också De Geer av Tervik, nr. 271,
Klingspors Vapenbok/Raneke: Svensk Adelsheraldik, s. 268), d) den franska
Frigault
-släktens vapen, där det också finns en sparre av guld
på rödt fält och nedan den en vit (av silver) halfmåne,
e) Vapen som hörde till rådgivaren av konung Ludwig XI, Philippe
de Commynes
av Flanders. I det här vapnet finns det en sparre av guld på
rödt fält och på dess sidor och nedan det ett musselskal (Musselskalet
är den Heliga Apostol Jakobs och pilgrimernas
symbol, sparre [chevron, dachsparre, sparren, gable] är den Heliga Josefs
och Beskyddets symbol och halfmånen såsom i Husgafvel- och
Frigault-vapnen är den Heliga Jungfrun Marias symbol), e2) Vapen till
Jean de Commines, no: 8 medlem i Toison d'Or. Han kallades också Jean
de la Clite eller Jan van de Clite (d. 1443). Det finns ännu en tredje
variant av det här vapnet med den följande blasonen: "gules, a
chevron Or between three escallops argent, all within a bordure compony
Or and gules". Vapnet användes av familjen Ruwerschuere, som var nära
familjen Clyte (Clite = de Commines), f) Earl (de
Erlegh)-släktens vapen, som är annars likadan som vapen tillhörande Philippe
de Commynes , men i Earl-vapnet finns det en grå marginal och i
sparrens spets finns det en ring, som symboliserar den femte sonen, g)
Den engelska Tarleton-släktens sköld med en sparre av guld
på rödt fält, men på gulden finns det små svarta
ornamenter och på röda fältet finns det 3 svarta heraldiska
rosor. h) den engelska Rich -släktens
vapen, som kan ses också i en målning
om kampen i Agincourt i det 100-åriga kriget (1337-1453), i)
Winke
av Danmark -släktens vapen. Notera att de femuddiga stjärnor
kallas "Mullets" på engelska. j) Georg
Abbots vapen. Georg Abbot var till exempel Ärkebiskop i
Canterbury i 1611-1633. k) Gedding
-släktens vapen. l) Hermann
-släktens vapen från Chelons-de-Champagne (Armorial de Chalons-en-Champagne).
m) Philip
och William de Kymes vapen (Humphery-Smith, 1973, s. 109).
n) Bossardt
von Nusshof -släktens vapen (Staatsarchiv des Kantons Basel-Landschaft).
o) Plattner
von Lausen -släktens vapen (Staatsarchiv des Kantons Basel-Landschaft).
p) Dade of Norfolk-släktens vapen (William Smith: Book of Sutes
or Ordinaries, Coll. Arms, Smith's Ordinary, EDN 22, fo. 43v, se Woodcock-Robinson,
1988, Oxford Guide of Heraldry, s. 9). Den här släkten var släkt
till Comyn (Comines)-släkten, men Comyn-släkten använde
på 1100-talet tre vekeknippor i sitt vapen. q) Adam -släktens
vapen. r) Duncan-släktens vapen. s) Ellison
-släktens vapen. t) Blanchard
-släktens vapen. u) Austin
-släktens vapen. v) Arthur
-släktens vapen. x) Parker
-släktens vapen. y) Wenlock
-släktens vapen. z) Mathieu-släktens vapen, å) Finn -släktens
vapen, ä) Forkin
-släktens vapen, ö) Hinson
-släktens vapen, Ia) Brown (Broun)-släktens
vapen, Ib) Burgoyne
-släktens vapen, Ic) McCarville -släktens
vapen, Id) Dennis-släktens
vapen, Ie) McEneany
-släktens vapen, If) Impey of Norfolk-släktens
vapen, Ig), Keary -släktens
vapen, Ih) Kirkwood
-släktens vapen, Ii) Knight- släktens vapen,
Ij) Smith of Leicestershire
-släktens vapen, Ik) Strickland
-släktens vapen, Il) Danvers -släktens
vapen (Northampton), Im) Hinde -släktens
vapen, In) Martin-släktens
vapen, Io) Owain -släktens
vapen, Ip) Penfold
-släktens vapen, Iq) Chamber-släktens vapen, Ir) de Cobham-släktens
vapen, Is) Golding-släktens vapen, It) Hunter-släktens vapen,
Iu) Angleney-greveskapets (en ö i norra Wales) vapen, Iv) den
friherrliga branchens (nr. 90, Raneke: Svensk Adelsheraldik, s. 141)
av den estniska släkten Nieroth vapen. Med Nieroth är det intressant,
att de adliga (nr. 2274) och grevliga (nr. 52) brancherna och en annan friherrlig
branch (nr. 372) inte har "en sparre av guld på rött fält"
i vapnet. Ix) Stenbock-Fermor-släktens vapen. Till höger
(l.dx.) det svenska Stenbock (nr. 12)-vapnet och till vänster det baltiska
Fermor-vapnet (Reichsgraf 12.6.1758, Klingspor & Hildebrand, 1882: Baltisches
Wappenbuch, s. 32, F.& G. Beijer, Stockholm), Iy) von Totleben-släktens
vapen (Klingspor & Hildebrand, 1882). Notera, att sparren är
böjd, Iz) den norska Kinck-släktens vapen med "i rødt
en sparre fulgt av tre seksoddete stjerner, alt gull". Släkten har kommit
till Norge från Skotland. Iå) den norska Coucheron-släktens
vapen med "i rødt en sparre over en gull rose". Släkten har
kommit till Norge från Luxembourg via Nederländer. Iä)
Jean des Essarts,
se fig. 1b., Iö) van der Camps-släktens vapen, IIa) Otard-släktens
vapen, IIb) Bettrums (ett område i Tyskland) vapen. IIc) Bailliodz-släktens
(Preussen) vapen (Siebmacher, J., 1878, "Der Blühende Adel des Königreichs
Preussen", s. 77), . Baillie (e) = fogde.
a)
b)
Fig a. a) Gamla vikingatidens
ornamenter huggna i sten på den Yttre Stamön (på finska
Ulko-Tammio) framför Fredrikshamn (tidigare Vekkelaks). Det finns ca
200 sådana på öns strandklippa. Fredrikshamns Yttre Stamö
fanns på vikingarnas gamla väg till de skandinaver-styrda kolonierna
Aldeigjuborg (= Ladoga, Altladoga, på finska Laatokanlinna, på
ryska Staraja Ladoga, på Ladogasjöns sydöstra kust) och
Holmgård (senare Novgorod) i Gardarike (Miettinen, 1988,
"Viikinkien reittejä Suomenlahden pohjoisrannikolla", i: "Itämeren
alueen esihistoria ja keskiaika", ss. 95-114). Efter mongolernas invasion
på 1200-talet blev de här kolonierna mongolernas vasaller och
förlorade så småningom sin anknytning till de skandinaviska
kungahusen. Gränsen, som inte hade tidigare så mycket behövts,
formades slutligen på Nötö i 1323 efter korstågen
till Tavastland, Karelen och Neva-mynning i 1240, 1249, 1291 och 1300, men
ännu ett korståg gjordes i 1348-1351 och korståg predikades
även efter det tills reformation. b) En skeppssättning på
Hästön i Sundby (Salmi på finska) sydväst om Newitte
i Fredrikshamn (tidigare Vekkelaks). Det finns också andra sådana
skeppssättningar - påminnande dem i Skandinavien - vid gränsen
mellan de nuvarande Fredrikshamn och Kotka städerna (Miettinen, 1988,
"Viikinkien reittejä Suomenlahden pohjoisrannikolla", i: Itämeren
alueen esihistoria ja keskiaika, Kymenlaakson maakuntamuseon julkaisuja nr.
7, s. 98). Sådana skeppssättningar har funnits i Finland bara
på Kymmenedalens kust och i Österbotten (Miettinen, 1988, s.
98). Det är intressant, att på den medeltida skandinaviska världens
andra ända, i England, beskriver biskop Guy av Amiens på 1070-talet
i sin bok "Carmen de Hastingae proelio" en vikingbegravning som sättning
av stenar på liket på toppen av en strandklippa "custos littoris
et pelagi", dvs. som en vakt av stranden och havet (Pulsiano & Wolf,
1993, "Medieval Scandinavia. An Encyclopedia", s. 434), emedan den här
graven i fig. b ligger på just en sådan plats. Ett vikingatidens
skepp har funnits i Viborgsvik och det har också funnits i Lapuri
i Vederlaks (grannkommunen av Fredrikshamn, tidigare Vekkelaks, Miettinen,
1988, ss. 102-107) ett skepp, som enligt radiokoldatering skulle vara från
vikingatiden, men på basis av några objektfynd i vrakets närhet
i havets botten, har föreslagits att vara från 1200-talet. Gamla,
troligen vikingatidens, gravar finns också på Korusala ö
framför Fredrikshamn och på den från fastlandet svåra
att närma sig ön Svartvira framför Pyttis finns en gammal
jungfrudans. En typisk vikingatids grav har också funnits i Orslaks
i Vederlaks. Se 3.1.10.
1. INTRODUKTION
2. METODERNA
3. LITERATURÖVERSIKTEN,
FRÅGESÄTTNINGARNA, HYPOTESERNA OCH RESULTATEN
3.1. HUSGAFVEL
(WILKIN)-SLÄKTEN
3.1.1 Vem var den Erik Larsson, som
fick godset i Sandby i Vekkelaks år 1396?
3.1.2. Erik Larssons avkomlingars
vapen
3.1.3. Nord-europeiska frälsesläktshistorien
och Erik Larsson i Vekkelaks
3.1.4. Erik
Larssons nationalität och roll i händelser innan 1396
3.1.5. Motivets "gules chevron
or" geografiska distribution
3.1.6. Anknytning till normanderna
och Plantagenet-kungadomen?
3.1.7. Vapen med många gyllene
sparrar på rött fält och andra varianter
3.1.8. Gemensamma rötter
med Wilcken-släkten på Fehmarn?
3.1.9. Normandernas avkomling
Erik Larsson?
3.1.10. Varjagerna
och Vekkelaks?
3.2. BRANDH-,
BRANDSTAKE- OCH PILHJÄRTA-SLÄKTERNAS OCH DE ANDRA VEKKELAKS
FRÄLSESLÄKTERS URSPRUNG
3.2.1. De motiven "brinnande vedträ/brandon"
och "eld-gaffel/brand-stake/eld-kil/eld-hake"
3.2.2. Motivet "En pil och
ett hjärta"
3.2.3. Hermigier-släkten
3.2.4. Fader Huggenssons
avkomlingar i Huggut-släkten på Bötesö
3.2.5. Poitz
3.3. ANDRA
SLÄKTER, PERSONER OCH GRUPPER VARS KONTAKT MED VEKKELAKS INTE HELT
KÄNNS
3.3.1. Tott-, Horn- och Vasasläkterna
3.3.2. Sparre-släkterna
3.3.3. Ryting-, Bonde-, Finne-,
Brask- och Tawast-släkterna
3.3.4. Medeltida Vekkelakska eller
möjligen Vekkelakska personernas släktingar kända från
literaturen
3.3.5. Vilken
Olsson i Elimäe, hans söner och andra som kallades Vilken, Vilkenssöner
eller Vilkensdöttrar i medeltids-Sverige
3.3.6. De europeiska 1200-talets
släkter med "gules chevron or" i vapnet.
3.3.7. Riddare, riddarordnar
och riddareväsendet i Viborg slottslän under medeltiden
3.3.8. Judendomen
i den medeltida Viborg Slottslän
3.3.9. Några blandade
upptäckter
3.4. VEKKELAKS SLÄKTERS Y-KROMOSOMERS HAPLOTYPER
4. DISKUSSION
4.1. Gules chevron or i Europa
4.2. Husgafvel (Wilkin)-släktens
stamfaders Erik Larssons faderkandidat Lars
4.3. Om vapenbeskrivningar
4.4. Det ursprungliga Pilhjerta-vapnet
4.5. Brandh- och Brandstake-släkternas
baltiska ursprung?
4.6. "En sparre av
guld på rött fält" och Småland-Öland
4.7. Vekkelaks medeltida släkters etniska ursprung
(publiceras senare)
4.8. Från fadern till
sonen
5. SAMMANDRAG
6. REFERENSER
a)
a1)
a1B)
a1C)
a1C2)
a1D)
a1E)
a2)
a2B)
a3)
a4)
a4b)
a4c)
a4d)
a5)
b)
c)
d)
e)
f)
Fig.A. a) Ett medeltidakors av kalksten på
Vekkelaks kyrkans yttre vägg (se också Kivenoja et al., 1936,
s. 18), inte målat i dess inre vägg liksom de vanliga så
kallade "vigselkorsen". Notera, att korsets nedåtriktade tinne går
över ringen runt om korset (rektangeln). Den här typen av ett
kors är inte ett"keltiskt" kors (Woodcock & Robinson, 1988, "The
Oxford Guide to Heraldry, s. 200) eller ett vigselkors (Wiehekreuz, Leonhard,
Das grosse Buch der Wappenkunst, s. 291), inte heller ett så kallat
försoningskors (sühnekreuz, Leonhard, Das grosse.Buch der Wappenkunst,
s. 291). Korset är på kyrkans östra gafvel i dess yttre
sida under fönstret. Det är relativt stort: ca. 1 m högt.
Väggen där hör till den äldsta delen av kyrkan, som av
allt att döma byggdes innan 1396 (Kivenoja et al., 1936), när Erengisle
Nilsson gav 2.2.1396 i sitt brev till Erik Larsson Vekkelaks kyrkas malm
till honom (FMU 2.2.1396). Ringen finns inte på samma nivån som
korset, tydande på att det kan ha gjorts senare än korset. Vem
eller vilken grupp använde ett sådant kors på 1300-1400-talen?
Hiekkanen (2003, "Suomen kivikirkot keskiajalla", WS, Borgå, s. 158)
föreslår, att korset har gjorts för att accentuera relikernas
läge i huvudaltaren. a1) Korset i den estniska medeltida Koses kyrkas
gafvel bredvid dörren (på båda sidorna). Det här
korset är identiskt med det i Vekkelaks kyrkas östra gafvel. Den
estniska Ridala-kommunens
vapen innehåller en stiliserad version av ett kors med samma karaktär,
men Ridalas kors är inte "triangulär" liksom Vekkelaks och Koses
kyrkors kors, a1B) Ett "karelskt" kors, som har funnits i Hiitola, Karelen
(Jaakkola, J., 1958, "Suomen Varhaiskeskiaika. Kristillisen Suomen synty",
s. 297). Det är intressant, att den här korstypen har funnits
i Hiitola och Vekkelaks, emedan Hiitola, som hade starka skandinaviska rötter
från vikingatiden på basis av arkeologiska fynd (Uino, P.,
2003, "Viikinkiaika", i: Sihvo, H. & Kaukiainen, Y. [huvudred.]: Viipurin
läänin historia, del 1 [Karjalan synty, red: Saarnisto, M.],
ss. 313-382), hörde till Novgorod under medeltiden
och Erik Larsson i Vekkelaks ser ut att ha varit med på ett krigståg
till Kronoborg-Hiitola området i 1396 (se nedan), a1C) Ett exemplar
om ett gammalt keltiskt kors, "Kildalton High Cross" i Skottland (gjordes
på 800-talet;http://www.armin-grewe.com/islay/islay-churches.htm
). Korset i Vekkelaks kyrkas vägg påminner om ett keltiskt
kors, men är inte exakt liksom den här korstypen. Vekkelaks
kyrkas kors är inte så dekorativ som mest av de bevarade medeltida
keltiska korsen, dess form är nära men inte exakt detsamma
som i det keltiska korset och ringen är inte identisk med dem i de
keltiska korsen. Det keltiska korset var dock inte okänt i den medeltida
Skandinavien (Liungman, C.G., 2004, "Symbols -- Encyclopedia of
Western Signs and Ideograms", 24:48, http://www.symbols.com/encyclopedia/24/2448.html
; se Dahlby, F., 1963, "De heliga tecknens hemlighet. Om symboler och
attribut". 7. upplagan, Stockholm, Verbum). Keltiska kors gjordes på
platser, där en större våldsdåd eller en olycka hade
tagit plats, a1C2) Ett keltiskt kors i Novgorod, a1D) Iona kors,
en symbol av St. Columba, som grundade Iona kloster (se http://www.iona.org.uk/abbey/main.htm
) på Iona ön, väst om Mull-ön, i Skottland,
i 563 (Ellwood Post, W., 1962/2002, "Saints, signs and symbols", ss. 32,
58). Det här korset skulle se ut att vara närmast av samma typen
som korset på Vekkelaks kyrkas östra gafvels yttre sida (se
fig. Aa). Iona-korset på Vekkelaks-kyrkas gafvel skulle tyda på
att de Bååt-bröderna, som köpte Viborgs län från
Efflerus Ingesson på 1320-talet (se nedan) och vars förfäder
hade varit Orknejernas jarlar (se nedan), kunde ha varit kyrkas första
fas byggare. Kyrkans andra fas har byggts på 1400-talet, men inga
uppgifter om när den första fasen har byggts finns, utom att kyrkan
har existerat i 1396 (FMU 1054, 1057, fig. 2) och
att det har troligen byggts efter året 1293, när korståget
till Karelen gjordes. lona kloster var ursprungligen keltiskt, men förvandlades
i 1200 till ett benediktinerkloster och var aktiv till reformationen, dvs.
det existerade på 1300-talet, när Orknejerna ännu hörde
till Norge-Sverige under konung Magnus Eriksson och när Viborgs fogde
Per Jönssons brorson Erengisle Sunesson Bååt, Kymmene
laxfiskeriers första kända ägare, ännu var Orknejernas
Jarl, och när Vekkelaks kyrkas första fas har byggts. Iona kloster
har haft starka skandinaviska förbindelser: 8 konungar av Norge har
begravits där. a1E) Ett piktiskt kors. Notera figuren i korsets
fot. Figuren påminner om Husgafvel-vapnets huvud motiv, en sparre
och en arcus (halvmåne; "V-rod and crescent", en typisk piktisk symbol,
men troligen för gammal för att ha samma rötter som Husgafvel-Wilkin-släktens
vapenmotiv, se http://www.orkneyjar.com/history/picts/symbolstones.htm
; http://www.ancient-scotland.co.uk/site.php?a=127
; http://altreligion.about.com/library/glossary/symbols/bldefspictishsymbols.htm).
a2) En detalj av biskop Olof Magnussons sigill. I skölden en vänstervänd
bepansrad arm hållande ett med törne omkransat kors (Hausen: Finlands
medeltidssigill, sig. nr. 19). Är det meningen, att korset i Vekkelaks
kyrkas östra gafvel skildrar en omkransat kors? Vi vet inte hur korsets
ring har blivit målad. Var det målat som en krans? Är det
meningen, att korset på östra gaveln tyder på biskop Olof
Magnusson, vars sigill innehöll et sådant omkransat kors? Olof
Magnussons biskopssigill har använts 1450-1459 och hans domprostsigill
(se nedan a2B) 1443-1447, dvs. när Vekkelaks kyrkas höjning har
blivit färdig, a2B) Olof Magnussons domprostsigill också
visande en vänstervänd bepansrad arm (Tawast-släkten), men
som en differensmärke armen håller ett törnekransat kors
(Hausen: Finlands Medeltidssigill, nr. 33). Också den irländska
Devlin-släktens vapen inkluderar ett kors av samma typen (http://www.myhistories.com/ireland.htm;
http://www.heraldry.jerasys.com/Ireland/Devlin_t.jpg
). a3) "S. vicecomendatoris + revalie"(von Toll, R., 1887, "Est- und
Livländisches Brieflade, IV Theil, Siegel und münzen der weltlichen
und geistlichen Gebietiger über Liv-, Est- und Curland bis zum Jahre
1561 nebst Siegeln einheimischer Geschlechter, Reval, tabell 15, nr. 53,
s. 68), a4) Crus triangulare eller crus Teutonicus, en korstyp, som
användes av den Tyska Orden (Garcia-Bermejo, 2000, Heraldica V, s.
11), a4b) en annan modifikation av crus triangulare (Garcia-Bermejo,
2000, Heraldica V, s. 6), a4c) Tyska Ordens kors (Welsh, A., 2003,
"Warriors of the Lord. The Military Orders of Christendom", W.B. Eerdmans
Publishing Company, Cambridge, U.K., s. 158), a4d) Olika kors använt
av Tempelriddarna (Ordo Supremus Militaris Templi Hierosolymitani [ed.
Dale Fazzio, R.], 2002, "Kompendium des Ritterordens der Templer von Jerusalem",
s. 8). Notera, att den tredje typen av Tempelherrarnas kors är inte
fjärran från korsets under altarfönstret i Vekkelaks kyrkas
östra gafvels typ. a5) Ett motsvarande kors under altarfönstret
på Korpos kyrkas yttra vägg. b) Ett vapen, som användes
av en Erik Laurensson hörande till Tibble-Vargarnsätten (uppländsk
lågfrälseätt) i 1451 (Hildebrand, 1934, "Esbjörn Blåpanna
och hans arvingar. Medeltidsstudier kring handlingar i Ribbingska huvudmanna-arkivet,
s. 123; se också Raneke, 2001, Svenska Medeltidsvapen, s. 584). Vekkelaks
kyrkoherde vid medlet av 1400-talet använde ett halster i sitt vapen
(FMU VIII:403, nr. 6655; LEC. Urk. XI, nr. 84), föreslående att
korset på kyrkans östra gafvel är inte från 1400-talets
kyrkoherdes vapen. Fyra kända personer har använt ett halster
i vapnet 1358-1425 (Olof Lifstensson, Laurens Hansson, Laurins Karlsson,
Niclis Jönsson), men inga av dem ser ut att ha haft kända kontakter
till Vekkelaks (Raneke, 2001, Svenska Medeltidsvapen, s. 570), varemot i
25.2.1383 har Magnus Karlsson, präst i Husby-Rekarne, beseglat ett intyg
(en halster i sigillet!) om att när de senast höllö biskopsting
i klockarstugan i Eskilstuna, så hade de hört, att Lutze Brethskalläs
(Bredskalls) styvdotter, donerat jord i Sundby till Eskilstuna kloster (Collmar,
1977, Strängnäs stifts herdaminne, s. 375; E74 fol. 50). Sundby
är på finska "Salmenkylä", en by som hörde till Vekkelaks
knapesläkter redan under medeltiden, men vars svenska namn har åtminstone
från 1500-talet varit Strömsby. Det finns också en Sundby
(Salmi på finska) i Vekkelaks; platsen är ganska nära Bredskall.
Bredskall är den äldsta (fr.o.m. 1383) från dokumenterna
kända byn i Vekkelaks - också knapesläkternas egendom. Platserna
med namnet "Sundby" har dock funnits också annastans i Sverige. c)
Den första Vekkelaks kyrkoherres, Arnichas, sigill, innehåller
inte ett halster, utan hellre en gotisk bokstav monogram (17.2.1427; Hausen,
1900, Finlands Medeltidssigill, s. 7, sigill nr. 50): den kyrkoherden med
en halster i sigill måste ha kommit efter honom, d) präst
Magnus Karlssons (Magnus Caroli) sigill i 1383 (Collmar, 1977, Strängnäs
stifts herdaminne, s. 375; E74 fol. 50), e) domprost i Åbo Lars
Michelsson Suurpääs sigill med martyren Laurentius stående
med utsträckta armar samt bärande i högra handen en bok och
i den vänstra ett nedåtvändt halster (Hausen: Finlands Medeltidssigill
nr. 37). Det här sigillet har använts i 1486-1490, föreslående,
att Lars Michelssons agerande som Vekkelaks (halster i vapnet bärande)
kyrkoherde på 1400-talet är inte uteslutet. Dock, ingenting stöder
den här möjligheten. Om Lars Mickelsson Suurpää har varit
Vekkelaks kyrkoherde, måste det frågas, om ordet "Suuripää"
är en översättning från ordet "Bredskall" (se nedan),
f) syssloman i Nådendals kloster, Jon Olofssons sigill innehåller
ett uppåt vänt halster (1449, Hausen: Finlands Medeltidssigill
nr. 63). Också i stadens Lemsal (i Livland) sigill finns det
St. Laurentius med sitt halster: "Der heilige Laurentius mit Evangelium und
Rost, in einem Tabernakel stehend" (15.6.1418, i Sachssendahl, J., 1887,
"Est- und Livländische Brieflade, IV Theil, Siegel und Münzen der
weltlichen und geistlichen Gebietiger über Liv-, Est- und Curland bis
zum Jahre 1561 nebst Siegeln einheimischer Geschlechter, aus dem Nachlasse
von Baron Robert v. Toll mit Hinzufügung eines Textes für die Siegel",
Tabell 19, s. 85, Reval, In Commission bei Kluge & Ströhm). Lojo
socknet och den nuvarande staden Lojo (i Nyland i Finland, Lohja på
finska), Lunds domkyrka (Skåne), Elleholm stad (existerar inte längre)
och Blekinge Östra Härad
har också haft ett halster i sina vapen.
Vekkelaks (Weckelax/Vekelax/Wekelax/Veiculas, Vehkalahti på finska)
är nuförtiden en del av den sydöstra-finländska staden
Fredrikshamn (Fig.34), vars ursprungliga namn var Vekkelaks Nystad. I medeltiden
var Vekkelaks emellertid ett storsocken, som omfattade området från
Vederlax (också Virlax, Virolahti på finska) till Kymmene
älven och från kusten till Valkeala, dvs. hela det området,
som kallas Kymmenedalen (Kymenlaakso på finska) nuförtiden
och som var en del av den ursprungliga Karelen (enligt några gamla
kartorna var Karelen området mellan Kymmeneälven och Viborg,
området öster om Viborg kallades ganska överraskande Europa,
se
här ett exemplar från ca. 1616, Riksarkivet, Stockholm).
Vekkelaks nämnas i skritfliga dokumenter första gången
år 1336, när Viborgs hövidsman Peter Jönsson skriver
till borgare i Tallinn (då Reval eller Revelsburg), att de kan sälja
sina produkter i tre "civitas" i Karelen: Viborg, Vederlax och Vekkelaks.
I bevarade kartorna, Vekkelaks nämnas först i 1519, i Olaus Magni
karta. Vekkelaks var nära Sveriges östra gräns och vid kusten.
Det spelade därför en stor roll för riket och också
för den katolska kyrkan. Det var viktigt, att Vekkelaks utvecklade
sig. Det var också viktig för östhandeln. Varor från
Novgorod var till hands där liksom i Viborg för att transportera
till försäljningen i Reval, Stockholm, Lübeck, Köpenhamn
och av allt döma också Flanders och andra Engelska Kanalens kustområden.
Timmer, som saknades i Flanders redan på medeltiden, och sjöfart
var dock bland de viktigaste Vekkelaks områdes näringskällor
redan då. Representanter av många viktiga familjer kom då
till Vekkelaks med armén eller med handelsförbindelser, och några
stannade efter att ha fått frälse och andra gods där. Dessa
familjer inkluderade Poitz, Horn, Huggut, Wilcken-Husgafvel, Pilhjerta, Brandstake
och Mulle, men också andra. Varifrån kom alla dessa familjer,
som bebyggde det området, som vi får kalla Kymenlaakso/Kymmenedalen
i dag? Vad kan vi lära oss från deras bakgrund och aktiviteter?
I denna artikel försöks att analysera på basis av literatur,
heraldik och statistisk analys av vapenmotivens geografiska distribution,
varifrån kan de ha kommit. Resultatena föreslår, att Vekkelaks
knaparna var mycket europeiska redan då.
a)
a2)
b)
c)
d)
e)
f)
Fig. B. a) Claudius Clavus karta över
Norra Europa i 1427 (A.E. Nordenskiölds manuskript, 1883, H:fors
Universitets bibliotek, originalen i Nancy, Frankrike), dvs. 44 år
efter en av Vekkelaks knapars förfäder, Erik Larsson, hade köpt
Bredskall (St. Johannisdagen i 1383, Anteckning i Biographica H 34: Husgafvel,
RA, Stockholm - notis i odaterad inlaga från 1600-talets slut
av Olof Eriksson Husgafvel, se nedan) och 31 är efter han hade fått
Vekkelaks kyrkas malm (2.2.1396, FMU nr. 1054, 1057). Sjöområdet
i kartans sydöstra del är Östersjön. På Östersjöns
nordöstra kust är ordet "Findlandi" och norr om det ordet "Findlappi".
Öster om ordet "Findlandi" finns två älvar, av vilka den
västligaste kan möjligen vara Kymmeneälven eller Ancoper Å,
såsom Kymmene kallades senare på medeltiden (t.ex. i en
karta av året 1540, Klaudios
Ptolemaios, Sebastian Münster: Geographia, Schonlandia XIII Nova
Tabvla, Basel; se Fredrikson, E., 1993, "Suomi 500 vuotta Euroopan
kartalla", ss. 12, 22). Området öster om den här älven
ser ut att representera Karelen. I Finland ligger staden "Aboo". Viborg,
där Erik Larsson hade ett hus i 1396 (FMU nr. 1057), fick stadsrättigheterna
i 1403 av konung Erik av Pommern (FMU nr. 1173, 19.8.1403) i ett brev daterat
i Viborg slott, som hade pä sin tur existerat åtminstone sedan
1293 (FMU nr. 214), troligen dock redan tidigare, men nämnas inte ännu
i den här kartan. I kartans västra del är Irland, Island,
Skottland och Orknejerna. a2) "Findlandi" och "Findlappi" i fig. a (rutan)
större. b) Olaus Magni Karta över Finland 1519,
hela kartan över Finland i färg, c) Olaus Magni Karta 1519, Finska
viken, d) Olaus Magni Karta 1519, Vekkelaks (Vickelax, nuförtiden
Fredrikshamn). Notera "Olsby" väster
om Vickelax. Olsby ser ut att motsvara Kymmene (Kymi) - Högfors (Korkeakoski)
området i den nuvarande Kotka
stad (Kotka centrum eller Kotka ö/Kotkansaari hette tidigare Svensksund
befästningstad). Erik Larsson, en av de Vekkelaks-släkternas
stamfäder, köpte i 1383 Bredskall by, som ligger just mellan
Vekkelaks kyrka och Olsby. De älvarna väster om Olsby är:
1) klart Kymmenälvens två brancher (en vid Pyttis kyrka och den
Abborrefors-branchen) och 2) troligen Tessjöån, ån vid
Degerby (Lovisa efter 1752 enligt Drottning
Lovisa Ulrika) och Forsbyån vid Gammelby i Pernå (alternativt Tessjöå,
Forsbyå och Borgåå).
Älven, som kommer till Vekkelaks heter i Mercators karta i 1595
"Laffart fl." (Veckeå, Vehkajoki på finska nuförtiden).
e) Kronogods, kyrkogods och frälsegods i Vekkelaks-Pyttis-område
under medeltiden (Anthoni, 1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel",
bilaga 2). Notera, att frälsebosättningarna koncentrerar sig
på Strömsby-Husuböle (= Huseböl, ett odaterat register
över frälsemän i Finland, som "icke äge flere gods
än de äre besutne på", troligen av 1560-talet, se Ekman,
1950, "Siffred Jönsson, Vekelaks-knapen som blev amiral och landsherre
på Öland, s. 27) området. Vekkelaks kyrka nämnas
första gången i 2.2.1396 (FMU nr. 1054). Områdets karta
nuförtiden med svenska ortsnamn kan ses här.
"In der russischen historischen Wissenschaft hat keine Frage eine so leidenschaftliche Polemik und so verschiedene Meinungen hervorgerufen wie diejenige von der Bedeutung der Normännen (Waräger) in der ältesten Periode der russischen Geschichte. Aus vielen Quellen (skandinavischen, russischen, byzantinischen und arabischen) erfärhrt man, dass sie in der Wikingerperiode auf der sich weit erstreckenden osteuropäischen Ebene bald als kühne kriegerische Seefahrer auftreten, die bis in die entlegensten Grenzgebiete des Landes als Eroberer und Plünderer dringen, bald als Kaufleute, die als Vermittler zwischen dem Westen einerseits und dem Osten und Byzanz anderseits tätig sind; bald treten sie als Eroberer und Organisatoren in den einzelnen slawischen und finnischen Stammgebieten auf, bald sind sie als Gefolgsmänner und Ratgeber der russischen Fürsten tätig. In den Geschichtsquellen wird die Entstehung der russischen Staates und der Name "Rusi" mit dem Namen der Normannen verbunden" (Raudonikas, W.J., 1930, "Die Normannen der Wikingerzeit und das Ladogagebiet", Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, del 40:3, Stockholm, Akademiens förlag, Victor Pettersons bokindustriaktiebolag)
Paleobotaniska undersökningarna har visat, att svedjebruk av
korn har förekommit vid Vekkelaks kusten redan i vår tideräknings
början, men att intensiv odling har börjat i Vekkelaks på
den tidiga vikingatiden och fortsatt i ett sträck ända till historisk
tid (Miettinen, 1997, "Strukabergets ögonspänne från
järnåldern", s. 21, i: "Pyttis, från korståg till
nutid", Pyttis kommun, ref. Tolonen). Gamla gravar från vikingatiden
finns på öarna Korusala (Kuorsalo på finska), Hästön
(Hevossaari på finska) och Stamö (Tammio på finska) framför
Vekkelaks, som nuförtiden heter Fredrikshamn, och stenstrukturer
tydande på vikingatiden är kvar också på öarna
Långvira (Pitkäviira) och Svartvira (Mustaviira) framför
Pyttis liksom på Yttre Stamö (Ulko-Tammio, Fig. a)
i Fredrikshamns skärgård. Vid gränsen mellan Vekkelaks (nuförtiden
Fredrikshamn) och staden Kotka finns på Hästön några
stenstrukturer, som påminner om skepp, liksom de skepp-liknande
stenstrukturerna, som har byggts i vikingatidens Sverige (Miettinen, 1985,
Viikinkien reittejä Suomenlahden pohjoisrannikolla, ss. 95-114, i:
Itämeren alueen esihistoria ja keskiaika, Kymenlaakson maakuntamuseon
julkaisuja n:o 7). I Orslaks i Vederlaks har också funnits en typisk
vikingatidens grav och på Pitkäpaasi (Långhell, nuförtiden
i Ryssland) ö i östra Vederlaks har hittats 900-1000-talens
gravar (Rosen, R., 1960, "Kymijoen suuseudun asutushistoriaa", i: Kymin
Historia I, s. 90). Hela skärgården framför Vekkelaks-Fredrikshamn
och Kymmeneälvens mun är full av gamla ortsnamn, som är
klart ursprungligen svenska (Rosén, 1936, "Suur-Vehkalahden asutushistoria
ruotsalaisen paikan- ja henkilönimistön valossa", i: "Vehkalahden
Pitäjän historia I", ss. 37-64), men vilka skrivs nuförtiden
på ett finskt sätt.
Vekkelaks nämnas i skritfliga dokumenter första gången år 1336, när Viborgs hövidsman Peter Jönsson skriver till borgare i Tallinn (då Reval), att de kan sälja sina produkter i tre "civitas" i Karelen: Viborg, Vederlax och Vekkelaks (LEC DCCLXXVII, 30.9.1336, I:2:299). Fastän ordet "civitas", dvs. en stad, betyder här inte en stad i den mening som ges till ordet i dag, är det här märkvärdigt, emedan de flesta av de medeltida marknadsplatserna var bara lokalt viktiga; handelskontakter till andra sidan av havet var sällsyntare (Fenger, O., 1993, "Social structure", i: Pulsiano, P. & Wolf, K.: Medieval Scandinavia. An Encyclopedia, s. 605) och Revals handelsmän hörde antagligen inte till de minsta av alla.
Den här Peter Jönsson ("dictus Hak", FMU nr. 299, 3.6.1321), som lät de revalska borgarna att sälja sina produkter i Vekkelaks, hörde till den småländska Bååt-ätten (Anrep, 1858, s. 364), vars förfäder hade agerat som konungar i Sverige och Gardarike och som Jarlar av de Orkney-öarna (Anrep, 1858, s. 364) och tagit del i krigståg till England och Irland på vikingatiden (Anrep, 1858, s. 364). Peter Jönsson köpte med pengar lånade av sin broder Karl, som var biskop i Linköping, tillsammans med sin bror Sune Jonsson (Anrep, 1858, s. 364-365) Viborgs slott och slottslän efter förhandlingarna från Efflerus, den tidigare konungen Birger Magnussons fogde (FMU nr. 293-295, 25.-26.8.1320), som inte annars hade givit Viborg till den nya konungen Magnus Eriksson. Viborgs slottslän, inkluderande Vekkelaks, hölls av de småländska som en pant tills konungen skulle betala samma summan till dem (FMU nr. 299, 3.6.1321). Betalningen dröjde och de småländska och deras avkomlingar stannade i Karelen för en längre tid.
I bevarade kartorna, Vekkelaks nämnas först i 1519, i Olaus Magni karta.(se en detalj av kartan ovan). Vekkelaks kyrka nämnas första gången 2.2.1396 i Viborg slotts fogde, riddare och riksråd Erengisle Nilssons (Hammerstaätten), Per Jonsson Bååts broder Erengisles dotterssons (Bendix, 1989, ÄSF I: 235), brev till en Erik Larsson (FMU nr. 1054). Samma år nämnas Vekkelaks kyrka igen, när Viborgs hövidsman, riddare och riksråd Karl Ulvsson, vars faders andra fru var Margareta Sunesdotter Bååt, Per Jonssons broders dotter (se fig. 33), bekräftar Erengisle Nilssons brevs innehåll.Vekkelaks kyrkosocken formades 1427, efter Wiborg (1295), Sawlax (Sawlahti, St. Michel, 1329), Mola (Äyräpää, 1352), Vederlax (1370) och Jääskis (1415, se Akiander, 1868, "Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift").
Den här Erik Larsson fick gods på Vekkelaks kyrkas malmenom, som hade ägts innan honom av en inte bättre identifierade Lars Blekare (FMU nr. 1054, 1057). Den här Lars Blekare hade rymt ut ur landet utan lov (enligt Erengisle Nilsson i sitt brev till Erik Larsson 2.2.1396, FMU nr. 1054), och hans gods blev dömda till kronan. Orsakerna till detta är inte kända, men kan ha varit politiska i natur. Det är också möjligt att det var fråga om drottning Margaretas stora frälseransakningen, som började i 1396 i Götland (Jaakkola, 1950, "Suomen Myöhäiskeskiaika", ss. 34, 549, Werner Söderström Ab, Borgå), men rörde dock Österland i större del bara i 1405 (Jaakkola, 1950, s. 65). Jaakkola (1950) har diskuterat möjligheten, att några av Vekkelaks knapesläkter, som enligt honom har representerat olika sediment av frälsen i Karelen (Jaakkola, 1959, "Suomen Myöhäiskeskiaika II", s. 449), hade redan frälsestatus innan Unionstid och fick bekräftande i 1396 (s. 116), i Unionens tidiga skede, och föreslog, att frälseståndet organiserades på nytt först i Viborgs län, och bara senare i Österlandets västra delar (s. 116). Anthoni (1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel", s.116) påpekar, att Vekkelaks berördes inte av årets 1405 räfst och föreslår, att det här berodde på att Erik Larsson, Hannus Olofsson och Olof Niklisson hade fått sina brev under uniontidens första år.
Orsaken till att frälseståndet organiserades på nytt först i Viborgs län är inte känd, men Drottning Margareta och Erik XIII av Pommern var speciellt aktiva i Karelen. Hon grundade både ett dominikan och ett fransiskan kloster i Viborg och Erik XIII gav Viborg stadsrättigheter 19.8.1403, när han besökte Viborg. Hela Viborgs län gavs av Erik XIII som förläning till Tord Bonde 12.8.1403 (SDk nr. 16155, SD 375), som var en av de vittnena i Carl Ulvssons förstärkande brev till Erik Larsson om Vekkelaks kyrkas malm i 21.3.1396 (FMU nr. 1057).
Den ovannämnda Lars Blekares senare liv känns inte, men en "Lasso Blakker" fick burskap i Kalmar i 1402 (Modéer, I. & Engström, S., 1945-1949, Kalmar stads tänkebok, Samlingar utgivna av svenska fornskrift-sällskapet, s. 132).
I 1396 var tiden spännande. Konung Albrekt av Mecklenburg hade störtats om makten, hade varit i fångenskap, men hade frilöstes mot lösen och försökte nu få sitt rike tillbaka för sin son. Riket var utan en riktig regent, fastän det redan var känt bland makthavarna, de riksråden, att det kommer att vara den danska drottningen Margareta, som härskar landet i framtiden. Konung Albrekts tidigare drots Bo Jonsson Grips son Knut Bosson härskade Österlandet tillsammans med biskop Bero II Balk och inhemsk Jeppe Djäkn var Finlands lagman. En fred med Novgorod ryssarna hade slutits i Nötö 1323 (FMU nr. 313,314), men det hade redan brutits, när konung Magnus med stöd av Påven Clemens VI hade gjort ett korståg mot de "hedniska" vasallerna av mongolerna, ortodox-ryssarna, i 1348-1351 (FMU nr. 587-590, 14.3.1351): man kunde inte vara säker på den östra gränsen heller. Ett härjningståg till Kronoborg (Kurkijoki på finska), som hörde då till Novgorod, var under planering (se tabell 13). Kyrkan var i kris: det fanns påvar i både Avignon och Rom, men lokalt i Viborgs län växte den katolska kyrkan starkt efter det korståget till Karelen, som hade tagit plats i 1293: Kymmene laxfiskerier hade givits till Vadstena kloster (SDk nr. 11639, 26.2.1380) och det fanns redan en kyrka i Vekkelaks (FMU nr. 1054, 2.2.1396).
Erik Larsson, som förde i skölden en "husgafvel" (Sigfrid Jönssons d.y. utlåtande i 1623, se Ramsay, 1909, s. 194), hade kommit till Vekkelaks trakten redan tidigare och köpt Bredskall ödesby på St. Johannisdagen 1383 (SDs huvudkartotek, brev. nr. 12437, 24.06.1383). Bredskall, som redan namnet berättar, är ett stort skallformigt berg, som lyfter sig klart ovan skogen och som kan ses från långt. Det var en utmärkt plats att försvara, speciellt om befästad. Det var också mycket förmånligt beläget mellan Newitte (Nevotho, Näwitto, Stoor Neffuite by, Stor Neffuitto by, Nevetth, = nev-vitte, gammaltyska, menar en ny fiskarsby, Neuvoton på finska nuförtiden, Rosén, 1936, s. 86), där en tysk koloni hade bott redan på 1200-talet (Rosén, 1936, s. 84-89), och Strömsby, en gammal marknadplats mellan den egentliga Vekkelaks vik och kyrkosjön, där också en befästning på Linnavuori, ett befästat berg med ett urgammalt namn "Pirkkula" (Birk-ola, Rosén, 1936, s. 94) tydande på en handelsplats, hade funnits sedan urgamla tider (Rosén, 1936, s. 94), och nära vilket kyrkan nu var på byggandet eller redan färdig i dess första form.
Folket hade byggt kyrkan tillsammans med kyrkobyggarna, som folkstraditionen känner även i dag: "när det långa männens folk hade gått bort, stannade bara kyrkomästarna kvar" (Rosén, 1936, ss.133-134). Av allt att döma har de kyrkobyggarna varit munkar, men om de var dominikaner, cistercienser, fransiskaner, augustiner eller några andra, vet man inte. Den nästa kyrkan väståt, Pyttis kyrkan, byggdes på 1400-talet av cisterciensermunkarna från det estniska Padis klostret (Kivenoja et al., 1936, s. 15). Det har föreslagits, att också Vekkelaks kyrka har blivit byggd av cistercienserna, och på Vekkelaks kyrkas västra gavel har man ca. 1450 byggt av tegel ett Jerusalem patriarkornas kors, när gaveln har blivit förhöjd (Kivenoja et al., 1936, s. 45; Woodcock & Robinson, The Oxford Guide to Heraldry, s. 200). Ett sådant Jerusalem patriarkornas kors användes i vapnet av benediktinerna (Fig.2, Leonhard, Das Grosse Buch der Wappenkunst, s. 40), till vilka också cistercienserna hörde som en reformrörelse. Cistercienserna själv använde dock en shackrutad balk i sitt vapen (Leonhard, 1978, Das grosse Buch der Wappenkunst, s. 40), vilket föreslår att Jerusalem-patriarkornas kors kan ha gjorts till Vekkelaks kyrkas gavel av de gamla benediktinerna. Det finns inga dokumenter att stöda det här föreslåendet. Drottning Margareta hade dock redan i 23.2.1392 fått av påven lov att grunda ett dominikankloster i Viborg (SDs huvudkartotek nr. 14035, 23.2.1392), till vilkens län också Vekkelaks hörde.
Det här så kallade Jerusalem patriarkornas kors byggdes till Vekkelaks kyrkas gavel dock 50-100 år efter den första fasen av Vekkelaks kyrkan blev färdig innan 1396 (Kivenoja et al., 1936, s. 25), när Erengisle Nilsson skrev sitt brev till Erik Larsson. Det kan vara värt att notera, att den andra fasen i Vekkelaks kyrkas byggande med höjning av gaveln med gråsten och tegel hände efter Erik Larsson hade fått sina gods på Vekkelaks kyrkas malm. Hade Erik Larsson någonting att göra med byggandet av kyrkans fas II och hade han någonting att göra med det att korset i kyrkans förhöjda gavel var just Jerusalem patriarkornas kors tydande på benediktinerna (hans avkomlingar använde en "husgafvel" i vapnet) eller satsade unionsregenter på kyrkobyggandet i Vekkelaks liksom de hade satsat på grundandet av kloster i Viborg?
Dominikanerna, som hörde till augustinerna med en pil (eller två pilar) i ett brinnande hjärta i vapnet, var dock dominerande i Finland och Åbo Stift, till vilket hela Österland hörde, var det ända inom katolska kyrkan, som använde dominikanska liturgin (Kari, R., 2004, "Suomalaisten keskiaika", s.130). Bara Tyska Orden använde samma liturgin i hela kyrkan (Kari 2004, s. 130).
Kyrkan, vars väggarna var och ännu är 2 m tjocka och var i den initiala fasen av Vekkelaks kyrkas byggande 7 m höga (Kivenoja et al., 1936, s. 9), var klart också en befästning. Den som ägde landet på kyrkans malmenom, var klart ansvarlig också för kyrkans och områdets försvaring. Erik Larsson med "husgafvel" i skölden fick det här ansvaret med sina gods på Vekkelaks kyrkas malm, när en aggression kunde väntas från vilken vindriktning som helst.
I den här artikeln undersökas, varifrån de första
kända personerna i Vekkelaks i Viborg slottslän kan ha kommit
till orten strax efter det sista korståget (1348-1351) österåt.
Det här göras med hjälp av literaturen om bevarade medeltida
dokumenterna och heraldik, och med att forska deras vapenmotivs geografiska
distribution med hjälp av statistik. Artikelns mening är också
att ge ursprungliga referenserna till de framtida generationerna så
att varje generation behöver inte börja sin undersökning från
grundnivån.
Literaturanalys
I den här undersökningen användes den klassiska literaturundersökningens
metoder med strävan att basera alla kritiska påståendena
på en originalreferens. Alla skandinaviska diplomatarierna (Diplomatarium Fennicum
[= Finlands medeltidsurkunder + Åbo Domkyrkas Svarta bok], Diplomatarium Suecanum,
Diplomatarium
Norvegicum, Diplomatarium
Danicum, Diplomatarium Islandicum, Diplomatarium Orchadensis, Shetland's
Documents), baltiska urkunderböcker (Liv-, Est- und Curlands Urkundenbuch)
och andra (t.ex. Das Revaler Pergament Rentenbuch 1382-1518, Das Revaler
Bürgerbuch 1409-1624, Revaler Schiffslisten 1425-1471 und 1479-1496,
Stockholms stads skottebok, Livländische Güterurkunden, Revaler
Urkunden und Briefe von 1273 bis 1510, Urkundenbuch der Stadt Lübeck,
Codex Diplomaticus Prussicus, Finlands frälsekataloger, landsböcker
osv.) gicks genom för att hitta tips om Vekkelaks släkters ursprung.
Geografiska heraldiken
Vapenmotivens geografiska distribution användes för att undersöka,
var de förekom mest. Vapenmotivets förekommandes frekvens i olika
europeiska geografiska områden (genom tiderna) jämfördes
statistiskt.
Y-kromosomernas haplotypanalyser
Y-kromosomernas haplotyper analyserades från blodprov liksom tidigare beskrivits (Roewer, L., Kayser, M., de Knijff, P. et al. 2000. A new method for the evaluation of matches in non-recombining genomes: application to Y-chromosomal short tandem repeat (STR) haplotypes in European males, Forensic Sci. Int. 114, 31–43). I sin korthet, cell membranerna föstördes och DNA isolerades. DNA-primers tillades till reaktionsmixtur tillsammans med nukleotiderna adenosin (A), tymidin (T), cytosin (C) och guanin (G) och en entsym kallad Taq (polymeras). Reaktionsmixturen varmades och kylades 30-40 gånger så att en mängd av kopierna av de polymorfiska loci kunde produceras. De olika polymorfiska loci identifierades på basis av deras längd. Haplotyperna konstruerades (kombinationerna av de 9 olika polymorfiska loci [minimal haplotyp] eller 12 polymorfiska loci [förlängd haplotyp).
Vekkelaks släkters Y-kromosomers haplotyper jämfördes med
olika Y-kromosomernas haplotypers databaser (http://www.ystr.org., http://www.ysearch.org, http://smgf.org, http://www.ybase.org) för att se,
om deras etniska urpsrung kunde identifieras.
Hypoteserna i den här delen av den här undersökningen formades
på basis av historisk (dokumenter) och heraldisk data. De var de
följande:
1) Husgafvel-släktens Y-STR-haplotyp är en av de vanligaste skandinaviska
eller anglo-normandiska Y-STR-haplotyperna (vapenmotivet "gules chevron or"
förekommer speciellt i Frankrike och på Brittiska öarna)
2) Brandstake-släktens Y-STR-haplotyp är en av de vanligaste
baltiska haplotyperna (vapenmotivet "azure brandon in bend natural" förekommer
i Baltien, Preussen och Polen)
3) Pilhjärta-släktens Y-STR-haplotyp är en av de vanligaste
skandinaviska haplotyper
Dessa hypoteser testades med en analys av Y-STR-haplotyper i 5 medlemmar
av Husgafvel-släkten, 3 medlemmar av Brandstake-släkten och 5
medlemmar av Pilhjärta-släkten.
Projektet planerades i Husgafvel-släktens fall så, att om varje
mans Y-STR-haplotyp är inte densamma, den så kallade modalska
Y-haplotypen (vanligaste upprepningarnas nummer i varje loci) skulle jämföras
med data i den europeiska Y-STR-haplotypreferensdatabasen (http://www.ystr.org;
Alla Husgafvel-släktens medlemmar härstammar enligt de kända
existerande släktträden från två linjer som har
grenat sig ca. för 300 år sedan).
I Brandstake- och Pilhjärta-släkternas fall tillsammans 5 män
planerades att bli rekryterade från alla olika grenar av dessa släkter
(e.g. Brandstaka-Bock, Brandstaka-Stöder, Brandstaka-Paavola, Pilhjärta-Tepponen,
Pilhjärta-Anttila, Pilhjärta-Heikkilä, Pilhjärta-Jaakkola
etc.; grenarnas gemensamma stamfader känns inte från genealogierna,
som känns till 1540-talet; linjerna kunde möjligen representera
också en klan av många olika släkter), och om behövs
5 män från varje linje.
Statististiska metoder
Vapenmotivens frekvenser i olika områdena jämfördes med
X2-test. p < 0.05 ansågs
som statistiskt märkvärdig.
3. LITERATURÖVERSIKTEN, FRÅGESÄTTNINGARNA, HYPOTESERNA OCH RESULTATEN
3.1. HUSGAFVEL (WILKIN)-SLÄKTEN
3.1.1. VEM VAR DEN ERIK LARSSON, SOM FICK GODSET I SANDBY I VEKKELAKS ÅR 1396?
Att Erik Larsson (Vekkelaks) har fått det här godset i Sandby nära Vekkelaks kyrka (Fig.2) är väldokumenterad i två brev, som finns kvar ännu i dag:
1) en av riddaren Erengisle
Nilsson Natt och Dag d.ä. 2.2.1396 (FMU
nr. 1054), daterat i Vekkelaks
"Alle the thetta breff höre och see helser jagh Erengisl Nielsån, riddere och fougtte i Wiborgh, kärligen medh Gudi. Thet see allom mannom witterligt att jagh haffwer giffuit thenne breffwisare Erich Larsån thet godset, såm Lars Blekare upå malmenom åtte wid Wekelax kirkio, hvilckit godz under konungen lagliga war dömpt, ty at för:de Laris Bleker rymde aff landet bårtt utan orloff, och godzset lågh i monge åår, i så måtte, att han skall tiene ther aff eljes och skatt giöra. Scriptum Wekelax in purificatione beati virginis gloriose, sub meo sigillo dorso...in ipso in testimonium permissioni" (Hausen: Finlands medeltidsurkunder I:463; nr. 1054, Hausens källa är Tilas' geneal. saml., tom I, Husgafvel, i svenska riksarkivet.)2) en av riksrådet Karl Ulvsson Sparre 21.3.1396 (FMU nr. 1057), daterat i KronoborgVersionen av brevet i Tilas' samling, "ex copia perantiqua":
"...jagh haffwer giffwit thenne breffwisare Erich Larsån thet godzset såm Lares Blekare upå malmenom åtte wid Wekelax kirckio, hwilckit godz under konungen lagliga war dömpt.Ty at för:de Laris Bleker rymde aff landet bårtt utan orloff, och godzset lågh i monge åår, i så måtte, att han skall tiene ther aff eljes och skatt giöra."
(Notera, att i Tilas' ursprungliga version finns det en punkt efter ordet "dömpt" och en ny sats börjar med ordet "Ty".)
En tolkning till det moderna språket:
"...jag har givit denne brevvisare Erik Larsson det godset som Lars Blekare hade på malmen vid Vekkelaks kyrka och vilket under konungen lagligen var dömt.
Emedan den förenämnde Lars Blekare rymde av landet bort utan lov, och godset låg i många år, i så måtte, att han skall tjäna därav eller/annars också skatt göra."Enligt Otto Kalkars "Ordbog till det aeldre danske sprog (1300-1700)" (s. 453) i www-addressen: http://www.hist.uib.no/kalkar/indeks.htm ordet "eller" ser ut att ha haft de följande formerna: eller-ellers-allers-aellaes-ellis-elles. Ordet "eljes" har inte nämnts som sådant, men orden "aellaes", "ellis" och "elles", som har använts i meningen "eller" i 1403 och 1404 (aellaes) eller också i meningen "annars" är inte mycket fjärran, t.ex. 1. "i Siaelaend aellaes annaerstedh", 2. "alle maen, thettae breff høraer laesit aellaes seer" (Kalkar, s. 453). Också nuförtiden har ordet "eljes" meningen "annars, i annat fall" (Molde, 1964, Illustrerad svensk ordbok, s. 271).
Erengisle Nilssons brev är klart av typen "charta" (Pulsiano & Wolf, 1993, "Medieval Scandinavia. An Encyclopedia.", "Diplomatics", ss. 137-138), emedan det dokumenterar givandet av ett gods och givaren själv skriver om saken.
"Witterligit see thet allom them thetta breff höra eller see, thet ärliges mann her Erengisell Nielsån, riddere, sade thet för migh, Karll Wlsån af Tofftom, riddere och höffwitzmann i Wibårgh, i närwaru ärlige mannom her Joen Dansånn, Toordh Bonde och Finwidh Rawalsån och andre godhe mannom närwaro, att the godzen, ther then förnempde herre Erengisle Nielsån sålt och upplatit haffwer Erich Larsån, såm nu är nempdemann i Wekelax, effter ty hans breff tillyder, såm Erich aff honom...the godsen haffwer, att for:de uti Bredskalleby och Lars Blekis godz å Malmenom the wåre rettelige under kronone fallen och huset i Wiborgh. Ty efter hans witnom och breffwom thå stadfester jagh thet köp och the gåfwo, som breffven tillyda, och förbijuder hwariom manne thet godset för Erick eller hans ärffwom hindra eller qvelie. Til mero wisso och större stadfestilse hengier jagh mitt insigle för thette breff. Datum Cronobårgh anno Domini 1396, in beati Benedicti abbatis." (Hausen: Finlands medeltidsurkunder, I:465, nr.1057).Karl Ulvssons brev kan tolkas som en "charta", emedan Karl Ulvsson stadfäster givandet av Vekkelaks kyrkas malm till Erik Larsson, men det kan också tolkas som en "notitia" (Pulsiano & Wolf, 1993, "Medieval Scandinavia. An Encyclopedia.", "Diplomatics", ss. 137-138) på basis av att brevet dokumenterar en händelse, som har redan tagit plats, och Karl Ulvsson talar om godsets givare i tredje person och i preterit form (imperfekt och pluskvamperfekt). Karl Ulvssons svaga position som den tidigare ur makten störtade konungens marsk i närvaro av den nya regentens starka man, Tord Bonde, skulle tala för det alternativet, att brevet var mera som en "notitia", men dock är det just Tord Bondes närvaro som vittne, som ger detta brev och hela givandet av godset vikt (se nedan), varför det här brevet de facto fungerar som en "charta". Brevet är det sista, där Karl Ulvsson Sparre nämnas som Viborgs hövidsman.
Det ursprungliga brevet, med vilket riddare Erengisle Nilsson har
sålt Bredskall till Erik Larsson i 1383 har med största sannolikhet
gått förlorad, men det emellertid finns kvar en 1600-talsuppgift
i en volym i Riksarkivets (Stockholm) Biographica-samling (Anteckning
i Biographica H 34: Husgafvel, RA - notis i odaterad inlaga
från 1600-talets slut av Olof Eriksson Husgafvel; uppgiften har fåtts
med docent Claes Gejrots, Huvudredaktör för Svenskt Diplomatariet,
vänliga hjälp; Olof Eriksson Husgafvel skickades av Vekkelaks
knapar till Riksdagen 14.9.1693 med ett brev undertecknat av de då
levande representanterna av familjerna Pihlhjerta, Husgafvel, Brandstake,
Wilcken och Sälle, brevet kan ses tryckt i Renvall: Kansanedustuslaitos
I, s. 173, originalet i Riksarkivet i Stockholm; se också Juva et al.,
1968, Suomen historian dokumentteja, s. 300). I den här anteckningen
i Biographica H 34 finns det den följande texten:
"Men mehrbe:te Bredhskalla [Bredskall i Vekkelaks socken] hafwa mina Förfäder för 300 åhr sedan af Ernest Nielsson Riddare [säkerligen felläsning för Erengisle Nilsson] köpt, som sielfua köpebrefuet, Dat: Wijborg S. Johannis dagh 1383 det nogsampt utwijser." (Anteckning i Biographica H 34: Husgafvel, RA)
Formuleringen tyder på att originalet, eller en avskrift av
detta, förelåg vid tiden för anteckningens tillkomst.
Alltså, på basis av de här breven och Olof Erikssons utlåtande, ser det ut, att Olof Erikssons "förfäder" (se Olof Erikssons utlåtande) köpte Bredskall, men Erik Larsson fick Sandby på Vekkelaks kyrkans malmenom. Det kan vara värt att notera, att enligt Olof Erikssons utlåtande, Bredskall köptes av hans "förfäder", inte nödvändigt av bara Erik Larsson själv. Carl Ulvsson dock skriver "...the godzen, ther then förnempde herre Erengisle Nielsån sålt och upplatit haffwer Erich Larsån, som nu är nempdemann...", tydande på att det var just Erik Larsson, som köpte åtminstone en del av Bredskalleby.
Emedan Vekkelaks berördes inte av 1405 års räfst, klassifierade Anthoni (1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel", ss. 95, 116) dessa två förstnämnda brev (FMU 1054, 1057) som en av de första frälsebreven på Unionstiden i Österland och speciellt i Viborg slottslän och som bekräftelser på redan existerande frälse. Den här tolkningen stöds av det faktumet, att Tord Bonde, drottning Margaretas förtroendeman och tidiga anhängare i Österland (SDk nr.12068, år 1382), som fick Viborg slottslän som förläning, när konung Erik besökte Viborg i 1403 (12.8.1403, SDk nr. 16155, SD 375) var bland de vittnena i Carl Ulvssons brev 21.3.1396 till Erik Larsson (FMU nr. 1057).
I vad kommer till bekräftelsen på
redan existerande frälse, stadgades I Nyköpings recess i 1396, att:
"aengen scal bliwa fraels aff them, som fraelse aere wordne i thenne forscrefne tiid, vtan the som the hafwe synderli aff wars kera herra konungxs nadh eller the som innan thenne forscrefne tiid aero wordne fraelse epter ty som laghboken wthwisar, oc bewise thet medh lagom innan siex wikor epter thet at förnämpda war herra konung Erik eller war fru drottning Margareta lather thet lysa medh annars thera bref i hwario laghsagu, eller forwerfue thet synderlika af konungxsens nadh, oc the fraelse thog aenkte annat skattegodz aen the at the bliwa fraelse vtan thera eghit, som the magha fraelse medh laghom" (Sveriges traktater med utländska makter II, bihang V; Anthoni, 1970, "Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, s. 95)
Eftersom enligt den ovannämnda Nyköpings recess ingen skulle
bli frälse av dem, som hade blivit frälse i konung Albrekts
av Mecklenburg tid (1364-1389) utan de, som hade den nya konungens nåd
eller de som hade blivit frälse innan konung Albrekts tid och kunde
visa det, och emedan det känns inte, att Erik Larsson skulle ha synnerligt
förvärvat konungens nåd i saken och inget sådant
nämnas i Erengisle Nilssons och Carl Ulvssons brev (FMU 1054,
1057),
skulle det se ut, att Erik Larsson eller kanske hellre hans fader hade
haft frälse redan innan konung Albrekts tid. Om så, skulle det
här mena, att Erik Larssons släkt hade haft frälse redan
innan 1364 och Erik Larsson hade kunnat visa det i 1396. Om Carl Ulvssons
brev till Erik Larsson var en bekräftelse av redan existerande frälse,
liksom både Jaakkola (1950, "Suomen Myöhäiskeskiaika", s.
116) och Anthoni (1970) föreslog, borde man notera, att han bekräftade
bara Bredskall, Vekkelaks kyrkas malm och huset i Viborg, inte Strömsby,
som senare, åtminstone från 1500-talets början, hörde
till stor del till Erik Larssons avkomlingar i Wilkin-Husgafvel-släkten.
Det här skulle tyda på att Strömsby kom till Erik Larssons
avkomlingar genom äktenskap.
Enligt Alsnö stadgan (SDk nr. 1122, DS 799), som hade givits redan i 1279 av konung Magnus Birgersson, skulle frälse (skattefrihet) ges till de män, som kunde göra rusttjänst (ofta större landägare, som i ledungen hade tjänat som skeppsmästare [skeppsledare] med en plikt att ha en järnskjorta och ett armborst (en båge) med de vanliga sköld, svärd, spjut och hjälm, Barfod, J.H.P., 1993, "Warfare", i: Pulsiano, P. & Wolf, K.: Medieval Scandinavia. An Encyclopedia, ss. 717-718 [se Sigfrid Jönssons d.ä. vapen med ett spjut bakom skölden, en hjälm och en båge i skölden i tabell A, skikt XIII, a]; innan Alsnö stadgan tog alla fria landägarna del i ledungen, som traditionellt var militär i natur, men förändrades på 1200-talet till skatte; det är möjligt, att ledungsplikten hann inte vara i effekt i de Karelens nya svenska kolonier, som formades efter korståget i 1293 (ledungslama-skatten nämndes av konung Magnus Ladulös 29.7.1281, Registratur Ecclesiae Aboensis nr. 14, ss. 8-9, och ännu i 28.3.1305 och även i 14.9.1441 av konungar Birger och Kristofer, Registratur Ecclesiae Aboensis nr. 20, 498, ss. 13-14, 392), men på de områdena väster om Kymmeneälvens Langfors gren , som koloniserades av en svensk befolkning redan efter Birger Jarls korståg till Tavastland i 1249 innan året 1279 och kanske på områdena, som koloniserades redan på vikingatiden [t.ex. Hitola-Kronoborg på Ladogas västra strand, Uino, P., 2003, "Viikinkiaika", i: Sihvo, H. & Kaukiainen, Y. (huvudred.): Viipurin läänin historia, del 1 (Karjalan synty, red: Saarnisto, M.), ss. 313-382] kan kanske i princip ledungsplikten ha varit i effekt; bevis dock saknas). Nyköpings recess i 1396 förändrade situationen klart. De, som hade hört till den skattefria frälsen därför, att de hade utrustat en man och häst, behövde nu en bekräftelse för sin status som frälsemän. Erik Larsson fick den här bekräftelsen i sina brev, liksom Anthoni (1970, ss. 95, 116) föreslog, emedan hans gods hörde till hans avkomlingar som frälsegods senare.
Nyköpings recess i 1396 förändrade situationen också
på ett annat sätt. Det räckte inte, att frälsemannen
själv fick bekräftelse på sin frälse. I Telgestadgan,
som kung Magnus Eriksson hade givit 17.7.1345 (SD 3972), stadgades
det nämligen, att om frälsemannens änka eller dotter blev
gift med en bonde, förlorades skattefrihet (se också Anthoni,
1970, s. 243). Alltså, i princip om en frälseman fick inte en bekräftelse
på sin frälse enligt Nyköpings recess, blev han en bonde,
och om hans fru var en frälsekvinna, var hennes arvgods i princip kanske
också i fara. Om en frälsemans frus frälsestatus förlorades,
ser inte utt att ha varit så farligt, emedan enligt riksföreståndare
Sten Sture d.ä.:
"...laghen innehåller att frelsman, som får skattebonde dotter, frelser hennes godz medh sitt." (27.9.1498; FMU nr. 4807).
Enligt Anthoni (1970, s. 244) hände det dock ofta vid tillkomsten
av Magnus Erikssons landslag, att frälsekvinnans giftermål
med en ofrälse man ledde inte till förlorandet av frälsedgods.
Frälsedotterns make har bara åtagit sig frälsetjänsten.
Det här förändrade sig dock senare.
Det kan vara märkvärdigt, att Tord Bonde hade varit som vittne också i ett annat brev, som Carl Ulvsson av Tofta hade skrivit, nämligen, i ett brev, där Carl Ulvsson Tofta 2.3.1403 ger bort nästan alla sina förläningar i Sverige, inkluderande också två städer (SDk nr. 16030, SD 290). Funktionen av Tord Bondes närvaro, när Carl Ulvsson har skrivit sitt brev till Erik Larsson 21.3.1396 kan därför, på samma sätt, ha varit att försäkra, att Erik Larsson får bekräftelse för sina gods i Bredskall och Vekkelaks kyrkas malm.
Carl Ulvssons förstärkande brev till Erik Larsson om Bredskall, Vekkelaks kyrkas malm och huset i Viborg (21.3.1396, FMU nr. 1057) daterades dock i Kronoborg. Emedan Tavastehus hette Kronoborg och den andra Kronoborg (Kurkijoki på finska) i Karelen med starka skandinaviska rötterna från vikingatiden på basis av arkeologiska fynd (Uino, 2003, "Viikinkiaika n. 800-1100 jKr.", i: Saarnisto, M. [ed.]: "Karjalan synty", ss. 313-383; Saksa et al., 2003, "Ristiretkiaika 1100-1300 jKr.", i: Saarnisto, M. [ed.]: "Karjalan synty", ss. 383-475) på Norra Ladoga-trakten hörde inte till Sverige i 1396, skulle det först se ut, att Carl Ulvsson skrev brevet i Tavastehus, men emedan den karelska Kronoborg och Kylälahti, som hörde till Novgorods Karelen då, förstördes av Viborgs "gränsmän" just i 1396 (FMU nr. 1064); The chronicle of Novgorod 1016-1471, övers. Michell, R. & Forbes, N., Camden third series vol. XXV, år 1914, London Offices of the Society, ss. 167-168; se tabell 13, år 1396), blir det mera trovärdigt, att Erik Larsson av Vekkelaks var med på tåget till Kronoborg-Hiitola området och fick Carl Ulvssons förstärkande brev där efter Kronoborgs förstörning. Emedan Erengisle Nilsson skrev sitt brev om Vekkelaks kyrkas malm 2.2.1396 i Vekkelaks (FMU nr. 1054) och drygt en månad senare handlas samma saken i Kronoborg, ser det ut att tåget till Kronoborg kanske kan ha tagit plats mellan 2.2.1396 och 21.3.1396 och att infallet till Kronoborg kan ha varit över i 21.3.1396, när Carl Ulvsson förstärker i Kronoborg Vekkelaks kyrkas malm, Bredskall och huset i Viborg till Erik Larsson. Om Carl Ulvssons förstärkande brev skrevs i Kronoborg i Karelen, är det också möjligt att brevet var en belöning i natur.
Den första novgorodska krönikan (a) och nikonska krönikan
(b) beskriver infallet till Kronoborg-trakten på det följande
sättet:
a) År 1396 · kommo Tyskarne (= Svenskarne) till Karelska landet och bekrigade 2Den här nämnda socknen Kuriaschski omfattade enligt en gammal rysk jordebok av år 1500 (tryckt i 1852) huvudsakligen nuvarande Hiitola, Kronoborgs (Kurkijoki) och Jaakkimvaara (Jaakkima) socknar. I den förstnämnda ligger en by med namnet Kylänlahti (Ronimus, "Novgorodin Vatjalaisen Viidenneksen Verokirja v. 1500", Hist. Arkisto XX; (FMU nr. 1064).
socknar: Kyrieski och Kylälaks och uppbrände kyrkan; och furst Konstantin jämte
Karelarne förföljde dem och togo en fånge och sände den till Novgorod. (FMU nr. 1064).b) År 1396 ·kommo Tyskarne till Karelska landet med en krigshär och intogo fem socknar, Kirjeski
och Kolovanski och de andra; och furst Konstantin Vasiljevitsch Bjeloserski gick att
förfölja dem, men upphann dem icke, utan grep endast en fånge, som han sände till
Novgorod.(FMU nr. 1064).c) A.D. 1396, A.M. 6904 "The same year the Nemtsy came to the Korel country, and ravaged the Kyur and the Kyulola villages, and burned the church; and Knyaz Kostyantin pursued them with the Korel people and captured the native interpreters and sent them to Novgorod. (The chronicle of Novgorod 1016-1471, övers. Michell, R. & Forbes, N., Camden third series vol. XXV, år 1914, London Offices of the Society, ss. 167-168)
(Krönikans text för året 1396 fortsätter på det följande sättet: The whole Ontonov monastery was burnt, and the Church of the Holy Mother of God, which had been leaded, was destroyed by fire, also the Church of the Purification. There was a sign from the image of the Holy Sovereign Lady in St. Eupati's in Shcherkova Street: wine appeared to flow from the ikon.)
Översättarna av Novgorods krönika till engelska, Michell och Forbes, tänkte, att förstörningen av Kronoborg ortodox-kyrka i 1396 av de "Nemtsy" (tyska eller svenska) var en fortsättning av kedjan av korstågen mot Novgorod (korstågen i området: 1240, 1249, 1293, 1300, 1348-1351; The chronicle of Novgorod 1016-1471, övers. Michell, R. & Forbes, N., Camden third series vol. XXV, år 1914, London Offices of the Society, "Introduction", ss. XXII-XXIII).
Man vet efter traditionen, att Erik Larsson kom till Vekkelaks från Viborg, och på basis av Karl Ulvsson Sparres brev daterad i Cronobårgh den 21 mars 1396 (FMU nr. 1057) ser det ut, att "nempdemann i Wekelax" Erik Larsson hade ett hus i Viborg 1396. Hade Erik Larsson det här huset i Viborg redan innan han köpte Bredskall, kan inte läsas från de existerande dokumenterna.
Man vet att den medeltida Viborg (Vi = en offerplats) fanns på Viborg slottets ö och på näset mittemot slottet och att i början var de viktigaste byggnaderna där kyrkan (nämnas 1. gången 9.5.1403, när påven Bonifacius IX utlovar aflat åt dem, som på vissa bestämda dagar besöka Minoriterbrödernas kyrka i Viborg, SD 2966, suppl. till åren 1401-1420, utg. af K.H. Karlsson, s. 108), rådhuset, ett fransiskankloster (nämnas 1. gången 30.4.1403, när påven Bonifacius IX utnämner biskopen i Åbo, domprosten i Uppsala och dekanen i Reval till konservatorer och domare för minoriterklostret i Viborg, Åbo stift, SD 2965, suppl. till åren 1401-1420, utg. af K.H. Karlsson, s. 106) och ett dominikankloster (nämnas 1. gången 23.2.1392, SDk nr. 14035, 23.2.1392). Fastän Viborgs råd nämnas första gången 1393 (Gardberg & Welin, 1996, s. 18), kan man anta, att det inte fanns många hus i Viborg 1396. Viborg fick stadsrättigheterna 19.8.1403 (Herlitz, Privilegier I, 64; se också Juva et al., 1968, s. 148-149 och fig. 10), dvs. 110 år efter Tyrgils Knutsson ledde korståget till Karelen och grundade Viborg slottet (1293) och ca. 200 år efter en runsten i Uppsala med texten "Han to i Uiburkum" gjordes, troligen tydande på en stad "Uiburkum" (Gardberg & Welin, 1996, s. 12).
Man vet inte, var Erik Larssons hus i Wiborg exact taget fanns, men i alla fall ser det ut, att Erik Larsson som en husägare i Viborg 1396 är en av de första kända Viborgborna. Den äldsta ännu existerande kartan över Viborg är från 1640-talet, och där finns det 64 byggnader utom slottets ö i de nuvarande stadsdelarna Befästningen och Tjärnäset. Det här innebär inte den så kallade "gamla Viborg", dvs. den gamla troligen redan pre-kristen staden nordväst om Viborg slottet.
Att det har funnits växelverkan mellan Vekkelaks och Viborg på 1300-talet, demonstreras också av det brevet, som Carl Ulvsson och hans son Knut Carlsson av Tofta har tillsammans skrivit i Korusala (= Kuorsalo på finska, en ö framför den nuvarande Fredrikshamn, tidigare Vekkelaks Nystad) i 10.5.1387 (Herlitz: Privilegier I, 59; se också Juva et al., 1968, s. 148). I det här brevet ger Carl Ulvsson och hans son Knut en äng vid Viborg slott till stadens invånare.
Både breven handlande Erik Larssons gods har skrivits innan konung Erik XIIIs hyllning (23.7.1396 vid Mora stenar).
För Erik Larssons i Vekkelaks identitet, se 3.1.3.
Fastän det är troligt, att Erik Larsson kom till Vekkelaks från
Viborg (trad.), där han ägde ett hus (21.3.1396, FMU
nr. 1057) vet vi inte varifrån han kom till Viborg eller om
han var född där. Tidpunkten just efter konung Albrekt av Mecklenburg
hade dragit sig från tronen tyder på att Erik Larsson var hellre
svensk eller dansk än tysk, men till och med ett baltiskt ursprung
är inte omöjligt. Tidpunkten efter Nötös fred (år
1323) utesluter den möjligheten att han hade kommit från Novgorod
(se tabell 13). På Alnsö stadgades
i 1280 att den tjänstemannaklassen, inhemsk eller uthemsk, som gjorde
vapentjänst till häst skulle åtnjuta frälse, dvs.
skattefrihet, men Koskinen (1884, "Suomenmaan keskiaikaisesta aatelistosta",
Hist.Ark. VIII, 92, ss. 1-46) tog den ställningen, att ca. 100 år
efter Nötös fred (1323) var Finlands ledande grupp av utländskt
ursprung och bara därefter kan man se de första tecken om en inhemsk
adel. Det ser ut, att med ordet "inhemsk" menade han finsk, finländsk
eller svensk contra dansk, tysk, flamisk eller engelsk. I alla fall, konung
Magnus Erikssons landslag från 1347 nämner inte ens en plats
i Finland där den såkallade "sköldmönstringen" för
inhemska frälsemän skulle ta plats, men konung Kristoffers landslag
från 1442 gör det: frälsemän från alla "Österländer"
bör komma till Åbo (Koskinen, 1884, Hist.Ark. VIII [92], s. 19).
Den här förändringen i lagen kan tolkas så, att antal
finländska frälsemän har stigit mellan 1347 och 1442 så
mycket, att det har lönat sig att organisera en separat sköldmönstring
i Åbo. Rosén (1936, Vehkalahden Pitäjän historia
I, s. 278) föreslog, att Wilkin-Husgafvel-släkten hade haft landegendom
i Strömsby, Vekkelaks, redan innan Erik Larsson köpte Bredskall
och fick Vekkelaks kyrkans malmenom. Det borde också kommas ihåg,
att det fanns i Livland redan på 1230-talet estniska såkallade
fribönder, som hade fått skattefrihet och frihet från
arbete därför, att de hade börjat samarbeta med de tyska
och katolska kyrkan efter erövringen och förstörelsen av
Tarto (Dorpat på tyska) stad (Russow, B., 1584, "Chronica der Prouintz
Lyfflandt", suom. Reko, T., 2004, "Liivinmaan kronikka 1584", s. 68).
3.1.2. ERIK LARSSONS AVKOMLINGARS VAPEN
I frälseransakningen år 1623 berättade Erik Larssons avkomling Sigfrid Jönsson Husgafvel den yngre (Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, H:fors, 1909), att "redan Erik Larsson fört en husgafvel i skölden", dvs. redan han hade ett vapen , men om han hade det redan när han kom till Vekkelaks, kan man inte läsa från dokumenterna. Det var redan 1383, när han kom till Bredskall (Rosén: Vehkalahden Pitäjän Historia I [Vekkelaks sockens historia I], 1936), alltså innan han fick godset i Sandby i Vekkelaks. Det här vapnet med "husgafvel" känner man ännu i dag, dock inte nödvändigt som identiskt med det ursprungliga vapnet, emedan det ser ut, att tidigt har vapnet haft en båge under sparren (Ölands fogde Sigfrid Jönsson Wilkins den äldre sigill 1568, fig. 25e och fig.1a2, Sigfrid Jönsson d.ä. nämnas i skölmönstringen i Linköping i 1537 [Ekman, 1950, s. 28] och som Norra Ölands fogdes Nils Hofuenskilds man i 1539, i 1545 blev han hela Ölands fogde) i stället för den halvmåne/elddone-liknande objektet över sparren som finns i den nuvarande vapenversionen (se Fig. 1a). I alla fall, samma vapnet med "husgafvel" används av Erik Larssons avkomlingar i familjen Husgafvel. Kan det här vapnet ge oss information om vem Erik Larsson egentligen var och varifrån han kom till Vekkelaks?
a6)
a7)
a8)
a9)
b)
c)
d)
Fig. 2. Vekkelaks kyrka är den enda färdiggjorda medeltida stenkyrka i gamla Viborgs län öster om Kymmeneälven utom Viborg (Hiekkanen, M., 2003, "Suomen kivikirkot keskiajalla", s. 250). a) Vekkelaks kyrkas västra gafvel liksom i ca. 1450-1821 (ritning i1799). Vekkelaks kyrkas första fas blev färdig redan på 1300-talet, innan 1396, när det första gången 2.2.1396 nämnas i Wiborgs fogde, riddare Erengisle Nilssons brev till Erik Larsson (Kivenoja et al., 1936; FMU nr. 1054). Kyrkans gafvel höjdes och Jerusalem-patriarkornas kors (känns också som "Lorraine"-kors, Pakula, 1972, Heraldry and Armor of the Middle Ages, s. 38) byggdes av tegel på gafveln efter Erik Larsson, Husgafvel-släktens äldsta kända stamfader, hade fått gods på kyrkans malm 2.2.1396. Klicka figuren eller här för att se kyrkans interiör, a2) Vekkelaks kyrkas östra gafvel i 1700-talets slut (en detalj av en målning). Det ser ut, att det har funnits ett vanligt latinskt kors på den östra gafveln. Det gamla i väggen liggande stenkorset visat i fig. A (se ovan) finns under östra gafvelns fönster. a2b) Vekkelaks kyrka från sydväst i 1649 i Vekkelaks Stads stadsplan av Erik Aspegren (Halila,1969, "Haminan historia I, s. 35).Notera, att Aspegren har ritat bara ett fönster i kyrkans södra vägg. a3) Byggnadsfaserna i kyrkans vägg (Kivenoja et al., 1936, "Vehkalahti. 600-vuotisjuhlan muistojulkaisu, s. 24). Den första fasen (I) har enligt Kivenoja et al. (1936) byggts innan 1396, när kyrkan nämnas i literaturen först (FMU nr. 1054, 2.2.1396), den andra (II) fasen blev färdig i 1400-talets mitt, och den tredje (III) fasen gjordes i 1828 enligt C.L. Engels ritningar. Vekkelaks kyrka räknas till den andra generationen av medeltida stenkyrkor i Finland och till den östernyländska gruppen med 28-delade stjärnbågar gjorda av den såkallade "Pernås mästare" (Hiekkanen, M., 2003, "Suomen kivikirkot keskiajalla", ss. 56-58). Enligt Hiekkanen fick Vekkelaks kyrka sin form efter 1455, troligen på 1460-talet, men han medger, att Vekkelaks kyrka har förändrats så mycket i 1828, att datering är svår. Den östernyländska gruppens andra kyrkor byggdes i 1430-1470 (Hiekkanen, 2003, s. 58). Hiekkanens datering gäller den andra fasen, emedan Vekkelaks kyrka har existerat redan i 1396 (FMU nr. 1054) och de faserna som Kivenoja et al. har sett i 1396, när granitväggarna har inte haft en så fullkomlig rappning (se figuren i Kivenoja et al., 1936, s. 18) som idag, ser ut att visa att valvbågarna har byggts efter den första fasen har blivit färdig (se trappan för valvbågarna i väggen, pilen till höger), a4) Vekkelaks kyrkas gafvel i dess tre former., a5) En del av Vekkelaks kyrkas västra gafvel i februari 2004. Notera området (i rutan) under den nuvarande taken. Det här området kan ses väl på kalt väder. Enligt ritningen av den samma gafveln i 1799 (fig. 2a) har det inte funnits någonting på den här platsen. Har det funnits någonting här redan innan ca. 1450, när gafveln förhöjdes till den formen, som kan ses i fig. 2a eller reflektar området någon struktur under den nuvarande taken? a6) En detalj om kyrkans norra vägg, en normal fotograf (till vänster), bildens invertering och kontrastökning med rött färg (mitten), bildens invertering och kontrastökning med alla färgen (till höger). Finns det ett kors på väggen under rappningen? a7) Vekkelaks kyrkas torn på 1800-talet. Framför tornet finns Kadettskolans byggnader och bastioner. Notera tornets form, som är spetsigare än senare. a8) I Vederlax (nästa församlingen österåt från Vekkelaks) finns det en medeltida stensakristia, i vilkens norra gafvel finns det en helt annorlunda korstyp. Enligt folkstradition byggde munkarna Vederlax sakristian där, var de först kom på landet och att först kunde munkarna predika bara genom det enda fönstret i norra gafveln för paganernas fientlighets skull (Kaukiainen, 1970, Virolahden historia, s. 66; Blomqvist, Kertomus Kymin kihlakunnasta, SMY ark.). a9) Viborg medeltida stadskyrka (senare domkyrka) i en karta gjord i 1642. Notera, att gafvelns kors är inte av samma typ som i Vekkelaks kyrkas västra gafvel. Dock, den andra gafveln av Viborg kyrka kan inte ses i den här kartan. Viborg stadskyrkas pelare murades av estnisk kalksten, inte tegel, som vanligt, och de var 8-kantiga (Hiekkanen, 2003, "Suomen kivikirkot keskiajalla", s. 246). I 1449 byggdes till Viborg stadsk